På hallonfallet

Högst upp på fallet står en oformlig gestalt som hon känner. Det är motljus, hon kan inte se den stora hemmarocken i tallbarrsgröna och brandgula nyanser, inte de nervikta karlstövlarna eller det hempermanentade kruset som kröner huvudet som en änglasky, hon kan inte se det men hon ser det för att hon känner det så väl. Hon tar den andra stigen upp, nyper ett bär här och ett där, otålig att komma i nivå med uppenbarelsen där uppe. Först då kan hon falla i ro, släppa händerna fria över hallonriset, låta hjärnan gå på tomgång. En del säger att det är meditativt att plocka bär men det är det inte, man tänker hela tiden och förlorar sig i tankarna. I alla fall gör hon det. Hon glömmer sitt uppsåt att sidledes arbeta sig fram mot den storvuxna, hon ger sig bären i våld, följer den intrikata vägen från stånd till stånd som en blindkarta, upphöjningar och fördjupningar, sticker upp huvudet ibland och orienterar sig som ett djur i en åker. Där är hon plötsligt, den tjocka kvinnan på fallet, två armbågar bort. Hon svettas dävet i polyesterrocken.
– Mamma, säger den yngre kvinnan.
– Mmm, svarar matronan och stryker med underarmen över pannan.
– Det var dumt av mig att tro att jag skulle kunna ha fyrtioårsfesten i kapellet. Jag kände bara...
– Om du inte envisas med att servera vin hade det väl gått...
– Jag ville att mina vänner skulle komma hit till byn och se hur fint...
– Vin och catering och dylikt passar bäst i stan.
– Jag tänkte på bystugan. Den är trång, men...
– Vill du att Paules och Ragnars och Leopolds ska se hur dina vänner kolkar i sig vin och beter sig?
– Skäms du för mig, mamma?
Det är tyst och hallonbuskarna viftar irriterat.
– Akta hallonriset! säger dottern, hon som uppsökt.
Länge är det tyst.
– Jag skäms inte, säger så den stora kvinnan plågat. Det är bara så underligt hur... kulturer... kolliderar... Tror du att jag är bekväm med att fira din födelsedag på lokal i stan?
– Du vill inte att jag ska ha festen här och inte hemma i stan...
– Det var inte så jag menade. Jag ville bara säga hur svårt det är...
– Det finns liksom inget rätt.
– Just.
De plockar ett par timmar sida vid sida. Handens kunskap. Och myggen. Nästan samtidigt utstöter de en liten pust.
– Ska vi runda av? frågar modern.
– En liten stund till, säger dottern.
När de går nerför backen på timmervägen drar modern åt sig dotterns hink och liksom smeker över bären.
– Du plockar så rent, säger hon.
– Du med.

(Utmaning: skriv om att försonas)