Käre Diyanath,
Nu sitter jag här på ett sjukhus igen sedan en vecka tillbaka - tillräckligt länge för att jag inte ska känna den sötaktiga doften längre, tillräckligt länge för att cigarrettröken ska stå ur öronen på mig. Med cigarretter och sömn mäter jag min dag, med elchocker min vecka. Det är ett avskalat liv. Jag äter upp mig.
Det började med att jag skulle försöka jobba igen, efter ett moratorium på tio år. Två timmar om dagen skulle jag klara, inte mer, men jag klarade inte ens det. Jobbet framför datorn var tryggt och bra men resten av tiden blev en vandring i smärta. Jag slutade äta, drog ner på hygienen. Troligen märkte ingen någondera. Jag duschade var tredje dag. Efter väggarna låg dammråttor stora som lindormar. Lindormar stammar från nordeuropeisk mytologi och finns i en benign och en malign form. Inte förrän jag får fram dammsugaren får jag veta av vilket slag mina lindormar är. Måhända kan de transformeras av dammsugarens kyss. I helgen ska jag hem och pröva.
Jag skriver till dig, inte för att du är psykiater, utan för att jag behöver diskutera med någon utomstående vad jag ska göra framgent. Det är som om sagoormen står framför mig och håller fram två påsar. I den ena ligger mitt relativt bekymmerslösa liv som heltidssjuk, i den andra en stapplig väg där jag med möda klarar att jobba två timmar om dagen, inte mer.
Du känner mig. Kände mig. Du vet vad jag väljer. Och det är inte för att jag är masochist eller för att jag tror att mitt människovärde ligger i att jag arbetar, utan för att jag behöver impulser utifrån, om än i begränsad omfattning.
Du kände mig. Du vet att jag har viljekraft. Jag ska lugnt och stilla reda mig ett liv där de två timmarnas arbete om dagen ska vara som ett nav runt vilket dagens övriga aktiviteter ordnar sig i skön harmoni. Jag ger det ett försök till.
(Utmaning: skriv något modigt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Underbart skrivet. Det lyser hopp och tro om texten
SvaraRaderaDu ger en "in-the-face" känsla av hur det kan kännas att inte må bra, o kämpa att komma tillbaka
SvaraRaderahmmm det här gjorde djävligt ont att läsa gav mig så många hundratals tankar sorg men ändå hopp, tröst och otröst, mm mm det här var grymt nära i mina känslor
SvaraRaderaJag fastnar vid ordet "relativt" och tänker att det var stor självinsikt och lite ironi i det ordet. För den heltidsjukes liv är knappast bekymmersfritt. Det stycket speglar också modet att våga ta tag i ansvaret för sitt eget liv.
SvaraRaderaEn tänkvärd text som ger impulser inifrån.