Vad livet ger

Egentligen skulle jag inte ha fått det här jobbet. Jag var inte kvalificerad, för jag hade fuskat på en C-uppsats en gång på universitetet. Egentligen skulle jag ha skrivit om en ny ekonomisk världsordning – detta var för länge, länge sedan – men jag fick någon sorts black-out och tiden led och jag hade inte råd att missa poängen, så jag åkte till en annan universitetsstad, rotade fram en gammal uppsats där och skrev om den med mina ord. Det var egentligen inte så lätt. För att vara på den säkra sidan la jag till en liten tabell. På seminariet tyckte alla att uppsatsen var bra, utom tabellen. De tyckte det verkade som om den egentligen inte hörde dit. Nåväl, jag fick spets – VG eller MVG eller vad nu det högsta betyget hette på den tiden - och såg till att glömma och gå vidare.

Hon som egentligen skulle ha fått jobbet, Ingerlise, fick också spets på samma seminarium men har inte samma svada som jag. Hon är alltigenom mer genuin, genomför det hon åtar sig och är systematisk och litet korkad. Men snygg. Jag vet att hon var andrahandsvalet för det här jobbet. Jag vet att hon kunde ha dödat för att få det. Hon är osäker på mig. Egentligen skulle jag ha fått hennes man. Vi pluggade statskunskap alla tre i Uppsala på åttiotalet och var kära i varandra litet huller om buller, sådär som det kan bli i en universitetsstad på våren. Ja, egentligen vid vilken årstid som helst.

Det var hugget som stucket men hon fick honom. Jag sjöng på deras bröllop, falskt som en örn. Det var inte meningen, jag var rörd, berörd och litet sårad. Det är så länge sedan, att man egentligen behöver tänka på det lika litet som på C-uppsatsen men jag tar upp det ibland med hennes man när vi ligger med varandra varje onsdag på den gräsgröna soffan i hans ämbetsrum här på regeringskansliet: att det egentligen var jag som skulle ha honom. Och så enas vi om att det egentligen inte spelar någon större roll.

(Utmaning: Dagens ord: egentligen)