Felix

Det låter uppifrån. Taket, mitt tak, är en annans golv. Om nu klockan bara vore tolv men den är tre. Tre på morgonen och det låter som om de flyttar alla sina möbler. Kvastskaft har man inte numera, man får beskedligt ta på sig morgonrocken och gå ditupp, där en medelålders kvinna i nattlinne öppnar nästan omedelbart. Jag ser på hela hennes hållning att hon skäms. ”Förlåt”, säger hon innan jag hunnit säga något. Det är en konventionellt inredd lägenhet, mer arvegods än Ikea, och allt står huller om buller. De har flyttat alla sina möbler. ”O, förlåt” säger hon igen. ”Sture!” ropar hon inåt lägenheten. ”Vi måste sluta!” Till mig säger hon: ”Jag kan förklara.”

Följande har timat: De har varit på en liten tillställning och kommit hem vid tvåtiden, varvid de upptäckt att den tama sköldpadda de vaktar åt en bekant rymt från sin bur, vars dörr står på vid gavel. De börjar söka men hittar inte djuret någonstans. Eftersom ägaren ska hämta det klockan åtta just denna morgon, måste de få fram det. De försökte vara försiktiga men hur lätt man än är på handen, låter det när man flyttar tunga ekmöbler. Det kan jag intyga.

Sture och hans fru är utom sig. Sköldpaddan betyder allt för sin ägare. Han har haft den sen han var barn. Och nu har de lämnat burdörren öppen! Själv ser jag något annat som är öppet: dörren till klädkammaren står på glänt. ”Har ni sökt därinne?” frågar jag och får ett nekande svar. Vi öppnar andlöst och tänder lyset, som illuminerar prydliga rader skor på dubbla hyllor, massor med kläder och ovanför dem travar med kartonger. Längst in ett frysskåp. ”Min man jagar”, förklarar kvinnan. Sen står vi dödstysta. Kompressorn låter. Men Sture, som är van vid ljudet, hör också något annat, ett klent och tafatt krafsande som inte ska vara där. ”Felix!” ropar han och dyker ned invid frysskåpet. Vi får flytta det också litet grand men det gör inget. Jag är ändå uppe. ”Han har fastnat i kylslingan!” säger Sture triumferande och lyfter fram en sköldpadda något större än hans hand. Felix får en bit kokt morot till tröst och vi människor sätter oss ner med en kopp te. Vi har bott länge i fastigheten men aldrig ens mötts i hissen.

(Utmaning: Dagens ord: lyhörd)

En lycklig dag

Igår morse slog min dendobrium ut. Det ska vara väldigt svårt att få dem att blomma om; nu är det fjärde gången för mig med just den här, som jag fick av Lovisa när Olga föddes. Tidigare hade jag bara haft phalaenopsis. Jag skämdes litet, det borde ju vara jag som farmor som gav Lovisa en orkidé när hon fick sitt första barn men Lovisa har alltid varit sådan, så frikostig när det gäller att dela glädje.

När hemtjänsten kom igår förmiddag, bad jag om att få komma upp ur sängen. Det var en sådan dag, himlen strimmig i svag kobolt och vitt, de fick sätta mig i rullstolen och köra mig de få metrarna fram till blomsterfönstret, där satt jag ett tag och skissade i huvudet så att jag skulle ha en bild att ta fram när jag behöver den. Även aloe veran håller på att slå ut, det verkar bli gula blommor på en gänglig stängel – det är första gången för mig. Ja, det var en lycklig dag. Om en vecka kommer Ester på besök. Då ska jag också upp och kanske, kanske, om vädret håller, kommer jag ut. Det är gott att ha något att se fram emot.

(Utmaning: skriv om det bästa som hände igår)

Eftersläntraren

Den första dagen stressar hon. Pinnar på med sina taxben utan att se det strålande vinterlandskapet, som ur en kitschig österrikisk almanacka. Spåret är vad hon ser. Saltsmak i munnen och i öronen dånet från hennes puls och andning. Det går ändå inte fort. Tiden de andra får vänta på henne räknas ändå i minuter, inte sekunder.

Den andra dagen tar hon det i sin egen takt. Hon beslutar sig för att inte tänka på de andra. Lycka. Det är tyst i öronen, bortsett från skidornas svischande, och hon tittar upp, ser rimfrosten i grenarna, ser hur solen gör prismor av snökristallerna, ser att snön kan måla något vackert även av en ny granplantage. Hon är tom. Hon njuter. Sen kommer tankarna, i lagom takt, med lagom intervall. Hon har expanderat. Hon är detta landskap. Kraften är väl magasinerad i ett mycket litet hålrum i henne. Hon kan åka såhär i evig tid. När hon kommer fram till de andra pratar hon inte om hur dålig hon är, utan faller in i det avslappnade samtalet. Hon orsakar dem inte lidande, de trivs i solen lika mycket som hon själv. Snart bär det av igen. Hon behöver egentligen inte vila. Med ens ser hon deras ryggar hundratals meter framför sig igen. Hon ser deras ryggtavlor långt framför sig och hon tänker inga tankar om att ”här är jag” och ”där är de”.

Hon åker hem fylld med glögg och med en insikt om jämförelser som är så mångtydig att hon bara kan känna den på tungspetsen och i magen, att tänka den går inte.

(Utmaning: Skriv om att halka efter)

Vad livet ger

Egentligen skulle jag inte ha fått det här jobbet. Jag var inte kvalificerad, för jag hade fuskat på en C-uppsats en gång på universitetet. Egentligen skulle jag ha skrivit om en ny ekonomisk världsordning – detta var för länge, länge sedan – men jag fick någon sorts black-out och tiden led och jag hade inte råd att missa poängen, så jag åkte till en annan universitetsstad, rotade fram en gammal uppsats där och skrev om den med mina ord. Det var egentligen inte så lätt. För att vara på den säkra sidan la jag till en liten tabell. På seminariet tyckte alla att uppsatsen var bra, utom tabellen. De tyckte det verkade som om den egentligen inte hörde dit. Nåväl, jag fick spets – VG eller MVG eller vad nu det högsta betyget hette på den tiden - och såg till att glömma och gå vidare.

Hon som egentligen skulle ha fått jobbet, Ingerlise, fick också spets på samma seminarium men har inte samma svada som jag. Hon är alltigenom mer genuin, genomför det hon åtar sig och är systematisk och litet korkad. Men snygg. Jag vet att hon var andrahandsvalet för det här jobbet. Jag vet att hon kunde ha dödat för att få det. Hon är osäker på mig. Egentligen skulle jag ha fått hennes man. Vi pluggade statskunskap alla tre i Uppsala på åttiotalet och var kära i varandra litet huller om buller, sådär som det kan bli i en universitetsstad på våren. Ja, egentligen vid vilken årstid som helst.

Det var hugget som stucket men hon fick honom. Jag sjöng på deras bröllop, falskt som en örn. Det var inte meningen, jag var rörd, berörd och litet sårad. Det är så länge sedan, att man egentligen behöver tänka på det lika litet som på C-uppsatsen men jag tar upp det ibland med hennes man när vi ligger med varandra varje onsdag på den gräsgröna soffan i hans ämbetsrum här på regeringskansliet: att det egentligen var jag som skulle ha honom. Och så enas vi om att det egentligen inte spelar någon större roll.

(Utmaning: Dagens ord: egentligen)

Ett erbjudande

”Du slipper det här”, sa han. ”Allt det här slipper du.”
De sitter i hennes soffa, sörplar te ur handdrejade muggar, äter möra hemgjorda skorpor. Hon tittar på den välskötta azalean på soffbordet, stor som en mindre julgran.
”Var det det du kom hit för att säga?” frågar hon och hennes röst darrar.
”Det finns en plats nu i klostret. Jag vet att utövandet är det viktigaste i ditt liv. Du är varmt välkommen att förena dig med oss.”
Vad har hon att förlora? Ingenting. Ett omsorgsfullt hopsamlat hem som hon älskar – men som hon kan kliva ut ur för alltid när som helst. Ett intressant och välbetalt jobb. Det är vad det är: intressant, välbetalt. Hon kan lämna det i morgon. Ett leende vaknar inom henne. Hon vänder sig mot honom och ska just säga ”ja” när han säger:
”Men skriva kan du förstås inte göra där.”

(Utmaning: skriv om ett erbjudande)

Vår fadder

Det sägs att vår fadder är sjuk men det är inte lätt att hjälpa henne, eller mildra hennes symtom. Som en vettvillig fladdrar hon omkring, eller som en fjäril. Startar ständigt nya projekt som går i putten efter någon vecka, för hon har helt enkelt inte tänkt, eller tänkt för visionärt. Hon står inte på fötterna, vår fadder. Det är därför hon dukar under efter att ha flaxat upp i stratosfären, hamnar i träsket, i gyttjan, solkar sina kläder, bryter samman; allt det man kan tänka sig efter ett sådant beteende. Men ändå... har hon aldrig helt... har hon en liten rest av förmåga att resa sig ändå. Då flyger hon, även då, men sansat, i vit voile med stora fläckar, och vi bävar; bävar och gråter av lättnad.
”Fadder!” ropar vi till henne där hon ligger i glidflykt på lagom höjd.

(Utmaning: skriv om att hjälpa)

Ode to a Dead Poet

She ought to shave her armpits but she is brooding over a dead poet, whose demise she is afraid she has brought about herself by her engrossed reading the other night, when the beauty of the poet's mind made her sleepless.

Not the following day but the day after – which was yesterday – his picture was in the upper left corner of the front page of the newspaper. He was dead. Killed in a windsurfing accident. Nobody to blame but the wind. And perhaps her? Two days ago she had never heard of him, yesterday and day before yesterday she amassed all his books, frantically rushing from one second-hand bookshop to the other, and today she was in love - and mourning. Why should he die as soon as she discovered him? Was it her fault?

She had already dreamt of autographs in one or all of the slim volumes; of correspondence, yes, even marriage. She is a fast day-dreamer. Fastidiously she cuts out the portrait in the paper, pastes it on a large piece of cardboard and sits down to write a commiserating letter to his parents. She will be less excessive next time she finds a new author.

(Utmaning: skriv om att grubbla)

Nykomling

Hon kommer i januari. Vi har med oss varma kläder till Arlanda, något att ha på tills hon får prova ut en egen jacka, men hon behåller den hela tiden, pappas gamla dunjacka, som hon nästan försvinner i. Under den kan hon ha hur många lager som helst. Hon klarade gymnasiet hemma i sitt land vid ekvatorn, det är därför hon får komma hit. En liten bonus. Ett halvår i ett arktiskt land. Hon tycker inte särskilt om maten men är hyfsat imponerad av standarden. Teve är inte mycket för henne. Svenska kan hon inte och hennes engelska är för dålig. När vi tar ut henne på olika utflykter, vill hon helst åka tillbaka igen. I början håller hon negativa omdömen för sig själv men en dag, på resa mellan Fagersta och Ludvika, säger hon ”How ugly!”. Snösörja och kala träd. En frukost, när vi andra sitter och betraktar sidensvansar och blåmesar på fågelbordet i päronträdet, undrar hon varför vi inte huggit ned de döda träden i vår trädgård. Vi säger ”Wait and see!” och hon får hemlängtan i blicken.

Den första tussilagon är för oansenlig för henne. Hon kan inte glädjas som vi över vårtecknen. Hon har aldrig varit i det cykliska förut. Men en dag vid skolavslutningen, när fruktträden frodas och tulpaner och narcisser gör att vi inte kan klippa gräset, får hon syn på ett foto av sig själv i samma trädgård i början av februari och hon säger ”Miracle!” Så blev miraklet uppenbart även för oss. Explosionen av grönska under våren är inte mindre fantastisk än den ständiga växtligheten hemma hos henne. Vi bor i ett land som verkar dö och uppstå, dö och uppstå.

(Utmaning: skriv om en nykomling)

Det praktiska

Hon står handfallen: hand-fallen. Lika intelligent som hon är när det kommer till samhälls- och litteraturanalys, lika bakom flötet är hon när hon nu ska foga samman denna Ikea-hylla. Men hon har en stor verktygslåda. Den uppfyller nästan halva utrymmet under diskbänken. Hon trivs i arbetarbyxor, för fickornas skull. Där har hon almanacka och penna, hundpåsar och förstås diktafonen. Var sak på sin plats. Och millennietumstocken, som rymmer hela världshistorien, samtidigt som man kan mäta bord och tyg. Tum från ena hållet, centimeter från det andra. Allt är lätt och enkelt, utom att hon måste tänka sig för innan hon går in på en bensinmack för att fråga en idiotfråga. Det är vid sådana tillfällen de byxorna inte är så bra. De är för kaxiga. Och hälften av grejerna i verktygslådan vet hon inte vad de är. Där finns en hög med insexnycklar från Ikea, den har hon bidragit med själv, resten är ömsinta gåvor från hennes far. Hon skulle aldrig drömma om att erkänna för honom, att det är grannfrun som sköter borrningen åt henne i de marmorhårda betongväggarna.

Nu är det enkelt. Nu är det en bokhylla från Ikea. Den ska ersätta en i rotting som håller på att rämna. I varuhuset såg den gedigen ut, arbetad, men nu när hon ser den i dess beståndsdelar ger den henne vämjelse. Och hon borde vara två. Det finns ett bakstycke, gudbevars, som ska skjutas in i ett spår, samtidigt som någon håller gavlarna. Alla delarna känns vinda. Det droppar svett från hennes lugg. Det är omöjligt att få in bakstycket i spåren på sidorna. Efter en timslång kamp bestämmer hon sig för att använda våld och den tunna fanérskivan går i två stycken.

