Tvättstugeinstruktion

Maria hade burit på sin fråga ända sedan hon förstått att hennes vackra nya granne också skrev. Mellan yogapassen och lektionsförberedelserna och lämningarna och hämtningarna hann hon även skriva. Förra året hade hon fått en tunn, grön novellsamling utgiven på ett litet med aktat förlag. Hon hade sådan lätthet. Maria själv var tung. Inte minst högarna med ratat material och de för länge sedan raderade filerna på datorn tyngde henne. Hon fick sig inte att duga, hur många skrivarkurser hon än konsumerade. ”Show, don't tell”. Ja, men sen då? Vad är en berättelse? Varför vill jag berätta när jag är så värdelös? När jag inte har något omdöme, tycker Virgina Woolf är tråkig?

En sen kväll i tvättstugan kom frågan fram. De stod bredvid varandra, vek vant sitt nytumlade. ”Hur gör man?” sa Maria. Rösten trängde knappt fram, så trång var halsen. Grannen var tyst en stund, vek omsorgsfullt en T-shirt som de viker i affärerna, i tre delar, i stället för att vika på mitten. Så sa hon: ”Det är nog en sådan där fråga som man måste finna sitt alldeles egna svar på. Men viktigt är att man har tillit till sig själv. Tillit, parad med tvivel. Det finns ingenting så djävulskt som att skriva i vissa faser – i andra är det det mest tillfredsställande.”
”Jag vet inte hur man skriver något färdigt”, sa Maria.
”Ingen av mina texter har någonsin blivit färdiga. Jag måste bara en dag bestämma mig för att det är slut, att jag inget mera ska göra. Sen låter jag texten vila någon vecka eller någon månad och så kan jag börja korrigera igen. Sådär håller det på. Helst skulle jag vilja kunna åka runt med rödpenna bland de stackare som köpt min bok och bättra på här och där.”
”Men hur gör du när du skriver?”
Klockan var några minuter i tio. De var båda färdiga med tvätten och gick med varsin Ikea-kasse över axeln mot sin port. Grannen stannade, satte ned sin börda.
”Jag börjar med ett ord. Det absolut bästa ordet jag kan komma på. Det skriver jag ner. Sen fogar jag till det ett annat ord som är det bästa. Jag tror att jag jobbar med en ord-radar, som fångar in signalerna från orden som blinkar som stjärnor i det universum som kallas medvetande. Ja...”
Hon tog upp kassen igen och började gå de få stegen mot entrédörren. ”Ja, jag fångar upp signalerna som orden sänder. Visst låter det knäppt? Det är därför man måste komma på det själv, hur man gör.”
”Ja,” sa Maria sorgset. ”Jag skulle inte klara av det där.”

Sent den kvällen satte hon sig med penna, röd, och papper. Tittade mot månen, tänkte på en gammal tivolihäst som kunde räkna, gjorde sig öppen för medvetandets universum, för de blinkande orden däri. Det ord som kom var ”svininfluensa”. Hon kände sig mer hopplös än någonsin.

(Utmaning: skriv om att sända ut signaler)