Utmaning 318 - Beata

Beata heter Ann-Sofis hela docka. Det är en hemlighet som bara flickorna på gården vet. Beata har också en hel klänning, i gammalrosa taft med prickar. Beata är Ann-Sofis mest älskade älskling men nu är det något på gång, något oerhört, det är begravningsråd, se, och det är Beatrice som har makten. Alltid är det Beatrice som har makten över flickorna på gården. Ann-Sofi skulle vilja veta hur hon gör. Det är som om hon svingar något som trasslar in sig i deras hår. Bara genom att säga "Vi tar Beata, tycker jag, hon är finast" har hon trasslat in dem förfärligt. De kommer inte loss, står och nickar, korta, korta nickningar och tänker: "Tur att hon inte sa Emma eller Johanna". Deras älsklingsdockor, som varken är hela eller rena. Det är bestämt på en minut. I morgon efter skolan ska Beata begravas och gunåde den som gräver upp henne igen. Den ska själv döden dö. Hon ska begravas i all sin gammalrosa prakt, prickar och allt ska i jorden. Beatrice ska sköta förättningen, Anna ska sjunga sånger och Kristina ska stå för blomstersmyckningarna. För Ann-Sofi räcker det att hon dyker upp med Beata.

Hon kommer med riktiga tårar. Rikligt med jord sprätts över skokartongen med Beata i. Hennes finaste docka. Det finns inte skäl kvar att leva mer. Och skäll kommer hon att få. Anna sjunger Byssan lull och Ann-Sofi grinar. Det är den första dagen.

Den tredje dagen har Beatrice Beata. Fast hon säger själv att det är en docka som är mycket lik Beata. Men Ann-Sofi vet, för hon har själv målat naveln och kissestjärten med röd tuschpenna. Den fjärde dagen dyker även Beatas gammalrosa klänning upp på Beata, som numera heter Rosali. Ann-Sofi vet inte längre vad hon ska göra. Hon bjuder hem till dockklädskalas med mycket saft. När Beatrice går på toaletten rycker Ann-Sofi fram en sax, strimlar den prickiga taftklänningen i smala, smala strimlor. Dockkroppen kan hon inte med att röra. Det vore som att klippa i sitt barn.

(Utmaning: skriv om något helt)