Det lånade fordonet är ännu inte återlämnat. Kallsvettig lyckas hon backa in det på uppfarten och hon klarar färden tillbaka till Ikea. Lämpar allt på en kundvagn, som ett sorgligt plockepinn med emballaget här och där i strimlor.
- Reklamation. Den är alldeles vind och bakstycket bågnar.
Prata för sig kan hon och arbetarbyxorna ger tyngd åt hennes ord. Hon får pengarna tillbaka. Sen köper hon en gammal Billy på Blocket för en hundralapp av någon som ska flytta och kör den till porten åt henne.

(Utmaning: skriv om att sätta ihop)

Tvättstugeinstruktion

Maria hade burit på sin fråga ända sedan hon förstått att hennes vackra nya granne också skrev. Mellan yogapassen och lektionsförberedelserna och lämningarna och hämtningarna hann hon även skriva. Förra året hade hon fått en tunn, grön novellsamling utgiven på ett litet med aktat förlag. Hon hade sådan lätthet. Maria själv var tung. Inte minst högarna med ratat material och de för länge sedan raderade filerna på datorn tyngde henne. Hon fick sig inte att duga, hur många skrivarkurser hon än konsumerade. ”Show, don't tell”. Ja, men sen då? Vad är en berättelse? Varför vill jag berätta när jag är så värdelös? När jag inte har något omdöme, tycker Virgina Woolf är tråkig?

En sen kväll i tvättstugan kom frågan fram. De stod bredvid varandra, vek vant sitt nytumlade. ”Hur gör man?” sa Maria. Rösten trängde knappt fram, så trång var halsen. Grannen var tyst en stund, vek omsorgsfullt en T-shirt som de viker i affärerna, i tre delar, i stället för att vika på mitten. Så sa hon: ”Det är nog en sådan där fråga som man måste finna sitt alldeles egna svar på. Men viktigt är att man har tillit till sig själv. Tillit, parad med tvivel. Det finns ingenting så djävulskt som att skriva i vissa faser – i andra är det det mest tillfredsställande.”
”Jag vet inte hur man skriver något färdigt”, sa Maria.
”Ingen av mina texter har någonsin blivit färdiga. Jag måste bara en dag bestämma mig för att det är slut, att jag inget mera ska göra. Sen låter jag texten vila någon vecka eller någon månad och så kan jag börja korrigera igen. Sådär håller det på. Helst skulle jag vilja kunna åka runt med rödpenna bland de stackare som köpt min bok och bättra på här och där.”
”Men hur gör du när du skriver?”
Klockan var några minuter i tio. De var båda färdiga med tvätten och gick med varsin Ikea-kasse över axeln mot sin port. Grannen stannade, satte ned sin börda.
”Jag börjar med ett ord. Det absolut bästa ordet jag kan komma på. Det skriver jag ner. Sen fogar jag till det ett annat ord som är det bästa. Jag tror att jag jobbar med en ord-radar, som fångar in signalerna från orden som blinkar som stjärnor i det universum som kallas medvetande. Ja...”
Hon tog upp kassen igen och började gå de få stegen mot entrédörren. ”Ja, jag fångar upp signalerna som orden sänder. Visst låter det knäppt? Det är därför man måste komma på det själv, hur man gör.”
”Ja,” sa Maria sorgset. ”Jag skulle inte klara av det där.”

Sent den kvällen satte hon sig med penna, röd, och papper. Tittade mot månen, tänkte på en gammal tivolihäst som kunde räkna, gjorde sig öppen för medvetandets universum, för de blinkande orden däri. Det ord som kom var ”svininfluensa”. Hon kände sig mer hopplös än någonsin.

(Utmaning: skriv om att sända ut signaler)

Hennes girlang

Hon bär orsak och verkan bakom sig som en glittergrön girlang, som vi alla. Den kallas ibland karma. När något går på tok, lägger hon upp girlangen på axeln, säger kokett: ”Det är karmiskt”. Då tror hon att det orsakats av något som hände för länge, länge sedan, kanske i ett annat liv som var hennes men ändå inte. Vad är det som återföds när de fem skandha upplösts; när vi lämnar våra liv? Själva girlangen. Karma. Medvetandet? Återföds? Ja, och ändå inte. Vem talar om ett ”åter”? Girlangen hänger där, evighetslång, oändlig; hennes att bära för en tid på det sätt hon själv väljer. Att säga att allt beror på orsak och verkan är att säga att tillvaron är sprängfull av val. ”Ska jag ställa glaset där?” ”Ska jag diska med så yviga gester?” Genom sina val väver hon fortsättningen på sin girlang – utsträcker ännu något oändligheten. Hon är betydelsefull i det att allt hon gör har betydelse. I det att hennes liv ur ett oändlighetsperspektiv är som en blinkning bara är hon riktigt, riktigt liten. ”Du är liten och betydelsefull”, säger karmalagen henne. ”Ta vård om ditt liv med omsorg”.

(Utmaning: skriv om att orsaka)

Östra Nybrännberget

Det är vandrandet hon gör det för. Vandrandet och ätandet ur kåsa. Bäst tycker hon om att sitta i skogen vid en liten eld. Det långsamma funderandet. Hon är inte särskilt intresserad av naturen. Hon betraktar den och tycker den är vacker, kan stå i en halvtimme och se på ett djur, en fågel eller en förunderligt formad gren, men behöver inte veta vad det heter, det hon ser.

Varje sommar ger hon sig ut på en liten utflykt. Två, tre, fyra dagar, inte mer. Dagar som expanderar som himmelstaket ovanför henne; som laddar varje ögonblick. Närvaro.

Hon behöver inte göra upp några planer. Nuförtiden finns det mobiltelefon. Hon låter någon skjutsa henne till en viss punkt, sen slår hon på telefonen och ringer när det börjar bli dags för hämtning. Ibland vet hon inte hur många dagar som gått. Fast hon för dagbok. Minimala anteckningar i en allt mer fuktig moleskinekopia: ”Smoke signals from a frozen empire”, ”Ljuset bryts i trädens vattendroppar: rött, grönt och blått”, ”På klipphällen intill är humuslagret så tjockt, att fyra små granar och en rönn har tagit plats”. Inga datum. Ibland namnet på platsen: ”utanför Norhyttan”, ”Nybrännberget”.

Nybrännberget är ett kvadratkilometerstort naturreservat som hennes vän biologen har sagt är fantastiskt, vackert och intressant. När hon väl kommer dit, är hon så mättad med intryck att hon bara orkar traska utefter bäcken som är reservatets östra gräns. Det är vackert och fantastiskt. Hon vill måla. Hon gör upp med sitt liv. Lovar sig själv ett flöde av ensamhet. Lovar sig själv att nästa år ska hon låta sig skjutsas direkt till målet, inte ägna mesta tiden åt att vandra dit. Hennes lycka förefaller fysiskt gripbar.

Ett par dagar senare ringer biologen för att höra hur hon haft det. Hon berättar, andlöst, barnsligt.
- Östra sidan, säger du? frågar han.
- Mmm.
- Ja, nu är det ju så att det är västra sidan som är intressant.
Hon funderar.
- Bra. Jag ville ha en anledning att åka dit igen.

(Utmaning: skriv om friluftsliv)

Schaman på semester

Vårt samhälle är ganska solitt, i det avseendet att allt är som det synes vara. En jägare är jägare, en samlare en samlare och en väverska-och-kokerska-och-samlerska-och-barnafostrare-och... ja, du förstår nog: en kvinna är en kvinna. Undantag medgives ej.

Själv är jag schaman. Jag känns igen på min blåröda ansiktsmålning och min pung med toppslätsskivling som jag bär hängande från bältet. Jag är rörlig, jag är lätt. Skatan är mitt totemdjur och ja, jag är kvinna. Kvinna rakt igenom, som alla schamaner i vår stam. Vi håller på traditionerna. Det är därför jag inte avlägsnat ansiktsmålningen ens nu, när jag sitter i godan ro bland rusningsmänniskorna på tunnelbanan vid Odenplan i Stockholms city, sexhundra mil från min stam och utan något att rätta mig efter eller rätta till. Jag är något så ovanligt som en schaman på semester. När jag utvaldes av en biståndsorganisation fick jag välja på bad- och slappsemester i Förende Arabemiraten, safari i Krügerparken och storstadsupplevelse i Sverige. ”Storstadsupplevelse”? Nå. Jag tog Stockholm, eftersom jag helst velat åka till New York och gå på MOMA. Målning intresserar mig verkligen, särskilt sådan som utförts i trancetillstånd. Här vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Trance verkar vara ett okänt fenomen och på Moderna museet står en get med en bilring runt magen. Han står på lappar med formler jag inte förstår.

Men jag påverkas. Av staden. Av alla räta linjer, alla energifält, alla ljus. Räta linjer är vad som gäller även tankegångarna. Vad jag förstår, behandlas svenska schamaner med starka droger och ses som sjuka. De flesta av dem bär på en ömklig undergivenhet eller statussänkande aggression. Medicin i egentlig mening tycks vara okänd och jag finner inte någon som är initierad nog att överföra kunskap till. Det är sorgligt men jag bär med mig många nya bilder som jag hoppas ska kunna tolkas tillsammans med de andra schamanerna därhemma. Om inte, får vi öppna ett eget MOMA.

På något sätt ska jag se till att det här experimentet blir lyckosamt men jag kommer att rekommendera att det får vara en engångsföreteelse. Inte för att jag är ogin, utan för att jag slår vakt om våra starka traditioner. Visst kan vi lära av andra samhällsformer - och lära ut - men mysteriet är stort nog vid bäcken där vi bor. Det är min tro.

(Utmaning: skriv om att få dispens)

Utvald

Den trettonde november, en månad i förväg, börjar jag ta särskilt väl hand om mitt långa, blanka hår. Jag går inte till skolan utan att det är borstat med hundra tag och mamma hjälper mig göra en inpackning. ”Lucia ska vara blond” säger Maja. Alla i klassen lyssnar på Maja. Men fröken säger att den riktiga Lucia kom från Italien. Där är inte många blonda, precis.

Jag älskar fröken. Hennes kläder doftar lätt av liljekonvalj; små dräkter i strävt tyg. Fröken är liten men bestämmer allt.

I slutet av november börjar vi öva luciasångerna. Om man är lucia behöver man inte sjunga, då ska man stå med händerna ihop och stråla. Jag tar lätt på övningarna. Fröken säger att det jätteofta blir fel. Att man glömmer att det ska gå ner första gången och upp andra gången på luciasången. Vi övar ofta på det. Jag slänger med håret. Det är jag som har längst hår i klassen.

Fjärde, eller kanske femte, övningen ska vi börja med en ny sång. ”Vi komma, vi komma från pepparkakeland.” En gång sjunger vi igenom den, men så säger fröken att inte alla behöver kunna den. Det behövs bara tre pepparkaksgubbar. Och valet är ju lätt i den här klassen. Jag lyssnar inte så noga. Sitter och snurrar en test av mitt hår. Men så pekar hon på mig. På mig pekar hon först och säger att jag har fin pepparkakefärg. Så pekar hon på Matthew, som har en pappa som är från USA, och på Samuel, som är adopterad från Etiopien. ”Han ser nästan vidbränd ut”, säger Maja triumferande. Hon vet att hon blir lucia nu.

Jag minns ingenting av hur det gick sedan. Minns inte luciaomröstningen. Minns ingenting av uppträdandet i den löjliga pepparkaksgubbedräkten. Mamma hade kvittot kvar, så hon kunde lämna tillbaka mitt fina lucianattlinne på PUB.

(Utmaning: skriv om att vara utvald)

Utmaning 331 - Vad är vardag?

Nu gör jag ett avbrott i vardagsbestyren och skriver dagens Skrivpuff. Nej, men vänta nu - det här är ju det enda jag gör rutinmässigt i min vardag, skriver Skrivpuffen. Då kan det väl inte vara ett avbrott?

Vad är vardagsbestyr och vad är avbrott i desamma? Dricka en kopp kaffe? Baka en morotskaka? Öppna posten?

När jag är lycklig är varje vardagsbestyr ett avbrott i de övriga vardagsbestyren. När jag är olycklig bjuder knappt ens natten på avbrott. Någon dag ganska snart ska jag skriva skönlitterärt igen. Tills dess: dessa beskäftiga små inlägg. Ursäkta, jag bryr mig inte. Jag skriver precis vad som faller mig in. Det här är mitt avbrott i vardagen.

(Utmaning: Skriv om ett avbrott i vardagsbestyren)

Utmaning 330 - Svag karaktär

Jag har en högst dimmig uppfattning om vad svag karaktär är. Som tur är får jag en ledtråd. Det tillhör moraluppfattningen hos gemene man att rökare har dålig karaktär. Jag röker. Ergo är min karaktär svag. Det känns tryggt att veta. Om jag inte rökte skulle jag inte veta säkert hur det är ställt med min karaktär. Stackars alla icke-rökare. De går i ett moralfilosofiskt skymningsland. Det kan ju inte bara vara så enkelt, så att man har stark karaktär om man inte röker.

Det kommer säkert att bli väldigt inne inom kort att prata karaktär, så hopplöst ute som det känns nu. Men jag skulle förvåna mig själv om jag komme att ta reda på vad karaktär innebär. Jag är fullständigt övertygad om att alla gör så gott de kan, och det tycker jag är huvudsaken.

