Utmaning 276 - Vägen

När vårt förhållande la sig på rygg som en död fisk, visade det också upp sin frånsida: vår tidigare tysta vardag fylldes med skrik, skrän, till och med slag. Mest om futtigheter. Det var ju redan över. Vi bråkade om porslinet, om sänglinnet men mest om ståbasen, en trekvartsbas som vi båda använt i olika perioder. Det visade sig att vi båda hade oupplösliga band till denna basfiol. Den fick nästan mytiska kvaliteter.

Det var under ett av grälen om basen som Sten-Ove stack inom en dag kring pingst. Han knackade och steg in, som seden är på vårt berg, och fick genom den öppna dörren se mig stå på sängen i kammaren och puckla på Mattias med knytnävarna. Vem som var mest generad vid fikabordet var svår att säga. Sten-Ove tuggade hallongrottor. Det var något han ville ha ur sig. Vid femte hallongrottan kom det:
- Jag säger upp snöröjningen från i år. Ni kan få köpa traktorn och slungan snorbilligt.
- Men Sten-Ove!
Vi skulle inte ha behov av någon snöröjning men de vi sålde till kanske inte ville börja med att köpa en snöslunga och fixa två kilometer väg.

Sten-Ove var obeveklig. Han avböjde ökad kompensation och talade sig varm för att vi skulle ta över kontraktet, vi som var unga. När vi svarade undvikande ursäktade han sig och gick.

Veckan därpå mötte jag Margit, Sten-Oves fru, när hon var ute med hunden.
- Margit! ropade jag på håll. Hur ska vi få Sten-Ove att ändra sig om vägen?
Hon vände och tog stigen ner mot bäcken innan jag hunnit fram. Över axeln hojtade hon ett "bråttom".

"Vad är det med alla" undrade jag när jag stod hemma och tog reda på en massa gamla CD-skivor jag hittat. De bästa smög jag ner i min hemliga gömma under kammargolvet. Mattias hade så dålig koll, han skulle inte veta.

Uppbrottet från berget beledsagades av en massa hårt arbete. Otaliga gånger for vi med släpkärran, till tippen och till loppis och till mammorna i stan. Vi var i ett stadium av förändring och krävde att allt omkring oss skulle vara som vanligt. Vi hade inte längre förmågan att notera vardagens små förändringar, som att det var Margit som skötte jordfräsen, röjsågen och gräsklipparen när vi for förbi. Vi vinkade tillkämpat glatt. Där är Margit.

En dag i fruntimmersveckan stannade vi hos grannen längst ner, Leif. Mattias hade äntligen bestämt sig för att ta tag i vägsamfälligheten, ordna snöröjning till vintern och avveckla sitt ordförandeskap.
- Hej, vi måste fixa...
- ... snöröjningen, ja, sa Leif.
- Så du vet?
- Ja, fick höra det igår.
- Tror du han går att övertala?
Leif log undvikande, som inför ett dåligt skämt.
- Du tror inte det? fortsatte Mattias oförtrutet. Av oss som fortfarande är någotsånär unga, är han den som har i särklass mest tid...
- Sluta, sa Leif. Karln är ju död.
- Va? andades Mattias och jag i korus.
- Vet ni ingenting? Han har ju varit sjuk i månader. Det trodde jag alla visste.

Vi skulle kanske ha vetat, om vi inte hade slagits den där majdagen när Sten-Ove kom och åt hallongrottor. Om vi som vanligt bjudit dem på middag någon gång inemellan. Om vi tagit oss tid att stanna till som förr hemma hos dem på vägen upp på kvällarna. Om vi inte varit upptagna av att skyla vårt eget sår.

I bilen uppför vår branta, krokiga väg grät jag. Jag grät när vi kom in i köket hos Margit. Då började Mattias också gråta. Vi grät alla tre och berättade om våra belägenheter. Margit ställde sig upp ett par gånger för att sätta på kaffe men kom sig inte riktigt för. Hon satte sig igen som i en suckande utandning, fick till slut fram en gammal twistpåse på bordet. Och vi grät.

(Utmaning: skriv om att säga upp ett avtal)