Schaman på semester

Vårt samhälle är ganska solitt, i det avseendet att allt är som det synes vara. En jägare är jägare, en samlare en samlare och en väverska-och-kokerska-och-samlerska-och-barnafostrare-och... ja, du förstår nog: en kvinna är en kvinna. Undantag medgives ej.

Själv är jag schaman. Jag känns igen på min blåröda ansiktsmålning och min pung med toppslätsskivling som jag bär hängande från bältet. Jag är rörlig, jag är lätt. Skatan är mitt totemdjur och ja, jag är kvinna. Kvinna rakt igenom, som alla schamaner i vår stam. Vi håller på traditionerna. Det är därför jag inte avlägsnat ansiktsmålningen ens nu, när jag sitter i godan ro bland rusningsmänniskorna på tunnelbanan vid Odenplan i Stockholms city, sexhundra mil från min stam och utan något att rätta mig efter eller rätta till. Jag är något så ovanligt som en schaman på semester. När jag utvaldes av en biståndsorganisation fick jag välja på bad- och slappsemester i Förende Arabemiraten, safari i Krügerparken och storstadsupplevelse i Sverige. ”Storstadsupplevelse”? Nå. Jag tog Stockholm, eftersom jag helst velat åka till New York och gå på MOMA. Målning intresserar mig verkligen, särskilt sådan som utförts i trancetillstånd. Här vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Trance verkar vara ett okänt fenomen och på Moderna museet står en get med en bilring runt magen. Han står på lappar med formler jag inte förstår.

Men jag påverkas. Av staden. Av alla räta linjer, alla energifält, alla ljus. Räta linjer är vad som gäller även tankegångarna. Vad jag förstår, behandlas svenska schamaner med starka droger och ses som sjuka. De flesta av dem bär på en ömklig undergivenhet eller statussänkande aggression. Medicin i egentlig mening tycks vara okänd och jag finner inte någon som är initierad nog att överföra kunskap till. Det är sorgligt men jag bär med mig många nya bilder som jag hoppas ska kunna tolkas tillsammans med de andra schamanerna därhemma. Om inte, får vi öppna ett eget MOMA.

På något sätt ska jag se till att det här experimentet blir lyckosamt men jag kommer att rekommendera att det får vara en engångsföreteelse. Inte för att jag är ogin, utan för att jag slår vakt om våra starka traditioner. Visst kan vi lära av andra samhällsformer - och lära ut - men mysteriet är stort nog vid bäcken där vi bor. Det är min tro.

(Utmaning: skriv om att få dispens)