(Utmaning: Skriv om att ha svag karaktär)

Utmaning 329 - Om fördelning (och livets mening)

Det första du måste veta är detta: livet har ingen mening. Du är satt här att äta dina äpplen och skyla dig i ull. Till detta ändamål behöver du cirka tiotusen i månaden. Då får du råd med en liten bostad också och det är praktiskt. Äpplen, ull, en säng, några ägg - runt detta är du fri att skapa din egen ekvation som kallas livet. Tiotusen går snabbt att få ihop om du har utförsgåvor som är eftertraktade. Du kanske till exempel är bra på att leka med barn. Då kan du passa barn åt andra som är ute och samlar ihop sina tiotusen på något annat sätt. De kanske till exempel säljer bilar till andra, som behöver åka långt och länge för att komma till platsen där de kan samla ihop sina tiotusen. Håll med om att det inte låter meningsfullt! Det är helt OK att det inte är meningsfullt. Blanda över huvud taget aldrig samman begreppen "mening" och "liv". Skaffa dig dina äpplen, dina ägg och din ull och förbluffas över att det hänger samman, livet, utan det kitt som kallas "mening". Du kanske kommer på att det som stimulerar dig mest är att komma på intressanta bokstavskombinationer. Eller varför inte ordkombinationer? Livets mening - ur din subjektiva synvinkel - kanske är just en mening, med subjekt och predikat, som äger kraft för sin skönhets skull? Skapa då denna mening. Slåss för denna mening. Men tro inte att själva livet har någon mening. Och tro för allt i världen inte att du löser någonting genom att dela ut de där tiotusen rakt av till var och en. Om det vore så enkelt, skulle någon redan ha gjort det. Eller hur?

(Utmaning: skriv om att fördela)

Utmaning 328 - Tre svåra frågor

"Hur har du råd?" är den första frågan. Den brukar ställas av vänner som får en inblick i hur litet pengar jag har och besvaras efter humör. Ibland säger jag "I get by with a little help from my friends" och det är sanningsenligt. Häromdagen fick jag till exempel en länge efterlängtad SodaStream av en kär vän. Den skulle jag inte ha haft råd med själv.

Den andra frågan är: "Har du inte tråkigt?" och brukar ställas av vänner som inser hur litet jag gör. Faktum är att jag inte har särskilt tråkigt. Jag har förlorat förmågan att ha tråkigt. Om jag får tråkigt, tänker jag, och då brukar tråkigheten gå över.

Den tredje frågan är: "Men vad gör du hela dagarna?" och brukar ställas av vänner som inser att jag inte tittar på teve. Den frågan svarar jag svävande på. Dagarna går fort. Jag är läs-, skriv- och stickkunnig och jag äger ett staffli samt en halv hund. Ingen kan ha tråkigt då.

(Utmaning: Skriv om de tre vanligaste frågorna du brukar få om din livsstil)

Utmaning 327 - Min fiffiga skalle

Jag har en krater i min hjässa. Den släpper in, den släpper ut - vilket är väldigt behändigt, för då kan jag till exempel ta in information även om öronen skulle vara upptagna och ge ut, även om munnen är upptagen. Mest använder jag den till telepatisk kontakt. I går var det en brud som blev ilsken, mycket ilsken, på min puff. Den handlade om att spänta fjässing. I stället för att skriva ett opersonligt e-mail till henne kunde jag fånga henne just som hon tänkte sina förbittrade tankar och sända iväg en salva subliminala förklaringar: "allt är grönt, allt är skönt, du förstår när du dör - om inte förr". Vad jag kunde se, slutade hon vara arg på mig och började fastmer fundera på att själv spänta fjässing.

De flesta borde spänta fjässing. Så gott som all min vakna tid använder jag till en telepatisk kampanj för detta ändamål. Längst har jag kommit med Malix. Hon kan knappt blunda utan att hennes medvetande uppfylls av sonora röster som säger "Spänta fjässing". Det låter som ett klockspel. Snart har jag vunnit över henne och många med henne. Det är mitt uppdrag här på jorden - att vinna över så många som möjligt till fjässpäntarnas skara. Allt det här jag bestyr med Skrivpuff är bara en potemkinkuliss. Ja, jag kan fullt ärligt säga att jag skiter i litteratur. Fjässpäntningens vana ska spridas på det världsvida nätet och jag har förmånen att vara dess profet. Alla de besynnerliga texterna på denna blogg samverkar blott till detta: att fjässpäntningen förs fram några steg på sitt segertåg över världen. Jag har utvalts just på grund av kratern i min hjässa, min förmåga till telepatisk kommunikation. I går och idag har budskapet för första och sista gången synts i klartext. Hädanefter kommer det att matas in i er vad ni än tar er för. Ni kan inte värja er. Det är sedan länge för sent. Spänta fjässing!

(Utmaning: skriv om något fiffigt)

Utmaning 326 - Spänta fjässing

Under de långa sommarkvällarna samlas vi allihop för att spänta fjässing. Det är en fin, ålderstigen sedvänja alltifrån motsvarigheten till gammalfaraonisk tid. "Kukulia, kukulia" ropar damerna och herrarna fyller i: "Beassare, beassare". Inte ett öga är torrt. Inte ett öga är fuktigt heller. Ögonen är mittemellan torra och fuktiga. Att spänta fjässing ger en omedelbar aning om din plats i samhället. "Kukulia..." "Beassare...." "Kukulia", "Beassare". Det står inte på förrän du rätt kan uttolka enskilda Kukulia, individuella Beassare. Då har du fått ditt Kukassareskåp, som det heter. Då kan du åka på tingränna, gynna mysing i slak. Och innan du vet ordet av, har du målat ut groding svinasterfjätt uppå kållen. Singtrasing änna sturskflikting fånna gloding. Kukulia! Beassare!

(Skriv om en ritual)

Utmaning 325 - Språnget

"Du låter första plagget falla..." Den här musiken har hypnotisk verkan på henne. Hon kan inte motstå. "Du låter andra plagget falla..." Det fläktar svalt där hon står, hon och en vacker ung man. I fantasin står hon med en vacker ung man, han som sjunger på den gamla raspiga skivan. "Inte långt kvar nu, bara jag och du - bara himlen ser på..." Det är nu man lättar. Nu man svävar ut, för att aldrig komma tillbaka. Det finns ett par chanser till. Refrängen kommer tillbaka. Hon kan den här låten som sin egen ficka.

Hon är inte rädd. Hon har varit igenom det här så många gånger i fantasin. Som en silverkula ska hon falla. Hon var ändå inte ämnad för den här jorden. Som det nu utvecklade sig.

Hon konstaterar nyktert att hon har sitt snyggaste nattlinne på sig, med stråveck. Det kommer att stå som en spinnaker om henne när hon faller, faller, faller. Vad kommer hon att hinna uppleva? Smattrande batist? Kommer hon att hinna bli rädd?

Hon står på fönsterbrädan nu. Det är kallare än hon räknat med. Vinden är ganska frisk här uppe. Hon ska inte fega ur. Här! Nu kommer det igen! "Du låter första plagget falla..." Nu ska hon hoppa. Nu ska hon göra det. Mot en ögonblicklig död... "Inte långt kvar nu bara jag och du..." Fartvinden. Det näst sista hon hör är fartvinden. Det sista hennes öron registrerar är den köttiga smällen när hon slår emot stenläggningen. Den kommer strax innan själva hennes sinnesorgan förstörs. "Bara himlen ser på..."

Utmaning 324 - Flykten

Det bultade vid tinningarna. Munnen smakade blod. I en rännil bak i halsen kände hon hur svetten rann. Uppför och uppför sprang hon, intill det att hon måste ifrågasätta om det någonsin fanns någon vila. Alla berg har förvisso ett krön men i det här fallet kanske hon skulle stupa innan hon nådde toppen.

Hon var den absolut sista av sin ätt. Det visste hon med bestämdhet. Aurore, hennes vapensyster, hade stupat vid bergets fot samma morgon, efter att de levat fredlösa i marsklandet, bara de två, hela sommaren. Hon ville gråta. Krigare gråter inte. Hon ville utföra de sista riterna men hennes försprång var inte stort. Minst lika ljudlig som hennes egen andhämtning var främste förföljarens, en kaxig liten skit, knappt tonåring. Det var en tidsfråga hur länge hon skulle kunna upprätthålla försprånget.

Då hördes ett avgrundstjut och hon förnam hur förföljaren försvann i just avgrunden. Tumlade, försvann, tumlade försvann - och det var tyst så att det ekade. Långt nedanför sig såg hon de mer trögfotade förföljarna avteckna sig som insekter. Plötsligt var hon räddad av slumpen. Nu gällde det bara att hitta en grotta. Vildkvinnans tid var inne.

(Utmaning: Skriv om att fly)

Utmaning 323 - Ett klet

De hade försökt fästa frön på henne. Hon var nu en kletig sudd. Där honung och sirap inte varit klibbigt nog, hade de doppat henne i resin. Det stod i alla fall 'resin' på burken och klibbigt var det som var i. De hade tänkt sig henne som ett slags kotte, med lager efter lager av perfekta fjäll, men hon såg mera ut som något som rullat efter Sudhana under hans långa, långa pilgrimsfärd för länge sedan. Allas vår pilgrimsfärd blir lång, tänkte Marjorie med plötsligt vemod när hon såg den tilltufsade, dammiga, frånstötande tingesten som varit snart sagt överallt med sin kletiga hinna. Hon var för använd för att vara användbar men inte tillräckligt använd för att vara oumbärlig. Hon var just detta: dassig, dammig, grå och frånstötande bland andra dassiga, dammiga, grå och frånstötande föremål. Hon var just sådan, att man lätt skulle kunna göra sig av med henne när alla andra vände ryggen till. Den vördnad Marjorie kände för henne skulle hon inte kunna garantera henne. Försåvitt hon inte ställde till med brännoffer! Bensin var svaret. Marjorie hade inte ens hunnit tänka tanken färdigt förrän hon bemängt sudden av den sorgliga skepnaden med bensin och tuttat på. Hon förtärdes som av den proverbiala elden, förgicks just som av en förtärande eld och var alls icke mer. Flortunna kolflagor var allt som var kvar av henne. Inte ett dammkorn, inte ett klet.

(Utmaning: skriv om något klibbigt)

Utmaning 322 - Smultronstället

- Genom revorna i kanvasduken ta mig längre, längre ut. Över pölarna med batterisyra ta mig längre, längre bort. Låt mig samla jordens gröda där jag en dag ska förblöda. Gör mig frisk och ren och härdig så att jag kan få bli värdig...
- Vad snackar du för skit?
- Jag vill plocka smultron!
- Då har du hamnat fel, min vän. Fem kilo aluminium är vad Sop-Lasse kräver per man. Jobba på!
- Men jag vill plocka smultron!
- Bara ett pucko skulle äta något han plockat på tippen.
- För den som är ren är allt rent.
- Plocka då ren aluminium och håll käften.

(Utmaning: skriv om ett smultronställe)

Utmaning 321 - Själstölden

Du tror att du har kommit på mig. Du tror att det finns dolda skäl till att jag stjäl din själ. Men skälen är blott alltför uppenbara: din själ behagar mig, den del som du visar synlig mot mig, som glimmar som onyx i natten. Jag vill ha mer utav den, inte för att beröva dig; nej, din själ är av sådan kaliber att den kan mätta fler än en. Så långt har vi kommit i mänsklighetens psykiska ekonomi - de få som har, har fått i övermått. Du lever många liv, kanske utan att veta om det, och du ska leva också mitt. Förr än du anar, ska du blåsa liv i mitt liv. Jag ser för mig hur jag sitter vid en simbassäng, dricker drinkar och tänker sådana tankar som bara du kan tänka. Ett behagligt liv. Sen torkar jag mitt hår. Vi kommer inte att ha några gränsdragningsproblem. Vi kommer att veta vilken aktör som träder in när. Jag är den som sköter håret. Det är du som tänker genom mig. Du kommer att få en lika tillbakaskjuten position, som jag vet att du vill ha. Ju fler kroppar du har att innebo, desto större frihet får din själ. När du gått upp i alla anas du som en corona över många människors liv. Du slipper finnas, för du finns i alla. Stilla nu, stilla, när jag sticker in nålen.

(Utmaning: Skriv en berättelse som innehåller orden själ, skäl och stjäl)

Utmaning 320 - Helmer

Grå februarigryning. Sportlovets sista dag. Lägergården sover. Snarkningar från ledarnas rum. Där ligger snygge Helmer, som alla är förtjusta i, Micke E, Micke A, Micke P och - bakom en skärm - Frida och Gunnel. De är vuxna allihop men ändå unga. Naturvetare mot humanister. Ibland verkar det vara ballast med naturvetare, ibland med humanister. Fast Helmer går fyran, teknisk linje. Hon har ritat ett chiffer: "BH" för Helmer Bengtsson (omvänt, så att det inte ska vara så lätt att uttyda) så ett hjärta, en pil, ett "T" och en fyra. Hon har målat det med Tipp-Ex på sin brandgula pulka, ganska stort. När hon ligger framstupa på pulkan känns det som om hon gör något vågat. Det är märkligt - hon vet redan hur det känns att trycka kroppen mot Helmers kropp. Han ska upptäcka henne en dag, inse vilken mogen och intelligent tjej hon är, fast hon knappt har bröst.

Nu lägger hon renskinnet på pulkan och sig själv ovanpå, på rygg för en gångs skull. Sen vet hon inte vad som händer, allt försvinner utom himlen, i en rasande fart far hon nerför backen och banan låter inte längre av packad snö utan av is. Hon kastas och far uppför kanterna, dunsar hårt och tungt och fortsätter i samma helvetiska tempo tills hon studsar mot hoppen längst nere i backen och flyger från pulkan. Tystnad sen. Munnen smakar blod. Kroppen ömmar. En tand sitter lös. Mödosamt börjar hon ta sig uppför backen.

