Utmaning 304 - Tant Edla

- Ni får förlåta hur jag ser ut, sluddrar hon när hon öppnar dörren. Bryggan är på reparation, jag får den i morgon.
Insjunkna läppar runt en enda gadd, provocerande lång, som hänger från överkäken. En hörntand. Var det därför hon svamlade om några sammanträden när vi ringde för att fråga om vi kunde komma?
- Men nu är vi här i alla fall, tant Edla. Det är fint att se dig.
- Tack, tack.
Vid nittiotvå är hon fortfarande kokett. Det luktar kiss i lägenheten men hon tar emot i klädsam linnedräkt. Att hon är stendöv döljer hon med sin egen svada. De djupa samtalen är ett minne bara. Det kommer aldrig att bli så igen. Allt är statt i ständig förändring och snart, snart är hon inte med oss längre. Vi har kommit för att lyssna till henne. Hon skryter:
- Och Jonatan har en så... fördelaktig... positionering. Ja, den är verkligen... verklighetsfylld.
Vi vill be henne slappna av. Inte försöka använda fina ord som hon ändå inte kommer ihåg. Men det skulle inte hjälpa.
- Ja, vad jobbar Jonatan med, egentligen? flikar jag in.
- Tack, tack. Hon... är lovordad. Aldrig har instu... instu... instutitionen sett en lika... lyskraftande... lyskraftig! avhandling.

Minuterna kryper fram. Gammal twist i en skål emellan oss. Förhoppningsvis finner hon, som vi, glädje i de stunder när vi bara betraktar varandras ansikten. Jag skulle vilja smeka hennes kind men hon var aldrig sådan. Hon sitter fastlåst i sin vittrande integritet.

Trekvart, har vi sagt. Tre kvart, sen kan vi gå. Du tar en lov runt rummet. Kommer tillbaka till soffgruppen med en låda, håller fram den mot henne.
- Tant Edla! Vad är det här? Är det något av barnbarnen...
Hon sjunker ihop litet, dragen mjuknar och kinderna får färg.
- Ja, den här! säger hon och smeker lådan. Den är min lilla hemlighet. Vill ni se?
Lådan ser ut att vara från femtiotalet. Förbluffande raskt plockar hon den fri från sitt innehåll. De krokiga fingrarna är flinka, som om de talar ett gömt språk. Kort och mynt och en liten burk, näsdukar i olika färger.

Och hon förtrollar oss. Vi sitter mindre än två meter ifrån henne, ändå kan vi inte se vart näsduken tog vägen, hur hon beter sig för att alltid plocka rätt kort eller varifrån myntet kommer, som hon plockar ur dina öron. Hon tycks ha lika många armar som Shiva och hon njuter, har pondus igen, som hon hade när hon var ordförande i Missionsförsamlingen och bankkamrer. Orden kommer till henne, det är som om hon simmar i ett annat element, där också vi får vara med.

När vi går, lyser våra ögon, också hennes, och hon flämtar som efter en ansträngning.
- Kom snart igen! Nu har ni sett alla mina tricks men det är så gott att tala med er.
- Goda tricks är värda att ses igen, tant Edla.
- Tack detsamma, tack detsamma.

(Utmaning: skriv om en trollerilåda)