”Du slipper det här”, sa han. ”Allt det här slipper du.”
De sitter i hennes soffa, sörplar te ur handdrejade muggar, äter möra hemgjorda skorpor. Hon tittar på den välskötta azalean på soffbordet, stor som en mindre julgran.
”Var det det du kom hit för att säga?” frågar hon och hennes röst darrar.
”Det finns en plats nu i klostret. Jag vet att utövandet är det viktigaste i ditt liv. Du är varmt välkommen att förena dig med oss.”
Vad har hon att förlora? Ingenting. Ett omsorgsfullt hopsamlat hem som hon älskar – men som hon kan kliva ut ur för alltid när som helst. Ett intressant och välbetalt jobb. Det är vad det är: intressant, välbetalt. Hon kan lämna det i morgon. Ett leende vaknar inom henne. Hon vänder sig mot honom och ska just säga ”ja” när han säger:
”Men skriva kan du förstås inte göra där.”
(Utmaning: skriv om ett erbjudande)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den meningen ställer erbjudandet i en helt annan dager och gör att det blir så mycket svårare att svara ja eller nej. Ett hem, ett arbete, en del av en yta, att skriva, en del av en själ.
SvaraRaderaUjijuj. Varför ska det vara lätt? Helt riktigt, alla val kostar.
SvaraRaderaHur gör du direktlänk i SkrivPuffs kommentatorsfält? Kan du inte lära mig det?
Tack för förklaringen!
SvaraRaderaVilken antiklimax... Fick nästan lite ont i magen där.
SvaraRaderadu får saker och ting att kännas så levande, med ord handdrejade och hemgjorda. :)
SvaraRaderaså sant, det är nog att förneka sin själ att inte få skriva- har inte riktigt tänkt på hur otroligt viktigt det är- det är ju en så självklar rättighet, fortfarande, i Sverige.
SvaraRadera