När hon kommer upp kokar redan chokladen.
- Vad har hänt? Du blöder! säger Helmer förskräckt.
- Jag såg inte att någon har spolat banan. Det är livsfarligt därute.
- Gapa!
Han har mjuka tummar. Känner han att hon har mjuk mun?
- Det är nog bäst att vi åker till Folktandvården.

Kan ett sportlovsläger sluta bättre? "Min kille och jag", tänker hon prövande där hon sitter bredvid honom först i bilen de tre milen in till stan, sen i väntrummet. Hon överväger att hävda att hon har tandläkarskräck för att få honom att hålla hennes hand men bedömer det som otaktiskt. Hon ska visa vilket tappert hjärta som bankar innanför bröstkorgen på en liten tjej.

- Vilken sympatisk kille, säger mamma när Helmer lämnat av henne och fått kaffe och bullar för besväret. Själv kan hon inte fika, hela munnen känns bedövad.
- Jo, han är OK, säger hon sammanbitet.
- Märkte du inte att banan var spolad?
Inget svar.
- Snygg var han också.
- Men mamma, sluta.

(Utmaning: ett flertydigt ord att skriva om: banan)

Utmaning 319 - Cancan i Filadelfia

Strängmusiken står på podiet framför korset i körsbärsträ. De sjunger Pärleporten. Nu kommer versen som alltid får Nils att rysa: Under över alla under - allt förlät han mig en gång... "Under över alla under" Han tänker på cancan, på Vilda Västern, på spetsmamelucker. Blir vimmelkantig vid tanken. Det är så mycket under, så mycket över, men mest under ändå. I sitt huvud sjunger han till can-can-melodin, i en upprorisk underström. Det går rätt bra. Pappa säger "Jesus, Jesus" och för samman pekfingrarna vid näsroten. På Nils står håret i nacken. Det gör det ofta till strängmusikens sånger. Blott en dag är en favorit, så också O, store Gud men mest, allra mest, Pärleporten. Han ska gifta sig en dag och då ska han vandra in med sin mö till Pärleporten. Eller kanske rentav dansa in? I spetsmamelucker... Är det en syndig tanke? Han vill känna bomullsbrodyr mot sina ben, kicka upp de frasiga kjolarna... Ja, han blir upphetsad av att tänka så. Då är det nog syndigt ändå. Hemma i Hedmans skrubben står utklädningskläderna. Kostymerna ratas av alla utom Anna-Maria. Nils' egen favorit är ett bläckblått konstsidenfodral. Men några cancan-klänningar finns inte. Dem får han tänka på här, i kapellet. Låt mig få höra om Jesus, skriv på mitt hjärta vart ord... Det är en ny sång nu, en obehaglig. Nils gillar inte tanken på ett tatuerat hjärta. Har pappa tatuerat sitt hjärta? Har mamma? Gör det mycket ont? Han tänker på det rökta älghjärtat till jul. Kroppens möraste muskel, som knappast går att bedöva. Då stannar ju allt. Kräver Jesus att man ska tatuera hjärtat utan bedövning? Ja, det är nog så. Alla har säkert gjort det. Inför dopet, kanske. Mamma och pappa är döpta, inte han. Han måste komma på ett sätt att fråga. Men han kommer inte att göra det. Förmiddagsmötena i Filadelfia ger upphov till så många frågor, så många tankar, som han ändå aldrig släpper ut. Försiktigt tittar han på de andra barnen. Stefan och Mikael sitter och spelar luffarschack, det syns. Alla tjejer sitter skenheligt som han själv. Det är nog han och tjejerna som väver orden samman till korgar att färdas i, nu och framgent. Kanske ska han stå där på podiet själv en dag, vara predikant med vit krage och vita manchetter? Ska han låta det hända? Det är vad pappa vill, och mamma. Det krävs stark kraft för att få en vanlig uppväxt. Hey Baberiba och Björn Skifs. Stefan och Mikael skulle mäkta med det men knappast han själv. Att inte skapa obehag för sina föräldrar är viktigare än att bli lycklig.

(Utmaning: Ett flertydigt ord att skriva om - under)

Utmaning 318 - Beata

Beata heter Ann-Sofis hela docka. Det är en hemlighet som bara flickorna på gården vet. Beata har också en hel klänning, i gammalrosa taft med prickar. Beata är Ann-Sofis mest älskade älskling men nu är det något på gång, något oerhört, det är begravningsråd, se, och det är Beatrice som har makten. Alltid är det Beatrice som har makten över flickorna på gården. Ann-Sofi skulle vilja veta hur hon gör. Det är som om hon svingar något som trasslar in sig i deras hår. Bara genom att säga "Vi tar Beata, tycker jag, hon är finast" har hon trasslat in dem förfärligt. De kommer inte loss, står och nickar, korta, korta nickningar och tänker: "Tur att hon inte sa Emma eller Johanna". Deras älsklingsdockor, som varken är hela eller rena. Det är bestämt på en minut. I morgon efter skolan ska Beata begravas och gunåde den som gräver upp henne igen. Den ska själv döden dö. Hon ska begravas i all sin gammalrosa prakt, prickar och allt ska i jorden. Beatrice ska sköta förättningen, Anna ska sjunga sånger och Kristina ska stå för blomstersmyckningarna. För Ann-Sofi räcker det att hon dyker upp med Beata.

Hon kommer med riktiga tårar. Rikligt med jord sprätts över skokartongen med Beata i. Hennes finaste docka. Det finns inte skäl kvar att leva mer. Och skäll kommer hon att få. Anna sjunger Byssan lull och Ann-Sofi grinar. Det är den första dagen.

Den tredje dagen har Beatrice Beata. Fast hon säger själv att det är en docka som är mycket lik Beata. Men Ann-Sofi vet, för hon har själv målat naveln och kissestjärten med röd tuschpenna. Den fjärde dagen dyker även Beatas gammalrosa klänning upp på Beata, som numera heter Rosali. Ann-Sofi vet inte längre vad hon ska göra. Hon bjuder hem till dockklädskalas med mycket saft. När Beatrice går på toaletten rycker Ann-Sofi fram en sax, strimlar den prickiga taftklänningen i smala, smala strimlor. Dockkroppen kan hon inte med att röra. Det vore som att klippa i sitt barn.

(Utmaning: skriv om något helt)

Utmaning 317 - Min lediga dag

Det började som vanligt. Medvurst och limpa, earl grey. Så puttrigt i mitt kök. Vaxduken med mångfärgade cirklar på, levande ljus. En perfekt dag för att åka ut till landet. Först bara en snabb dusch... Plask! "En scout möter motgångar med glatt humör" - tur att man har varit scout, då, när man står med vatten upp till anklarna och utan ett knoprep i sikte. Klafs, klafs till hemliga pengagömman ute i hallen. Jo, med litet god vilja finns det medel till en reparatör men de kan inte tala om när han kommer. Allas hushållsmaskiner verkar ha sprungit läck. Nå, den som har tjugofem liter vatten att moppa upp står inte sysslolös. Inte förrän reparatören dyker upp så påpassligt med en vacuumsug. "Den gör jobbet på nolltid!", säger han uppmuntrande. "Det gjorde inte jag", svarar jag dovt. En trasig slang. I scouterna hade vi löst det med lite surrtåg och tjära, nu går det lös på 975 plus moms. Han nobbar kaffet, reparatören. Hektisk dag.

Hektiskt blir det också för mig. Jag rafsar ihop en bag med böcker och en ikeakasse med proviant och kläder och rusar till bussen. Missar den med en hårsmån. Vänta en timme till nästa som går ända fram eller ta bussen om en halvtimme och gina genom skogen? Gina genom skogen, förstås.

När jag kommer fram till närmsta busshållplatsen är det ljust - uppe på vägen. Medsamma jag kliver in i skogen råder en mystisk halvdager och det skymmer för varje minut. Som tur är har jag ficklampa på min mobil. Ändå faller jag flera gånger i hålor och över grenar. Igenmulet - jag får orientera efter flygplanen som lyfter och landar på Arlanda men jag är inte helt säker på vägen. När telefonen ohjälpligt glidit ur min hand vid ett fall på en myr, ser jag inte stegen framför mig längre. Sportbagen och ikeakassen är blytunga. Men det kan högst vara en halvtimme kvar. Jag håller mig uppe med härliga tankar på varm choklad och Patrick White - den typ av choklad- och boktankar som får sig en allvarlig törn när man kommer fram utmattad i beckmörkret, tittar igenom fickorna en gång, två gånger, tre... och märker att man lämnat nyckeln hemma.

Jag får en allvarlig impuls att slå sönder ett av mina handblåsta, handkittade fönster från Gysinge men besinnar mig, langar in packningen i vedboden och travar iväg mot busshållplatsen - utefter vägen, den här gången. Den här gången missar jag bussen med cirka tre minuter. För första gången i livet får jag för mig att lifta. Nu vore lampan bra att ha. Det är mitt i november och nermörkt. Men första bilen stannar, fastän jag knappt syns, och jag blir inte våldtagen utan hemtagen. Åtminstone till min gata. Den är avspärrad. Halva Stockholms brandförsvar blockerar vägen. Jag ser genom vilka fönster den värsta röken kommer... Ljusen. Mina frukostljus i trästakarna. Jag ger mig inte tillkänna. Vänder bara helt om och går mot Odenplan. Där haffas jag av ett TV-team. "Har du märkt att det är fredag den trettonde?" frågar reportern. Jag ler milt. Sen slår jag mikrofonen ur handen på henne.

(Utmaning: skriv om fredag den trettonde)

Utmaning 316 - Om en dahlia

När jag tänker på mig själv som plantering tänker jag dahlior. Det är på grund av dahliornas färgprakt, tror jag, och deras daterade charm. Jag var aldrig riktigt up-to-date, särskilt inte på den tiden när kinesiska underrättelsetjänsten tog kontakt med mig en varm höstdag för jämnt tjugofem år sedan. Jag läste statskunskap då för Leif Lewin i Uppsala, såg framför mig en bana som diplomat. Jag kunde redan engelska, franska, tyska, mandarin och afrikaans och avsåg att stoppa in fler språk eftersom.

Det var en sen novemberafton och jag var på hemväg till min lilla lägenhet på Rackarberget när jag hörde herr Lis milda röst för första gången. Han stod under en gatlykta och rökte. Av högen vid hans fötter kunde jag slutleda att han stått där ett tag. Det var så härligt att få tala kinesiska igen! Herr Li fick ur mig allt som fanns att veta om professorn och om mina kamrater. Om mig själv visste han redan mer än jag trodde det gick att ta reda på. Jag minns att han uppväckte minnet av tuberkulosutbrottet på min mellanstadieskola 1974.

Jag hade inga betänkligheter mot våra samtal, som kom att upprepas med ett par månaders intervall under hela studietiden och tätare när jag började på UD. Då fick jag också lära mig att fotografera av dokument och banda samtal, bådadera med numera ålderstigen, otymplig apparatur. Hur lätt ska det inte vara att vara spion idag, med telefoner som är digitalkameror och med mp3-spelare i alla möjliga utföranden.

Jag talade bara med herr Li. Det var för herr Lis skull jag gjorde det. Jag såg mig inte någonsin som en spion, möjligen som just en plantering. Herr Lis lilla blomma. Dahlian. Jag njöt av att göra honom nöjd. Förde långa kinesiska samtal med mig själv för att bereda mig för våra möten. Blev djärvare och djärvare på UD, bröt mig in och stal koder som jag vidarebefordrade till herr Li.

När jag posterades i Johannesburg, tog jag för givet att herr Li skulle flytta med mig men jag hade fel. I stället blev min motpart en slyngel från Shanghai, Cheng. Herr Li brydde sig inte ens om att säga adjö. Han lät mig tro att vi inte skulle skiljas åt.

Lika tjänstvillig som jag varit mot herr Li, lika bedräglig var jag mot Cheng, och jag upptäckte tjusningen med att producera desinformation. Detta var under det skickelsedigra året 1993-1994, när det demokratiska Sydafrika skulle födas. Jag fann ut att om jag tonade ner de svenska insatserna, gav kineserna mer. Det kunde de gott ha. Det gav mig tillfredsställelse att få en av världens värsta diktaturer att finansiera demokratiska institutioner i den gamla apartheidstaten. För första gången hade jag en egen agenda.

I Sydafrika skulle jag ha kunnat stanna till evig tid men jag saknade herr Li. För hans skull lät jag mig hemförlovas 1996 igen men han var inte här. Förflyttad till inre tjänst 1993. Då brast allt för mig och jag bekände för departementsledningen. Därför sitter jag här på Hinseberg. Nästa år har halva strafftiden gått, då ska jag ansöka om benådning. Tills dess odlar jag mina blomsterbäddar. Jag har anlagt dem i form av det kinesiska piktogrammet "sanning". Mittpartiet är fullt av dahlior.

(Utmaning: skriv om en plantering)

Utmaning 315 - Manna från himlen

Jag måste ha förlorat koncentrationen, för med ens låg porslinsasken i tusen skärvor vid mina fötter. Jag förbannade min dumhet. Jag förbannade min fumlighet. Jag ville förena mig med porslinskrosset på golvet.

Hur kunde jag ha varit så dum? Ta mig till att städa i mina föräldrars perfekta hem. Jag, Fummel-Maria. Tårarna steg.

