Det viktigaste när man hoppar fallskärm är att tänka uppåt, trots att man faller nedåt. Att vara i ett tillstånd av tillit till luften och till skärmen. De första hoppen bör ske ovanför ett stort gräsfält. Då kan man öva på att styra fallskärmen utan att det gör så mycket att man misslyckas. Det är inte svårt att styra en fallskärm om vinden inte är för hård.
Inför första hoppet är det skrämmande att hoppa ut från flygplanet, när man ännu inte varit med om att känna i sin egen kropp den ljuvliga känslan av att skärmen tar emot en, leker med gravitationen. Först är det ett oväsen, när flygplansdörren öppnas. Motorljudet, det enorma vinddraget. I detta ska man hoppa. Det är som en födelse. När man efter några sekunder, som känns som för alltid, löser ut sin skärm: ett lätt prasslande och sen tystnad, luftens famn. När själva hoppet börjar hoppar man inte längre, man är buren, sitter trygg i sin sele, betraktar jorden och atmosfären som man aldrig betraktat dem förut, är luft.
(Utmaning: skriv om något du aldrig gjort, som om du kunde det)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Är du säker på att du aldrig har hoppat fallskärm. Du beskriver allt så tydligt.
SvaraRaderaLåter enkelt att utföra och säkert en underbar känsla av frihet. Men jag vågar inte testa.Bra text.
SvaraRaderaHäftigt beskrivet!
SvaraRaderaUnderbar beskrivning av ytterligare en sak jag aldrig skulle utsätta mig för.Men jag tvekar en aning efter din text, det låter ju faktiskt ganska häftigt.
SvaraRaderagillar att du låter så van vid fallskärmshoppning så att du beskriver helt coolt som en instruktionsbok.
SvaraRaderaFår faktiskt en föreställning om hur det kan vara att hoppa fallskärm. "Som att födas" - mycket poetiskt, vackert
SvaraRaderahoppa fallskärm lät lockande av din ord kanske nått som jag vågar mig på , det är som att födas det var grymt vackert.
SvaraRadera