Låtsasleka: jag är människa. Jag kan och vill. Det här sammanträdet är ett sine qua non för resten av min karriär. Drar fötterna efter mig i snömodden. Bageridoft från Pressbyrån. Bake off. Köpa några wienerbröd till kaffet? Jag förmår inte öppna plånboken. Nornorna står över mig, myser: "Nu ska vi suga det sista ur pilten!" Jag är rädd för min egen skugga. Man kan inte må som jag mår. Blossande kinder. Jag har inget bröst, det är ett öppet hav i storm. Där springer vilda kaniner. Jag måste ordna en fördämning. Jag har tre kvarter på mig. Gråmörk stockholmseftermiddag. Föredragningen? Jag minns ingenting. Två kvarter. Törs inte se mina fötter. Tänk om jag trampar omkring i mitt eget blod? Ett kvarter. Ett andetag som spränger. Så: två snabba knutar. Den nedre i mellangärdet, den övre vid halsen. Så drar jag åt om mitt innanhav, så att det inte spiller över, dränerar mig. Jag kan inte prata längre, annat än byråkratiska. Det ska väl få gå. Det ska väl få gå. Nu minns jag vagt min föredragning. Det går en dag till. Kanske ännu en?
(Utmaning: skriv om att slå knut på sig)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
den här tyckte jag var underbar den beskriver knutarna och rädslorna som vi kämpar med
SvaraRaderaJag är imponerad över att du får med så mycket med dina ord. Man känner hur länge det har pågått och ångesten, men också hur otroligt uthållig människan ändå är. "Det går en dag till." Poetiskt och vackert i sin obarmhärtighet. Men vilda kaniner på öppna havet? Det stack ut lite grand...
SvaraRaderaSv: Jag har en tam kanin =:)
SvaraRaderaDen - liksom alla husdjur - är bra för att dämpa ångest, så kanske är det så att jag aldrig haft sån där äkta ångest.