Jag ville så väl. Pappa låg på sjukhus för sin tredje hjärnblödning och mamma hade mer än hon mäktade med. Inte ens när vi barn kom hem kunde vi hindra henne från att sitta hos pappa dag och natt. Det minsta jag kunde göra var att hjälpa till med markservicen. Jag hade handlat det nödvändigaste och gett mig i kast med damningen, mjukt och försiktigt lyft pryl efter pryl, dammat den och ställt tillbaka den på exakt samma ställe igen. Det hade gått bra med kristallföremålen i vardagsrummet och med Lisa Larsson-figurerna i teverummet men det enda som inte fick gå sönder hade jag lyckats slå i kras: porslinsasken i form av en tjock bibel som rymde "mannakorn", lappar med tänkvärda bibelord som man skulle ta varje dag eller i kritiska situationer. Den hade mamma och pappa fått på bröllopsdagens morgon av mormor och morfar och under de snart femtio åren sedan dess hade det såvitt jag visste inte gått en dag utan att de använt den.

Det första att göra var att städa upp i förödelsen. Finsopa. Dammsuga. Skilja mannakornen från porslinssplittret. Jag satt på huk med sopskyffeln i knät och plockade lapp efter gulbrun lapp medan det finaste porslinskrosset åt sig in i mina rodnande fingertoppar.

Och så smällde en bildörr utanför. Mamma kom hem. Jag motade tillbaka en barnslig impuls att fly och gick ner för att möta henne, med sopskyffel och allt. Jag höll fram näven med räddade mannakorn och då brast det för mamma, hon som aldrig setts fälla en tår. Rakt ut bölade hon, som en treåring. "Hål... hål... håller du inte någonting för heligt?" väste hon med hotfullt förvrängd röst, grabbade tag i sopskyffeln och körde upp dess långa skaft i hakan på mig. Jag höll bokstavligen på att bita av mig tungan och nacken fick sig en snärt som smärtade långt in i mitt innersta.

Den natten dog min far. Alla vi syskon var där men mamma vägrade. Hon låg i sin egen säng med en isblåsa på ögonen, fick jag veta senare av mina syskon. Inte ett ord yttrade hon när de kom hem. Jag åkte direkt från sjukhuset tillbaka till Stockholm. Bara ett par dagar senare hade jag funnit en porslinsask, identisk med den jag haft sönder, på Myrorna. Jag skickade hem den men fick inte någon reaktion. Inte ens på begravningen pratade mamma med mig.

(Utmaning: skriv om något trasigt)

Utmaning 314 - Ett brev

Käre Diyanath,

Nu sitter jag här på ett sjukhus igen sedan en vecka tillbaka - tillräckligt länge för att jag inte ska känna den sötaktiga doften längre, tillräckligt länge för att cigarrettröken ska stå ur öronen på mig. Med cigarretter och sömn mäter jag min dag, med elchocker min vecka. Det är ett avskalat liv. Jag äter upp mig.

Det började med att jag skulle försöka jobba igen, efter ett moratorium på tio år. Två timmar om dagen skulle jag klara, inte mer, men jag klarade inte ens det. Jobbet framför datorn var tryggt och bra men resten av tiden blev en vandring i smärta. Jag slutade äta, drog ner på hygienen. Troligen märkte ingen någondera. Jag duschade var tredje dag. Efter väggarna låg dammråttor stora som lindormar. Lindormar stammar från nordeuropeisk mytologi och finns i en benign och en malign form. Inte förrän jag får fram dammsugaren får jag veta av vilket slag mina lindormar är. Måhända kan de transformeras av dammsugarens kyss. I helgen ska jag hem och pröva.

Jag skriver till dig, inte för att du är psykiater, utan för att jag behöver diskutera med någon utomstående vad jag ska göra framgent. Det är som om sagoormen står framför mig och håller fram två påsar. I den ena ligger mitt relativt bekymmerslösa liv som heltidssjuk, i den andra en stapplig väg där jag med möda klarar att jobba två timmar om dagen, inte mer.

Du känner mig. Kände mig. Du vet vad jag väljer. Och det är inte för att jag är masochist eller för att jag tror att mitt människovärde ligger i att jag arbetar, utan för att jag behöver impulser utifrån, om än i begränsad omfattning.

Du kände mig. Du vet att jag har viljekraft. Jag ska lugnt och stilla reda mig ett liv där de två timmarnas arbete om dagen ska vara som ett nav runt vilket dagens övriga aktiviteter ordnar sig i skön harmoni. Jag ger det ett försök till.

(Utmaning: skriv något modigt)

Utmaning 313 - Farmor

Som ett litet, bräckligt ostracon ligger hon på sin bädd av hygienisk bomull. Farmor, som har levt tills hon är 101. "Nu är det inte lång tid kvar" har vi sagt i snart tjugo år men hon håller sig fast vid livet, en liten steglitsa på sin kvist. Det är en högtidsstund när vi kommer. Då får hon sushi - farfar var en gång charge d'affaires i Tokyo. Hon äter med fingrarna - "det får man visst göra" - och berättar i förbluffande detalj om biträdenas kärleksliv och hemliga studiedrömmar. Sen rapar hon wasabi och tittar drömmande på Peters cigarrettetui. När personalen har gått för att fika tar vi helt resolut sängen och kör ut den utanför sjukhemmets port. Hon ratar mina Level, vill ha Peters Camel utan filter. Berättar om Nisse, en 91-årig man, som förbjudits att röka av sina barn, för att de är rädda om honom. "Rädda!" fnyser hon och drar upp benen under sig. Benrangel i motljus. "Han gråter i koridorerna och tjuvröker på toaletterna. Vad är det för ett liv?" Lojt räcker hon armen snett bakåt, fångar upp ytterligare en cigarrett. Ljuset målar oss. Här ska vi vara kvar tills vi blir utskällda och infösta.

(Utmaning: skriv om något skört)

Utmaning 312 - Den lille rumänen

Ett förortstorg om försommaren. Två fruktstånd, ett blomsterstånd och två livsmedelsbutiker. A-laget i centrum. Hundar, folk, rörelse och plötsligt en ton - en ton så ljus och klar som fick de känsligaste att lystra. Vid en pelare hade en rumänsk dragspelare satt sig för att pröva sitt instrument. Han fick några kronor i Ikea-kassen som låg framför honom. Detta var den första dagen.

Den andra dagen kom han tidigt, la ut sin kasse, plockade fram dragspelet. Nu var han säker. Nu kände han platsens ton. Nu var det bara att improvisera över den. Pengarna strömmade in, inte bara mynt utan många tjugor, femtiolappar, till och med hundringar. Han föste musiken framför sig som en yster kalvskock. Människorna på torget visste inte varför de kände sådant välbehag men betalade gjorde de. Inte bara i dragspelarens kasse, torghandlarna fick också sin del av befolkningens givmildhet. Så hade den lille rumänen tänkt ut det när han stämde sitt instrument.

Och människorna som korsade torget på dagtid gick som i ett rus. De inte bara korsade det, de stannade en god stund, njöt en glass och kände sig märkvärdigt burna. Så kom den tredje dagen. Dragspelaren hade spelat någon timme, och nu verkade även han fångad av ruset. Det var inte planerat. Han skulle hålla sig kall och hösta in pengarna. Nu gick han från mazurkor till fugor till tolvton och svetten stänkte över dragspelet. Ingen gav akt på honom, han kunde lika gärna ha spelat naken. Och i ett nu gjorde han det! Han tog en liten paus och krängde av sig T-shirt, byxor och kalsonger, stod där i all sin prakt men gömd bakom det stora dragspelet som nästan räckte honom till knäna. Lagens väktare gick förbi men tänkte inte på dragspelaren, bara på dragspelstonerna, besynnerliga, eldiga. Försiktigt lättade de på klädseln och trädde in i dansen framför ICA Supermarket, där unga flickor och distingerade herrar allt mer lättklädda svängde runt med saliga leenden. Och vår rumän, han spelade. Var det fradga som syntes i hans mun?

Med ens tystnade musiken tvärt och underligt och över torget ljöd ett fasansfullt skrik. "Oi, oi, oi" lät det ungefär - det är "Aj, aj, aj" på rumänska. I sitt vilda spel hade rumänen klämt snoppen mellan två stålskodda lameller i dragspelet. Förtrollningen var bruten. Poliserna såg till att rätta till klädseln och gripa den förargelseväckande. Folket på torget inspekterade sina portmonnäer och trodde sig bestulna, eftersom där fattades pengar som funnits där förut. Och vår stackars rumän fick åka på enkel biljett tillbaka till Bukarest. Varje gång han får stånd minns han försommardagen i Sverige, för hans snopp kommer för alltid att vara böjd i trettio grader.

(Utmaning: skriv om förtrollning)

Utmaning 311 - Studenten

Som alla de andra i klassen hade Anna Sofia sett fram emot studenten hela vårterminen. Nu kom friheten, resorna, avfärden från hemska Blackhyttan. Alla hade muckkam, bröt av en pinne varje kväll. Sjuttioen pinnar hade Anna Sofias kam. När halva kammen var kvar, avstannade i princip undervisningen. Med läckra lektor Doris i Busnel och taxklack halvlåg de ute på gräset, snackade om livet, drack till och med vin. Avstånden krympte, till lärare och till klasskamrater. En ny andning uppstod. Och kammen var knappt kam längre.

En pinne kvar. Studentklänningen hängde nystruken på garderobsdörren. Det var svårt att sova. Dagen efter studenten skulle hon åka till Fantvik och jobba, sen hägrade Asien. Halv sex gick hon upp, tog en sista lång runda med hunden och bröt av den sista pinnen.

"Sjung om studentens lyckliga..." Skolgården var absolut full av människor. Det enda som fanns att orientera sig efter var skyltarna med stora, söta babyfoton. Hon stirrade resultatlöst efter sin bild. Till slut blev hon upphittad av moster Ulla, som ledde henne till de andra gratulanterna. De stod under en skylt med en bild av Anna Sofia, inte som baby, utan tagen för ett par år sedan, när hon halvsatt i sängen i sitt stökiga rum, håret fett och stripigt. Hon måste ha varit sjuk. "Ha, ha, ha" skrattade hon solidariskt och tänkte att kamraterna kanske inte såg. Var upptagna med sitt.

Fullbehängd med blommor kom hon omsider hem. Där var släktingarna, gamla lärare, kompisar. Från alla mostrarna med familjer ett stort paket. Anna Sofia hade önskat sig pengar till resan. Hon vecklade ut den stora rullen och fann en gigantisk jutevävnad i blandteknik föreställande en uggla. Det var det fulaste hon sett.
"Självaste Moa Ramsby har gjort den", sa moster Berit.
"Vi valde den för att du är klok som en uggla", sa moster Daisy.
"Den ska du alltid ha på väggen för att påminna om oss", sa moster Elsy.
"Den var jättedyr!", viskade mamma.

När Anna Sofia for från stan dagen därpå hade hon rullen med sig och minnena av skylten och de klumpiga kyssar Lasse Granqvist tvingat på henne inför alla på festen. Det enda roliga på studentdagen hade varit när hon och Marika gick och köpte varsin tiopack Prince med stora berg av blommor på magarna som fick dem att gå som gravida. Dräktiga med framtid. Hon lutade sig tillbaka i tågsätet och kände sig för första gången riktigt vuxen.

(Utmaning: skriv om en pinsam gåva)

Utmaning 310 - Dassboken

Det skulle vara en dassbok. En sådan där bok som alla fick skriva i när de var på toaletten. Men det blev jag själv som skrev mest. Minnesvärda citat, som "Be happy while you're living, for you're a long time dead." En citat- och gästbok skulle det vara men det hajade ingen. Folk skrev inte att de fått god mat och njutit av utsikten. Antingen skrev de ingenting alls, eller så skrev även de citat. Citatavdelningen ville jag inte att någon annan skulle blanda sig i. En kvinna skrev av ett mjölkpaket men det var inte det värsta. Det värsta var när John skrev: "Det finns alltid något i våra vänners brist på framgång, som inte är oss helt emot." Vem han citerade kommer jag inte ihåg. Jag lät det stå kvar någon månad, under vånda, men sen tog jag ett tidningsurklipp och klistrade över citatet med det. Tidningsurklipp var också ett viktigt inslag i dassboken. Detta tror jag handlade om en man som tappat bort sin penis. Det tyckte jag var roligt. Men skadeglädje betackar jag mig för.

(Utmaning: skriv om skadeglädje)

Utmaning 309 - Tore

Hon har permission över helgen. Ska återknyta banden med sina möbler, sina dagliga göromål och sin man. Han kommer så höviskt och hämtar henne, Peter, kör fram till ingången fast det är förbjudet. Ulster och Azzaro Now. Hon drar handen genom sitt hår, nytvättat i landstingets oparfymerade. Det känns som sträv plast.
- Nu ska vi bara ta hand om varandra, säger han. Du får så mycket ankleverpastej du vill ha. Jag har varit på hallen och köpt allt du tycker om.

Hon har varit på sjukhuset i en månad. Några korta promenader på området med personal. Fleminggatan är en utmaning, hela den trixiga vägen hem till Gärdet. Hon sjunker längre och längre ner i sätet, medan han pratar på sådär jovialiskt som han gör sedan hon blev inlagd. Hon känner sig stum som en teddybjörn.

På avdelningen går det att prata. I alla fall med Tomas och Gudrun. I alla fall vissa dagar.

