Hjälp att backa

Bussföraryrket är väl inte det mest glamorösa men det är lugnt och skönt och jag har skjutsat Carl Bildt och diverse ansikten som uppenbarar sig i våra teverutor (gamla femtifyran, sluthållplats Radiohuset). När Sickan Carlsson studsade på sextiotvåan vid Kungsholms kyrka med sitt vägvinnande leende – jag körde så mjukt och liksom drömmande efter det. Vid Bromma kyrka någonstans bodde Janne Schaffer. Jag skulle ljuga om jag sa att vi bara kunde fortsätta från den gången när han flörtade med mig på Maharadja vid Humlegården – då stans nästan enda indier, kan man tänka sig. Han tittade på mig och mina vispande händer så att min utländske pojkvän blev harmsen, fast jag förklarade att mannen var en legend och omöjligt kunde mena något med sina blickar. Åren hann gå och på hundrasjuttons buss flörtade han inte. Jag vet, för jag höll koll i inre backspegeln. Den inre backspegeln på en buss är till för att man ska ha uppsikt över passagerarna. Att försöka se rakt bakåt är inte att tänka på. Därför är det bra att få hjälp om man ska backa, särskilt på ställen där det är folk överallt, som vid Skansen. Där stod jag en gång med fyrtiofyrans buss och var tvungen att backa för att komma förbi felparkerade bilar. En passagerare hade jag ombord, så jag valde henne. ”Kan du vara snäll och gå längst bak och kolla att jag inte har några ungar eller bilar bakom mig?” sa jag. ”Visst,” sa hon och skred ned genom mittgången. ”Kusten är klar,” ropade hon med sin djupa, ändå flöjtliknande röst. Ja, hon bodde där, i Djurgårdsstaden, Margareta Krook. Vi har inte tystnadsplikt, vi bussförare, och jag måste erkänna att jag ohemult ofta skrutit med att Margareta Krook en gång hjälpt mig backa.

(Utmaning: skriv om att backa)