Utmaning 315 - Manna från himlen

Jag måste ha förlorat koncentrationen, för med ens låg porslinsasken i tusen skärvor vid mina fötter. Jag förbannade min dumhet. Jag förbannade min fumlighet. Jag ville förena mig med porslinskrosset på golvet.

Hur kunde jag ha varit så dum? Ta mig till att städa i mina föräldrars perfekta hem. Jag, Fummel-Maria. Tårarna steg.

Jag ville så väl. Pappa låg på sjukhus för sin tredje hjärnblödning och mamma hade mer än hon mäktade med. Inte ens när vi barn kom hem kunde vi hindra henne från att sitta hos pappa dag och natt. Det minsta jag kunde göra var att hjälpa till med markservicen. Jag hade handlat det nödvändigaste och gett mig i kast med damningen, mjukt och försiktigt lyft pryl efter pryl, dammat den och ställt tillbaka den på exakt samma ställe igen. Det hade gått bra med kristallföremålen i vardagsrummet och med Lisa Larsson-figurerna i teverummet men det enda som inte fick gå sönder hade jag lyckats slå i kras: porslinsasken i form av en tjock bibel som rymde "mannakorn", lappar med tänkvärda bibelord som man skulle ta varje dag eller i kritiska situationer. Den hade mamma och pappa fått på bröllopsdagens morgon av mormor och morfar och under de snart femtio åren sedan dess hade det såvitt jag visste inte gått en dag utan att de använt den.

Det första att göra var att städa upp i förödelsen. Finsopa. Dammsuga. Skilja mannakornen från porslinssplittret. Jag satt på huk med sopskyffeln i knät och plockade lapp efter gulbrun lapp medan det finaste porslinskrosset åt sig in i mina rodnande fingertoppar.

Och så smällde en bildörr utanför. Mamma kom hem. Jag motade tillbaka en barnslig impuls att fly och gick ner för att möta henne, med sopskyffel och allt. Jag höll fram näven med räddade mannakorn och då brast det för mamma, hon som aldrig setts fälla en tår. Rakt ut bölade hon, som en treåring. "Hål... hål... håller du inte någonting för heligt?" väste hon med hotfullt förvrängd röst, grabbade tag i sopskyffeln och körde upp dess långa skaft i hakan på mig. Jag höll bokstavligen på att bita av mig tungan och nacken fick sig en snärt som smärtade långt in i mitt innersta.

Den natten dog min far. Alla vi syskon var där men mamma vägrade. Hon låg i sin egen säng med en isblåsa på ögonen, fick jag veta senare av mina syskon. Inte ett ord yttrade hon när de kom hem. Jag åkte direkt från sjukhuset tillbaka till Stockholm. Bara ett par dagar senare hade jag funnit en porslinsask, identisk med den jag haft sönder, på Myrorna. Jag skickade hem den men fick inte någon reaktion. Inte ens på begravningen pratade mamma med mig.

(Utmaning: skriv om något trasigt)