- Gör dig hemmastadd, säger hennes man och bär in hennes väska i sovrummet. Hon står mitt på golvet i vardagsrummet, handen hängande vid sidan med sjalen i, stirrar sin tystnad i ögonen. Hon är på en främmande plats där hon levt i tre år av sitt liv. Böcker, skivor som är hennes strålar avståndstagande.

- Hej! låter det plötsligt, knirpigt, vasst och hon lystrar.
- Tore! ropar hon.
- Hej, hej!
Sjalen får falla till golvet. Raskt går hon mot ljudet, in i arbetsrummet, sticker in ett finger i buren.
- Har du alla getter hemma? frågar kakaduan smeksamt när hon stryker dess kind.
- Snart, viskar hon. Snart.

Tore får sitta på hennes axel hela måltiden. Peter säger inget om det, inte ikväll. Fågelns närvaro gör att hon mjuknar inifrån. Orden trevar sig fram. De snälla, lätta orden:
- Vad fint du ordnat!
- O, så mycket gott!
Peter vill så mycket. Vill så väl.

(Utmaning: skriv om ett ljud)

Utmaning 305 - I en grop

dimman som ett tungt
tovigt täcke.
andas in.
fuktig jord som äter mig
underifrån, på marken.
andas ut
en sista gång.

(Utmaning: skriv om att dra något gammalt över sig)

Utmaning 304 - Tant Edla

- Ni får förlåta hur jag ser ut, sluddrar hon när hon öppnar dörren. Bryggan är på reparation, jag får den i morgon.
Insjunkna läppar runt en enda gadd, provocerande lång, som hänger från överkäken. En hörntand. Var det därför hon svamlade om några sammanträden när vi ringde för att fråga om vi kunde komma?
- Men nu är vi här i alla fall, tant Edla. Det är fint att se dig.
- Tack, tack.
Vid nittiotvå är hon fortfarande kokett. Det luktar kiss i lägenheten men hon tar emot i klädsam linnedräkt. Att hon är stendöv döljer hon med sin egen svada. De djupa samtalen är ett minne bara. Det kommer aldrig att bli så igen. Allt är statt i ständig förändring och snart, snart är hon inte med oss längre. Vi har kommit för att lyssna till henne. Hon skryter:
- Och Jonatan har en så... fördelaktig... positionering. Ja, den är verkligen... verklighetsfylld.
Vi vill be henne slappna av. Inte försöka använda fina ord som hon ändå inte kommer ihåg. Men det skulle inte hjälpa.
- Ja, vad jobbar Jonatan med, egentligen? flikar jag in.
- Tack, tack. Hon... är lovordad. Aldrig har instu... instu... instutitionen sett en lika... lyskraftande... lyskraftig! avhandling.

Minuterna kryper fram. Gammal twist i en skål emellan oss. Förhoppningsvis finner hon, som vi, glädje i de stunder när vi bara betraktar varandras ansikten. Jag skulle vilja smeka hennes kind men hon var aldrig sådan. Hon sitter fastlåst i sin vittrande integritet.

Trekvart, har vi sagt. Tre kvart, sen kan vi gå. Du tar en lov runt rummet. Kommer tillbaka till soffgruppen med en låda, håller fram den mot henne.
- Tant Edla! Vad är det här? Är det något av barnbarnen...
Hon sjunker ihop litet, dragen mjuknar och kinderna får färg.
- Ja, den här! säger hon och smeker lådan. Den är min lilla hemlighet. Vill ni se?
Lådan ser ut att vara från femtiotalet. Förbluffande raskt plockar hon den fri från sitt innehåll. De krokiga fingrarna är flinka, som om de talar ett gömt språk. Kort och mynt och en liten burk, näsdukar i olika färger.

Och hon förtrollar oss. Vi sitter mindre än två meter ifrån henne, ändå kan vi inte se vart näsduken tog vägen, hur hon beter sig för att alltid plocka rätt kort eller varifrån myntet kommer, som hon plockar ur dina öron. Hon tycks ha lika många armar som Shiva och hon njuter, har pondus igen, som hon hade när hon var ordförande i Missionsförsamlingen och bankkamrer. Orden kommer till henne, det är som om hon simmar i ett annat element, där också vi får vara med.

När vi går, lyser våra ögon, också hennes, och hon flämtar som efter en ansträngning.
- Kom snart igen! Nu har ni sett alla mina tricks men det är så gott att tala med er.
- Goda tricks är värda att ses igen, tant Edla.
- Tack detsamma, tack detsamma.

(Utmaning: skriv om en trollerilåda)

Utmaning 303 - Vid skogssjön

Plötsligt sätter du dig upp i sängen, smeker min höft och frågar om jag vill gå ut en stund.
- Gå ut? Du menar gå ut?
- Ta en promenad. Vi har ju tid, för en gångs skull.
- Visst. Vi har tid.
Naken går du ut i köket, öppnar kylskåpet, rotar i skåp och på hyllor. Jag klär långsamt på mig. När jag är färdig står du som genom ett magiskt trick fullt påklädd.

Våra steg i de multnande löven är lika långa. Vi går ingen av de vägar vi gått. Den här stigen leder bort från bebyggelsen. Och så trollar du fram en skogssjö mitt i förorten. Du ser stolt ut, blåser något från min kind.
- Gå runt? frågar du och jag nickar.
Precis när vi börjar gå igen lyfter en häger från vattenbrynet nedanför våra fötter.

Vi går inte långt. Sjön är liten. Det tar inte lång stund förrän vi kommit halvvägs, jagar upp hägern en gång till.
- Äta? föreslår du.
Jag ler överraskat. Vi sätter oss.
Hokus-pokus: fram ur ryggsäcken kommer en plywoodbit och en av dina vassa knivar. Tre tomater och två mozzarellor.
-Buffel, andas jag och du nickar.
Plywoodbiten är både skärbräda och tallrik. Du lägger upp fint och sprayar med olivolja. Så tar du ur ryggsäcken upp din gamla, gamla balsamvinäger, syrligt söt och tjock som sirap, inte av emulgeringsmedel, utan av lagring. Några droppar på varje ostbit toppad med tomat.
-Simsalabim! Mellanmål!
Solen bryter fram. Hägern är åter vid andra sidan.
- Jag hade ingen basilika, säger du urskuldande.
- Men du hade världens godaste balsamvinäger!
Vi äter så långsamt vi förmår. En halvflaska vin har dykt upp ur din ficka. Vi dricker ur kåsor.

Efteråt går du ner till sjön och sköljer av plywooden. Jag blir trött på att se dig i ditt fodral av denim och goretex.
- Sisten i säng! ropar jag och börjar springa.
Jag ska säkert hitta tillbaka och jag vet att du inte låste dörren. Tittar mig om flera gånger men ser dig inte, inte förrän jag kommer fram till din säng. Där är du, åter naken, flinande och inte det minsta andfådd.

(Utmaning: skriv om mellanmål)

Utmaning 302 - Lära sig cykla

När man får skrubbsår går man på dass och torkar av med ett tidningspapper. Sen sätter man ett groblad på såret och så upp på cykeln igen. Mammas cykel. Jag är liten, ska snart fylla sju. Det är lättare att komma på cykeln om jag kliver upp på brunnen. Många vurpor blir det denna soliga sommar mitt i kriget. Många skrubbsår, många groblad. Men till slut kan jag cykla. Den stora ramen kränger åt sidan för varje tramptag jag tar och jag har friheten. Två år senare, sommaren 1944, ska vi cykla till Luleå och jag får en egen cykel med svanhals. När jag äntligen kan sitta ner och trampa äger jag världen. Och inga skrubbsår mer. Jag är herre över min kropp.

(Utmaning: skriv om skrubbsår)

Utmaning 301 - Trattorisaurus

Faktiskt så kläcktes det en dinosaurie i Sverige den fjärde april för tre år sen, en trattorisaurus med dubbla ryggsköldar, precis som jag målade i skolan den där dan när vi fick använda både vattenfärg och pastellkritor, fast den sprutar eld också fast det vågade jag inte rita för att ingen skulle tro mig. Jag berättade om trattorisaurusen i skolan, att den är svensk och att den finns nuförtiden, men min fröken sa det är inte möjligt och då sa alla andra också det är inte möjligt och så var det slutpratat, då och för alltid.

Faktiskt så bor trattorisaurusen i en tårtkartong i vårat hus. Den luktar gammal grädde. Ingen har sett den utom jag. Jag skulle visa Agnes en dag men hon vågade inte. När jag började öppna locket sprang hon iväg. Då hade jag berättat rätt länge om trattorisaurusen, särskilt om hur den sprutar eld och om hur man matar den med kottar. Det är ungefär som en grill fast inte riktigt.

Faktiskt så finns tårtkartongen med trattorisaurusen under min säng. Jag har byggt en vall av banankartonger runt den så att den inte ska smita. I en banankartong finns gamla mjukisdjur, i en annan gamla spel och pussel och i den sista gamla böcker. Jag har bara gamla saker under sängen för jag vill inte rota där i onödan.

Faktiskt så är jag inte rädd för trattorisaurusen fast att den sprutar eld mitt i natten och ibland på dagen när jag är ensam och leker på golvet. Jag har egentligen aldrig sett hela trattorisaurusen, bara elden som kommer ut och ibland liksom en bit av kroppen, typ en fot eller svansen. Varje gång jag ser den blir den större. Jag undrar hur länge den får plats under sängen.

Faktiskt så är jag nästan bara rädd för trattorisaurusen när jag dammsuger. Nu när jag är åtta får jag dammsuga mitt rum själv, jag får dammsuga det varje fredag och då låter trattorisaurusen. Den väser och mullrar. Jag blundar och håller i dammsugaren längst ut på det hårda och så kör jag den åt sidan, fram och tillbaka, fort, fort. Trattorisaurusen är arg på dammsugare.

Faktiskt så kan man leva ganska vanligt fast man har en dinosaurie under sängen. Man kan bara hoppa med långa hopp när man ska på toaletten mitt i natten och man kan absolut inte gå upp och hämta vatten utan man måste ha ett vattenglas vid sängen redan på kvällen och man får inte gå och sova hos mamma och pappa längre men annars är det precis som vanligt.

(Utmaning: skriv om monstret under sängen)

Utmaning 300 - Räkna

Du lär mig räkna på nytt. Jag räknar andetagen, knapparna i skjortan som döljer ditt hull som jag aldrig nuddat. Hjärtslagen under vår första kyss. De är många och hårda. Stegen räknar jag, stegen från parken där vi möttes, och timmarna som går tills du äntligen ringer. Närheten: jag tappar räkningen när fingrarna letar sig över dina revben. Med vördnad nalkas jag utbuktningarna, dina höftben. De är två. Och ett, bara ett, är havet av sidenmjuk hud emellan dem. Jag kysser det nu. Jag lär mig räkna.

(Utmaning: skriv om att lära sig räkna)

Utmaning 299 - Berättelsen om Gert

- Elisabet, berätta mer om Gert!
De sitter, förväntansfulla, i ring omkring mig. Kerstin, Maria, Annelie och Anna. Jag umgås aldrig med Annelie och Anna men de är med nu, har nedlåtit sig, för att jag, glasögonormen, har träffat en kille. Och jag berättar. Han är mycket äldre än vi, säkert sjutton, och finns på Landet och på midsommarafton... kysste han mig första gången. Sen har det bara fortsatt...
- Hur kysser han dig, Elisabet?
- Som en sol som sjunker i havet. Som en gardin av sammet. Djupt och tungt och lätt.
- Vad gör ni mer?
- Tja... Tja... Åker höskrinda?
- Vad gör ni mer? Du vet? Han är sjutton, för sjutton!
- Åh, ni menar...
Ställd där, för en stund. Annelie är tidigt utvecklad och berättar alltid allt men Anna är inte långt efter. Jag lånar attityd av henne:
- Det är privat!
Fniss i flickhögen.
- Och är han snygg, då?
- Skitsnygg med lockigt hår och sååå långa ögonfransar och en smäcker näsa och en läcker kropp.
- När kommer han hit, då?
- Öh... Det vet jag inte. Mamma och pappa vet ingenting...
- De märkte ingenting på hela långa sommaren?
- De tror att vi är goda vänner.
- Så när kommer gode vännen? När kommer Gert?
Jag tvekar.
-Vi skriver varje dag.
Ajdå, det där var dumt!
- Visa ett brev då!
- Är du inte klok? Tror du jag har med dem hit till skolan?
- I morgon kan du ta med. I morgon ska vi se ett brev!
- Det är privat...
Nu blir det ännu värre.
- Det räcker med kuverten. Stämplarna från Valdemarksvik.
- Valdemarsvik, säger jag lamt.
Jag är redan förlorad. Det tar inte en termin, men nästan, innan Annelie och Anna slutar skandera "Gert - stjärt, Gert - stjärt" när jag går förbi. En himlar med ögonen och säger "Han kysser som ett draperi..." och den andra svarar "... när vi åker hö-skrin-da". Alla skrattar. Alla vet. Även killarna. "Gert - stjärt, Gert - stjärt".
(Utmaning: skriv om en låtsaskompis)

Utmaning 298 - Mannen som kunde prata med förtvivlade

Han hade ett särdeles handlag med patienterna och en hytte utanför Ålesund. När han kom till kvällspasset, gick genom korridoren som en general i jeans och skinnväst, lade sig alla tvister och de oroligaste hajade till och slog sig något mera till ro. Han hade pondus. Han var oändligt vänlig och respektfull. Var inte rädd för de svåra situationerna, skred lugnt och stilla fram och förhindrade mycket våld och bältesläggningar. Han var en ypperlig mentalskötare och tyckte mycket om sitt jobb, nästan lika mycket som om livet i hytten på andra sidan Kölen. Därför var det inte svårt för honom att bestämma sig, när pensionsdagen nalkades. Han skulle jobba två år till, för att få bättre pension. Det är dyrt i Norge. Han var grånad men alltid ung.

