"Du låter första plagget falla..." Den här musiken har hypnotisk verkan på henne. Hon kan inte motstå. "Du låter andra plagget falla..." Det fläktar svalt där hon står, hon och en vacker ung man. I fantasin står hon med en vacker ung man, han som sjunger på den gamla raspiga skivan. "Inte långt kvar nu, bara jag och du - bara himlen ser på..." Det är nu man lättar. Nu man svävar ut, för att aldrig komma tillbaka. Det finns ett par chanser till. Refrängen kommer tillbaka. Hon kan den här låten som sin egen ficka.
Hon är inte rädd. Hon har varit igenom det här så många gånger i fantasin. Som en silverkula ska hon falla. Hon var ändå inte ämnad för den här jorden. Som det nu utvecklade sig.
Hon konstaterar nyktert att hon har sitt snyggaste nattlinne på sig, med stråveck. Det kommer att stå som en spinnaker om henne när hon faller, faller, faller. Vad kommer hon att hinna uppleva? Smattrande batist? Kommer hon att hinna bli rädd?
Hon står på fönsterbrädan nu. Det är kallare än hon räknat med. Vinden är ganska frisk här uppe. Hon ska inte fega ur. Här! Nu kommer det igen! "Du låter första plagget falla..." Nu ska hon hoppa. Nu ska hon göra det. Mot en ögonblicklig död... "Inte långt kvar nu bara jag och du..." Fartvinden. Det näst sista hon hör är fartvinden. Det sista hennes öron registrerar är den köttiga smällen när hon slår emot stenläggningen. Den kommer strax innan själva hennes sinnesorgan förstörs. "Bara himlen ser på..."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den här berättelsen gör ont
SvaraRaderaMkt bra text, poetisk, vemodig. Först tror man att det handlar om ett kärleksmöte, sedan inser man att det handlar om ett annat möte, ett möte med döden. Batistnattlinne med stråveck antyder att texten inte utspelar sig i nutid, eller att huvudpersonen är lite gammaldags av sig. Tyvärr känner jag inte igen sången du referar till. Vad heter den och vem är det som gjort den? Mvh Pia
SvaraRaderaJag trodde först du hade tagit dig an utmaningen i kärlekens tecken, men det blev ångest och ond bråd död. Skickligt skrivet, men jag blev illa berörd.
SvaraRaderadet här kurar ihop sig i magen på mig och skapar ett litet hål som man inte riktigt vet vad man ska göra med. galet snyggt med andra ord!
SvaraRaderaDet här tycker jag var en av de bästa texter du skrivit.
SvaraRaderaDen får mig att må fysisk illa och jag ser klart och tydligt det du beskriver att hon ser.
du skriver så bra- det var en mycket smärtsam text, jag ser hela förloppet framför mej.
SvaraRaderadu är gryn Marmornia, helt otroligt grym det gör ibland så fruktansvärt ont att läsa dina texter och de snabba vändningarna som du får till en vacker dag hoppas jag att jag har din bok på mitt nattbord så jag kan läsa i sängen i stället för här vid datorn. Otroligt bra text kanske den bästa jag läst fast jag har ju läst så många bra av dig....
SvaraRaderaDet är klart det gör ont att läsa...varje dag dör 3-4 personer genom suicid och man vill inte tro, orkar inte tro, att någon kan vilja ta sitt liv. Marmoria, det här var riktigt riktigt riktigt bra skrivet.
SvaraRaderaoj det knöt sig i magen riktigt. Vilken vändning i texten! Jätte bra tycker jag. Även om det var otäckt!
SvaraRaderaDen var vacker i sin beskrivning men så fick sig hjärnan sig ett slag då jag insåg vad texten handlade om. Bra och tragisk.
SvaraRaderaEn av världens mest vanliga drömmar är just att falla (en annan att bli jagad) så jag väljer att tro att det är en dröm. Bortsett från det där sista - att hon verkligen slog i stenläggningen, för det gör man aldrig i drömmar, man hinner vakna innan. Så där sprack det, att det var en dröm. Synd.
SvaraRadera