Eftersläntraren

Den första dagen stressar hon. Pinnar på med sina taxben utan att se det strålande vinterlandskapet, som ur en kitschig österrikisk almanacka. Spåret är vad hon ser. Saltsmak i munnen och i öronen dånet från hennes puls och andning. Det går ändå inte fort. Tiden de andra får vänta på henne räknas ändå i minuter, inte sekunder.

Den andra dagen tar hon det i sin egen takt. Hon beslutar sig för att inte tänka på de andra. Lycka. Det är tyst i öronen, bortsett från skidornas svischande, och hon tittar upp, ser rimfrosten i grenarna, ser hur solen gör prismor av snökristallerna, ser att snön kan måla något vackert även av en ny granplantage. Hon är tom. Hon njuter. Sen kommer tankarna, i lagom takt, med lagom intervall. Hon har expanderat. Hon är detta landskap. Kraften är väl magasinerad i ett mycket litet hålrum i henne. Hon kan åka såhär i evig tid. När hon kommer fram till de andra pratar hon inte om hur dålig hon är, utan faller in i det avslappnade samtalet. Hon orsakar dem inte lidande, de trivs i solen lika mycket som hon själv. Snart bär det av igen. Hon behöver egentligen inte vila. Med ens ser hon deras ryggar hundratals meter framför sig igen. Hon ser deras ryggtavlor långt framför sig och hon tänker inga tankar om att ”här är jag” och ”där är de”.

Hon åker hem fylld med glögg och med en insikt om jämförelser som är så mångtydig att hon bara kan känna den på tungspetsen och i magen, att tänka den går inte.

(Utmaning: Skriv om att halka efter)