Många som jobbar på övertid lättar litet på greppet. Inte han. Med samma engagemang och samma välgörande distans följde han sina patienter. Lyssnade lugnt till manikerns vredgade gallimatias och bemötte den sakligt. Fick ur den deprimerade hennes hemliga självmordsagenda. Tröstade. Pratade litteratur. Mötte de psykotiskas svarta blick. Krävde och fick mänsklighet av alla, utan ansträngning. Han kallades mannen som kunde prata med förtvivlade.

Till begravningen kom brodern och svägerskan och alla syskonbarnen från Norge. Det var släkten. Från den svenska sidan kom arbetskamraterna och en del patienter. Hans kropp brändes till aska den 11 mars 2007, fyra dagar före hans sextiosjunde födelsedag. På broderns begäran spriddes askan över fjorden utanför Ålesund. Det gick igenom, efter visst byråkratiskt krångel. Själv hade han ännu inte gjort upp några andra planer än att han skulle pensionera sig vid 67, flytta hem till hytten.

(Utmaning: skriv om lön för mödan)

Utmaning 291 - I Tyresta

Hon hattar efter honom på snorhala tallrötter i Tyrestaskogen, hattar hela dagen, vristerna alltmer som fettucini. Han går med långa, såsiga kliv, som om han vallade en treåring eller en skock getter.
- Hur går det för taxbenen? frågar han kärvänligt. Han är inte ett dugg irriterad över att hon går så långsamt. Hon tar fyra steg när han tar två. Det är ett slags rytm. Ständigt hans ryggtavla en bit framför. Hojtande för de ett samtal som kanske i någon mån handlar om demokrati och yttrandefrihet men mest är de tysta. Till och med den brända delen av reservatet är vacker. Berg i dagen. Såphalt. Släpig eftermiddagssol.
- Om allt skulle ställas på sin spets i Sverige, skulle vi förstå vad som hände och klara det... säger han.
- ... eller skulle vi... snubbla? skriker hon, samtidigt som fötterna försvinner under henne och hon kanar nerför den släta bergryggen ner mot sjön.
- Jag är inte så säker, skrattar hon där hon hänger med fötterna i vattnet och de bara händerna kramande om en späd tallgren.
- Inte jag heller, säger han när han försäkrat sig om att hon mår bra.
- "Han är i och för sig diktator men han har en kompost", säger hon spefullt, outgrundligt. Det är plaskvått i kängorna nu. Sex kilometer kvar. Nu går det sex av hennes steg på två av hans. Dessutom klafsar hennes steg. Det är en sorts rytm.

(Utmaning: skriv om att snubbla)

Utmaning 290 - Slut på karriären

Sista dagen på vikariatet i sexan på Abrahamsbergsskolan är det halv friluftsdag. Friidrottstävlingar på Stora Mossens IP. Hon har inte mycket att göra annat än att heja på sin klass, peppa dem som behöver peppas och tona ner dem som behöver nedtoning. Nu är det mixad stafett. Hon står vid banan och skriker exalterat. På sista sträckan kommer två gubbar i gubbmundering farande från entrén och stiger ut i löparbanan, precis framför barnen som springer. Instinktivt springer hon fram när de korsat banan och fått täten att stanna upp.
- Hallå, vad håller ni på med? Ser ni inte att det pågår en tävling här?
Hon har frökenrösten nu. Men de har militärröster:
- Namn? Ämne? Skola?
- Maria Vernersson. 6A. Abrahamsbergsskolan.
- Det blir påföljd på det här!

Det får henne bara att skratta för sig själv. Hon skrattar fortfarande fastän det visar sig att gubbarna hör till idrottsförvaltningen och är där för att de fått nys om att några ungar kastat kottar i längdhoppsgropen. Räfst och rättarting.

Själv får hon inte möjlighet att lägga fram sin sida av saken. Abrahamsbergsskolan, vars högstadium hon springvikarierat på hela terminen, ber inte om några förklaringar. De slutar bara ringa.

(Utmaning: skriv om respekt)

Utmaning 289 - Kära dagbok

Kära dagbok.

Plugget sög idag. Alla var på mig hela tiden men den som förstörde min dag var som vanligt Astrid, som sa att vi skulle få lyssna på min uppsats, för att den var så bra. Insmickrande leenden mot mig, och så läste hon hela skiten med sockersöt röst. Jag försökte inte krympa men jag krympte flera nummer när jag hörde mina inställsamma formuleringar. Sen stoppade Axel och Carl och Herman när jag skulle gå ut från svenskan. "Nojsade" sa Herman. "Dom nojsade" skrek Axel och Carl. So what. Det hade jag skrivit i uppsatsen. Allt var Astrids fel. Först FRA-lagen, nu det här. Integritet vet de inte vad det är. Inte jag heller, som skriver sån smörja. Jag rätade på ryggen och gick ut genom dörren men en av dem hade stuckit ut sitt ben. Där låg jag raklång. Det gjorde ont i näsan. Det kom tårar också men jag grät inte. Då började Helene skrika: "Ellos har kapat..." och så ett jeansmärke jag aldrig hört talas om. Shit. De såg att mina jeans var från Ellos. Jag har försökt förklara för mamma men det går inte. Hon lever på en egen planet.

Allt var piss hela dagen sedan. Jag fattar inte varför de inte kan lämna mig i fred. Jag drog mig till biblioteket och satt och ritade. Då skockades de och kom med kommentarer. Jag gav upp och gömde mig bara i min kropp. Liten, liten, längst in. Jag tänkte på Gandhi. Det hjälpte litet.

När skolan äntligen var slut kom det en liten figur - från sjuan, tror jag - i fjällrävenjacka och dreads. Svårt att se om det var en tjej eller en kille. "Ska du med och boxas?" sa hen. Jag sa som det är, att jag tror på icke-våld. "Boxning är inte våld!" sa varelsen. Jag frågade vad det var i så fall och trodde hen skulle säga "sport" men hen himlade med ögonen och skruvade ihop näsan och sa "kultur, förstås!"

Lokalen var halvtom och luktade svett. Jag fick låna skydd och handskar och tränaren lärde mig några grundslag. Sen fick jag pröva på en sandsäck. Och jag slog! Det var fantastiskt! Jag tror aldrig att jag har utfört den rörelsen förut. Det kom en revolution i min kropp. Kanaler öppnades som jag inte visste fanns. Jag slog målmedvetet och utan ilska. En pelare av eld steg och sjönk i mig. Sen kom tränaren och lade sina händer på mina axlar. Jag bara fortsatte. "Hopprepet nu. Du ska få sparra sen." sa tränaren och fnissade.

Vad jag minns bäst av min dag var stunden vid sandsäcken. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag vill gå igen. Men om föräldrarna får veta att jag vill ha pengar till boxning säger de nej.

Det blir pannkaka till middag.

(Utmaning: skriv om att slå)

Utmaning 288 - Vid sammanbrottets gräns

Låtsasleka: jag är människa. Jag kan och vill. Det här sammanträdet är ett sine qua non för resten av min karriär. Drar fötterna efter mig i snömodden. Bageridoft från Pressbyrån. Bake off. Köpa några wienerbröd till kaffet? Jag förmår inte öppna plånboken. Nornorna står över mig, myser: "Nu ska vi suga det sista ur pilten!" Jag är rädd för min egen skugga. Man kan inte må som jag mår. Blossande kinder. Jag har inget bröst, det är ett öppet hav i storm. Där springer vilda kaniner. Jag måste ordna en fördämning. Jag har tre kvarter på mig. Gråmörk stockholmseftermiddag. Föredragningen? Jag minns ingenting. Två kvarter. Törs inte se mina fötter. Tänk om jag trampar omkring i mitt eget blod? Ett kvarter. Ett andetag som spränger. Så: två snabba knutar. Den nedre i mellangärdet, den övre vid halsen. Så drar jag åt om mitt innanhav, så att det inte spiller över, dränerar mig. Jag kan inte prata längre, annat än byråkratiska. Det ska väl få gå. Det ska väl få gå. Nu minns jag vagt min föredragning. Det går en dag till. Kanske ännu en?

(Utmaning: skriv om att slå knut på sig)

Utmaning 287 - Vid vadstället

- Ska du börja äta nu?
Hon ser vantroget hur han börjar packa fram trangiaköket. De befinner sig vid en bred fjällbäck några mil norr om Kebnekaise och sensommarskymningen faller.
- Fika, säger han. Det här är ett svårt vad.
- Ja, men då går vi nu, medan vi ser!
- Jag tror att det redan är för sent. Bättre vänta till i morgon. Då är nog vattenståndet lägre också.
- Men vi har fyra kilometer till att gå!
- Bestämmer vem?
- Bestämde vi.
- Innan vi visste hur slut vi skulle bli av klapperstensbranten. Nu vilar vi här och tar nya tag i morgon.

Hon går och tar upp en röding sen och de bjuder ett par holländare som dyker upp och fattar samma beslut som de. Knäckebröd till.

(Utmaning: skriv om att slå av på takten)

Utmaning 285 - Kvarnstugan

Vim och kärlek. Jag stryker ömt med svampen över den feta smutsranden i badkaret. Sorella har varit här på en av sina blixtvisiter mellan rockfestivaler och biodynamiska odlingsprojekt. Badat, sovit, pratat, spelat tärning. Just när jag ska flytta tillbaka kandelabern från toalettstolen till sin plats på badkarskanten, ringer det på Skype. Dushan är exalterad: kvarnstugan i gläntan ska säljas, vill jag lägga ett bud? Han är villig att sköta allt åt mig mot att jag kommer minst vartannat år... "Men kvarnstugan ligger långt från er, malli", invänder jag. "Jag har ofta körningar förbi där och jag vet att du trivs in the foothills. Du blir granne med Michael och Sonali!"

Vill jag ha ett yttepyttigt hus utan el i Sri Lanka? Hjärtat hamrar fort när jag ger resten av badrummet en lätt ansiktslyftning. Något gör mig röd om kinderna. Det är väl ansträngningen att rengöra toalettstolen.

Kaffestund. Jag behöver inte kolla mina besparingar, jag vet precis vad jag har. Det räcker till ett pyttehus utan el. Men jag skulle ju inte till Sri Lanka mer och laptopen behöver ström.

Mailar Michael. "Jag är så less på kriget. Och krigets efterverkningar verkar inte bättre." Raderar mailet. Kaffet är kallt. Jag är kall. Värmer koppen i micron. Det smakar aldrig bra.

Klockan är inte tio där än. Och Michael är uppkopplad. Jag vet vad han kommer att säga. Trevar efter koppen. Kall igen.

Jag tänkte inte ringa men jag ringer. Det är Sandesh som svarar: "Pappa är borta, vill du prata med mamma?" Sonali kvillrar. "Det är klart du ska, kvarnstugan är i toppskick, den kalkades i fjol. Får vi använda den som gästhus när du inte är där?" Men kriget, säger jag. "Du är väl van vid kriget. Kom hit och skriv om det, för sjutton!" Det var just det. Laptopen. "Du kan komma upp till bungalowen och skriva. Hörnrummet kan bli ditt arbetsrum. Det lovar jag. Nu kommer Mich... Mich-ael! Kom fort! Maria ska köpa kvarnstugan!"

Jag visste vad de skulle säga. Något blir mjukt i mig vid tanken på att ha en boplats i Sri Lanka. Jag som inte skulle äga fast egendom. Det är långt över läggdags för Dushan malli men han är fortfarande uppkopplad. Mina händer darrar. Jag fattar ändå tag om kaffekoppen bredvid datorn. Den är kall.

(Utmaning: skriv om att slå till)

Utmaning 284 - Hoppa fallskärm

Det viktigaste när man hoppar fallskärm är att tänka uppåt, trots att man faller nedåt. Att vara i ett tillstånd av tillit till luften och till skärmen. De första hoppen bör ske ovanför ett stort gräsfält. Då kan man öva på att styra fallskärmen utan att det gör så mycket att man misslyckas. Det är inte svårt att styra en fallskärm om vinden inte är för hård.

Inför första hoppet är det skrämmande att hoppa ut från flygplanet, när man ännu inte varit med om att känna i sin egen kropp den ljuvliga känslan av att skärmen tar emot en, leker med gravitationen. Först är det ett oväsen, när flygplansdörren öppnas. Motorljudet, det enorma vinddraget. I detta ska man hoppa. Det är som en födelse. När man efter några sekunder, som känns som för alltid, löser ut sin skärm: ett lätt prasslande och sen tystnad, luftens famn. När själva hoppet börjar hoppar man inte längre, man är buren, sitter trygg i sin sele, betraktar jorden och atmosfären som man aldrig betraktat dem förut, är luft.

(Utmaning: skriv om något du aldrig gjort, som om du kunde det)

Utmaning 283 - Det galiciska huset

Varje höst åker jag till mitt lilla skrivarhus i Galicien med bara ett handbagage. Datorn, ett kautschuk, ett par pennor, ett rutat kollegieblock och pärmen. "Noname" står det på pärmen. Det har det gjort i flera år. Den rymmer alla tankar till min roman. Tankarna blir fler och fler men romanen ystar sig som gammal mjölk. Ack, det finns så många romaner redan. Varför ska jag träla med ännu en, som kommer att läsas av 162 personer, varav hälften är mina bekanta?

