Nykomling

Hon kommer i januari. Vi har med oss varma kläder till Arlanda, något att ha på tills hon får prova ut en egen jacka, men hon behåller den hela tiden, pappas gamla dunjacka, som hon nästan försvinner i. Under den kan hon ha hur många lager som helst. Hon klarade gymnasiet hemma i sitt land vid ekvatorn, det är därför hon får komma hit. En liten bonus. Ett halvår i ett arktiskt land. Hon tycker inte särskilt om maten men är hyfsat imponerad av standarden. Teve är inte mycket för henne. Svenska kan hon inte och hennes engelska är för dålig. När vi tar ut henne på olika utflykter, vill hon helst åka tillbaka igen. I början håller hon negativa omdömen för sig själv men en dag, på resa mellan Fagersta och Ludvika, säger hon ”How ugly!”. Snösörja och kala träd. En frukost, när vi andra sitter och betraktar sidensvansar och blåmesar på fågelbordet i päronträdet, undrar hon varför vi inte huggit ned de döda träden i vår trädgård. Vi säger ”Wait and see!” och hon får hemlängtan i blicken.

Den första tussilagon är för oansenlig för henne. Hon kan inte glädjas som vi över vårtecknen. Hon har aldrig varit i det cykliska förut. Men en dag vid skolavslutningen, när fruktträden frodas och tulpaner och narcisser gör att vi inte kan klippa gräset, får hon syn på ett foto av sig själv i samma trädgård i början av februari och hon säger ”Miracle!” Så blev miraklet uppenbart även för oss. Explosionen av grönska under våren är inte mindre fantastisk än den ständiga växtligheten hemma hos henne. Vi bor i ett land som verkar dö och uppstå, dö och uppstå.

(Utmaning: skriv om en nykomling)