Varje höst åker jag till mitt lilla skrivarhus i Galicien med bara ett handbagage. Datorn, ett kautschuk, ett par pennor, ett rutat kollegieblock och pärmen. "Noname" står det på pärmen. Det har det gjort i flera år. Den rymmer alla tankar till min roman. Tankarna blir fler och fler men romanen ystar sig som gammal mjölk. Ack, det finns så många romaner redan. Varför ska jag träla med ännu en, som kommer att läsas av 162 personer, varav hälften är mina bekanta?
Två bussar för att nå byn. Där handlar jag cider, bröd och ägg. Grönsaker. Ost. "Välkommen tillbaka, Señora. Ni kom inte i somras?" "Nej, olyckligtvis. Jag hade ett nytt jobb. Men nu ska jag vara här i två månader." Vad kan inte hända på två månader? Romanen kanske kommer att bli färdig. Det nuvarande utkastet till den.
Byns taxi har redan en körning. Jag väntar mot en solig vägg. Nyper av en bit ost och gnager på en tomat. Generös är den galiciska höstsolen. För en stund ser jag tydligt vad romanen handlar om. Jag förstår mig själv men taxin kommer. Det upplysta ögonblicket är förbi.
Det första jag gör i huset är att öppna alla fönster och hänga sängkläderna på vädring. Sen tar jag fram cykeln, synar, oljar, pumpar. Nu har jag min självständighet. Jag öppnar datorn. Senast använda dokument. "I utkanten av människornas liv vill jag kunna rå mig med mitt. Mitt är det du ser i askan efter elden. Mitt är en torr, het sten." Jaha. Vad betyder det? Skriver jag om mig själv igen? Försöker visualisera solen mot väggen i byn, tillståndet i vilket jag kom på vad det är jag håller på med. Det är borta, förbi.
Sen händer det jag vet ska hända. Jag går runt knuten. Känner på väggen. Tänker "Joo! Det är nog dags."
Varje höst anländer jag i Galicien med penna och dator. Sen förlorar jag mig i att kalka mitt hus. Det är en långsam och skvättig procedur. Tunna, tunna lager kalk på varandra, anbringade med bred pensel, nästan en borste, i liggande åttor. Man kan inte kalka på sommaren. Det får inte torka för fort. Kalken bränner, etsar glasögon, men från det ljusblå trävirket går den bara att torka av. En fiffig människa rådde mig ett år att efterväta med kolsyrat vatten. Kalken äter ju koldioxid.
Det är mycket tillfredsställande att förorsaka en kemisk process på sin vägg. När det sista lagret kalk kommit upp, kan jag äntligen stryka allt överlastat trams i "Noname", allt topptungt jag byggt under året som gått. Varje år lämnar jag det vackraste huset i Galicien med en roman som fått ett reningsbad.
(Utmaning: skriv om något spanskt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En vacker text. Nu har jag lärt mig en del om att kalka väggar, mycket lärorikt. Förresten så måste det väl kännas skönt att ha 81 bekanta. :)
SvaraRaderaSkriver man inte alltid om sig själv i ett eller annat avseende. Blir märkligt berörd av det vitkalkade huset, det verkar stå för något jag själv inte ännu vet vad det är. Kanske en längtan efter ett liv som är mer handgripligt. En vacker text, snyggt uppbyggd.
SvaraRaderaSkön berättelse! Låter som en härlig plats.
SvaraRaderaJag fastnar vid de där partierna när du beskriver känslan av klarhet. När man vet i känsla men inte med tanke. Och sedan är det borta... det går inte att medvetet komma tillbaka. Frustrerande. Jag förstår att det då lätt blir hantverksarbete i stället.
SvaraRaderammm du lockar mig att bli en författare fast reningsbadet sånt vet du det kan inte jag hade nästan nöjt mig med väggen osten och tomaten härlig text igen men nu får jag vända blad att göra annat tack för att du är du och att du skriver så underbart
SvaraRaderaKänner igen mej i din text om kalkandet...Va mysigt att läsa om det. Vi kalkade vårt hus uppe i bergen i norra Marocko för 3veckor sen. Min mans föräldrar flyttade "till stan" då barnen var små så att de skulle kunna studera, huset har stått tomt i 20 år. Vi sov i sovsäckar på taket/terassen under bar himmel, vaknade ca 6 av solen som gassade i ansiktet och till musik av en orkester av tuppar,åsnor, getter och hundar
SvaraRadera