Två bussar för att nå byn. Där handlar jag cider, bröd och ägg. Grönsaker. Ost. "Välkommen tillbaka, Señora. Ni kom inte i somras?" "Nej, olyckligtvis. Jag hade ett nytt jobb. Men nu ska jag vara här i två månader." Vad kan inte hända på två månader? Romanen kanske kommer att bli färdig. Det nuvarande utkastet till den.

Byns taxi har redan en körning. Jag väntar mot en solig vägg. Nyper av en bit ost och gnager på en tomat. Generös är den galiciska höstsolen. För en stund ser jag tydligt vad romanen handlar om. Jag förstår mig själv men taxin kommer. Det upplysta ögonblicket är förbi.

Det första jag gör i huset är att öppna alla fönster och hänga sängkläderna på vädring. Sen tar jag fram cykeln, synar, oljar, pumpar. Nu har jag min självständighet. Jag öppnar datorn. Senast använda dokument. "I utkanten av människornas liv vill jag kunna rå mig med mitt. Mitt är det du ser i askan efter elden. Mitt är en torr, het sten." Jaha. Vad betyder det? Skriver jag om mig själv igen? Försöker visualisera solen mot väggen i byn, tillståndet i vilket jag kom på vad det är jag håller på med. Det är borta, förbi.

Sen händer det jag vet ska hända. Jag går runt knuten. Känner på väggen. Tänker "Joo! Det är nog dags."

Varje höst anländer jag i Galicien med penna och dator. Sen förlorar jag mig i att kalka mitt hus. Det är en långsam och skvättig procedur. Tunna, tunna lager kalk på varandra, anbringade med bred pensel, nästan en borste, i liggande åttor. Man kan inte kalka på sommaren. Det får inte torka för fort. Kalken bränner, etsar glasögon, men från det ljusblå trävirket går den bara att torka av. En fiffig människa rådde mig ett år att efterväta med kolsyrat vatten. Kalken äter ju koldioxid.

Det är mycket tillfredsställande att förorsaka en kemisk process på sin vägg. När det sista lagret kalk kommit upp, kan jag äntligen stryka allt överlastat trams i "Noname", allt topptungt jag byggt under året som gått. Varje år lämnar jag det vackraste huset i Galicien med en roman som fått ett reningsbad.

(Utmaning: skriv om något spanskt)

Utmaning 282 - Oljetrycket

En man kom till dörren och sålde den. Den var ett vackert oljetryck, en björk och en sjö i fin guldram. Hon gick på folkskollärarseminariet i Umeå och var utfattig men den här tavlan skulle hon ha. Den var också ett slags investering.

Klasskamraterna flockades hemma hos henne på kvällarna. Hon var en av de få som hade egen lägenhet. Torgny kom inte ofta. Han var yngst av dem alla, gick i svart och var svår och intellektuell. Men en kväll var han där, låg slängd på sängen och pratade inte så mycket. Plötsligt nickade han mot tavlan och sa: "Den där, har du den för att dölja en fettfläck eller liknande?" Släpigt, försmädligt.

Tavlan var aldrig lika värdefull för henne efter det. Långt senare, när hon skaffat sommarstuga, hamnade den där. Hennes dotter betraktade den likgiltigt under det att hon växte upp, ända tills hon fick höra historien om den unge seminaristen på sängen. Sen dess har hon tänkt sig att hon en dag ska ta hem tavlan och låta göra en plakett: "Om denna tavla har Torgny Lindgren sagt: "Har du den för att dölja en fettfläck?"

Dottern är förstås jag, kvinnan som skaffade tavlan min mamma och Torgny Lindgren är Torgny Lindgren. Och plaketten skulle förmodligen bli dyrare än tavlan.

(Utmaning: skriv om ett konstverk)

Utmaning 280 - Oktober

Oktober har kommit och dofterna möts: den sista rosen vid din stugvägg och den kylda luftens blåa doft. Här är du mitt emellan sommar och vinter, här där löven multnar, fruktigt, ruttet, och liv ska bli igen. Du sitter i solen på förstutrappen, rensar omsorgsfullt trattkantkareller, trumpetsvamp, taggsvamp. Ett berg av svamp på din trappa, bara för glädjen. Det är som om planeten rusar i övergångens årstid. Du ska inte hinna fatta vad som händer med dig. Med kall näsa kommer du in. På spisen puttrar snart skörden från skogen.

(Utmaning: skriv om en höstdoft)

Utmaning 278 - Kan

Kan en odygdig bli dygdig? Kan jag bli du? Kan jag i en värld i en samklang detta nu?

Kan vi? Kan vi denna lingonsylt, dessa förlovningsringar, kväll efter kväll, vara kvar?

Kan regnet. Kan stormen. Kan de utan uppehåll förvandla? Kan mitt bli ditt?

Kan allt och sjukdom och död? Kan vi bevara våra löften? Kan vi?

(Utmaning: skriv om en långsiktig strategi)

Utmaning 277 - Borsten

Man ska titta ner i toalettstolen när man har gjort nummer två och spolat, för att se om man behöver använda toalettborsten. Detta är särskilt viktigt när man delar toalett med andra. Jag är en sådan som inte tittar. Inte naturligt. Jag spolar och tänker att jag har gjort mitt. Det har tagit tio år av övning att lära mig titta ner i toalettstolen efter att jag har spolat. Nu är jag ganska bra på det men jag känner mig alltid som ett barn när jag gör det. "Försvann det? Ja, det gjorde det!" För oftast försvinner allt. Ibland får man gå på med borsten litegrann och ibland lämnas man att ta ställning till om man ska spola en gång till, för att papperet ska sugas med av vattenströmmen. Hänsyn bör tas även till miljön. Om min medmänniska klarar av att se mitt papper ligga där och flyta, är det bättre att låta det vara.

Hänsyn är den mest spännande av dygder, för den får oss att tänka oss in i andras verklighet. "Hur skulle Vasti reagera om..."

Att ta den enkla vägen och bara förminska sig själv är missriktat. Dels förstås för att hänsyn inte är något värt om du inte också tar hänsyn till dig själv. Men också för att det är dygdigt att leva till sin fulla potential, att vara ett fritt subjekt i världen.

Det är det som är så roligt att försöka få att gå ihop: mina önskningar, mina behov, och andras. Ibland går det fel. Då får man hoppas att det är så enkelt att rätta till, att det bara är att ta fram toalettborsten. Min toalettborste har svart borst. Nio spänn på Ikea. Då syns det inte att den blir brun och äcklig vid borströtterna.

(Utmaning: skriv om en dygd)

Utmaning 276 - Vägen

När vårt förhållande la sig på rygg som en död fisk, visade det också upp sin frånsida: vår tidigare tysta vardag fylldes med skrik, skrän, till och med slag. Mest om futtigheter. Det var ju redan över. Vi bråkade om porslinet, om sänglinnet men mest om ståbasen, en trekvartsbas som vi båda använt i olika perioder. Det visade sig att vi båda hade oupplösliga band till denna basfiol. Den fick nästan mytiska kvaliteter.

Det var under ett av grälen om basen som Sten-Ove stack inom en dag kring pingst. Han knackade och steg in, som seden är på vårt berg, och fick genom den öppna dörren se mig stå på sängen i kammaren och puckla på Mattias med knytnävarna. Vem som var mest generad vid fikabordet var svår att säga. Sten-Ove tuggade hallongrottor. Det var något han ville ha ur sig. Vid femte hallongrottan kom det:
- Jag säger upp snöröjningen från i år. Ni kan få köpa traktorn och slungan snorbilligt.
- Men Sten-Ove!
Vi skulle inte ha behov av någon snöröjning men de vi sålde till kanske inte ville börja med att köpa en snöslunga och fixa två kilometer väg.

Sten-Ove var obeveklig. Han avböjde ökad kompensation och talade sig varm för att vi skulle ta över kontraktet, vi som var unga. När vi svarade undvikande ursäktade han sig och gick.

Veckan därpå mötte jag Margit, Sten-Oves fru, när hon var ute med hunden.
- Margit! ropade jag på håll. Hur ska vi få Sten-Ove att ändra sig om vägen?
Hon vände och tog stigen ner mot bäcken innan jag hunnit fram. Över axeln hojtade hon ett "bråttom".

"Vad är det med alla" undrade jag när jag stod hemma och tog reda på en massa gamla CD-skivor jag hittat. De bästa smög jag ner i min hemliga gömma under kammargolvet. Mattias hade så dålig koll, han skulle inte veta.

Uppbrottet från berget beledsagades av en massa hårt arbete. Otaliga gånger for vi med släpkärran, till tippen och till loppis och till mammorna i stan. Vi var i ett stadium av förändring och krävde att allt omkring oss skulle vara som vanligt. Vi hade inte längre förmågan att notera vardagens små förändringar, som att det var Margit som skötte jordfräsen, röjsågen och gräsklipparen när vi for förbi. Vi vinkade tillkämpat glatt. Där är Margit.

En dag i fruntimmersveckan stannade vi hos grannen längst ner, Leif. Mattias hade äntligen bestämt sig för att ta tag i vägsamfälligheten, ordna snöröjning till vintern och avveckla sitt ordförandeskap.
- Hej, vi måste fixa...
- ... snöröjningen, ja, sa Leif.
- Så du vet?
- Ja, fick höra det igår.
- Tror du han går att övertala?
Leif log undvikande, som inför ett dåligt skämt.
- Du tror inte det? fortsatte Mattias oförtrutet. Av oss som fortfarande är någotsånär unga, är han den som har i särklass mest tid...
- Sluta, sa Leif. Karln är ju död.
- Va? andades Mattias och jag i korus.
- Vet ni ingenting? Han har ju varit sjuk i månader. Det trodde jag alla visste.

Vi skulle kanske ha vetat, om vi inte hade slagits den där majdagen när Sten-Ove kom och åt hallongrottor. Om vi som vanligt bjudit dem på middag någon gång inemellan. Om vi tagit oss tid att stanna till som förr hemma hos dem på vägen upp på kvällarna. Om vi inte varit upptagna av att skyla vårt eget sår.

I bilen uppför vår branta, krokiga väg grät jag. Jag grät när vi kom in i köket hos Margit. Då började Mattias också gråta. Vi grät alla tre och berättade om våra belägenheter. Margit ställde sig upp ett par gånger för att sätta på kaffe men kom sig inte riktigt för. Hon satte sig igen som i en suckande utandning, fick till slut fram en gammal twistpåse på bordet. Och vi grät.

(Utmaning: skriv om att säga upp ett avtal)

Utmaning 275 - Att leka

"Och då sa vi att du var..."

Jag avundas barnen deras förmåga att bli uppslukade, och då av annat än teveserier. Sann mognad är att bli lika allvarlig som ett lekande barn. Leken finns bara i ögonblicket och kräver koncentration. Inte pannskrynklande, ansträngd koncentration utan hängivelse.

Ett barn kan lätt gå in i och ut ur leken. En vuxen som har lyckats glömma sig själv lika totalt som ett barn som leker, blir generad, rådlös, måste rekapitulera för att kolla att han inte gjort bort sig.

"Nu säger vi att jag är..."

Jag brukar inte leka med barn eller djur om jag inte ärligen känner för det. Lek är tråkigt utan hängivelse. En vuxen som leker med ett barn utan att själv vilja gå in i leken, böjer sig inte tillräckligt långt ner, skriker för gällt och för in en skorrande oärlighet i leken, som alla känner. Hon leker för att "roa barnen" men det är precis vad hon inte gör.

"Och DÅ! Då kom det en... en... en..."

När vi träder in i leken tar vi oss in på barnens domän. Det ska respekteras. Om vi styr och ställer, ska det vara för att vi tilldelats den rollen. Nu är vi på ett område där barnen är experter. Vi måste erkänna att vi o-lärt oss mycket av det vi kunde då, när vi också var små.

(Utmaning: skriv om att leka)

Utmaning 274 - Efteråt, en början

De första månaderna efteråt var jag två: en som gick omkring på avdelningen och bedyrade att jag aldrig skulle försöka igen, en annan som lånade knopböcker på biblioteket, mitt framför ögonen på personalen. Hängning hade jag bestämt mig för. Det var inte estetiskt men effektivt.

Den första, hon som bedyrade, hon som också var jag, hade förstått att man inte får, att det är fegt. Vad hon inte riktigt kunde ta till sig, var att människorna omkring henne skulle sakna henne. Men hon lovade dem. Ändå: fingrarna som formade knopen av det gröna pappersbandet jag fått i stället för skärp. Vi var två i mig som stred. Hon som ville bort så starkt och hon som var bunden av löften.

Utsläppt från sjukhuset: darriga steg. Inga trygga vita väggar. Ingen att spela schack med dagarna i ända. Samma ändlösa tristess men inget sammanhang. Viljan att lämna in satt kvar i hjärta och huvud men inte i kroppen, mina händer gjorde inte längre saker på eget bevåg. Jag hade valt den plikttrogna, hon med löftena, hon som levde för andras skull. Det var obehagligt att ha lämnat sitt liv som pant.

Det skulle komma att ta två år innan jag ärligt kunde säga att nu lever jag inte för andras skull längre, nu lever jag för min egen. Vägen dit gick genom fotoalbumet, ett enkelt, litet album med plastfickor, där jag satte in bilder på alla jag lovat. Alla jag levde för. När dödskraften steg, tog jag fram det. Inga ord, inga barriärer, bara älskade ansikten. Och: jag har lovat. Jag har lovat.

(Utmaning: skriv om att läka)