Utmaning 274 - Efteråt, en början

De första månaderna efteråt var jag två: en som gick omkring på avdelningen och bedyrade att jag aldrig skulle försöka igen, en annan som lånade knopböcker på biblioteket, mitt framför ögonen på personalen. Hängning hade jag bestämt mig för. Det var inte estetiskt men effektivt.

Den första, hon som bedyrade, hon som också var jag, hade förstått att man inte får, att det är fegt. Vad hon inte riktigt kunde ta till sig, var att människorna omkring henne skulle sakna henne. Men hon lovade dem. Ändå: fingrarna som formade knopen av det gröna pappersbandet jag fått i stället för skärp. Vi var två i mig som stred. Hon som ville bort så starkt och hon som var bunden av löften.

Utsläppt från sjukhuset: darriga steg. Inga trygga vita väggar. Ingen att spela schack med dagarna i ända. Samma ändlösa tristess men inget sammanhang. Viljan att lämna in satt kvar i hjärta och huvud men inte i kroppen, mina händer gjorde inte längre saker på eget bevåg. Jag hade valt den plikttrogna, hon med löftena, hon som levde för andras skull. Det var obehagligt att ha lämnat sitt liv som pant.

Det skulle komma att ta två år innan jag ärligt kunde säga att nu lever jag inte för andras skull längre, nu lever jag för min egen. Vägen dit gick genom fotoalbumet, ett enkelt, litet album med plastfickor, där jag satte in bilder på alla jag lovat. Alla jag levde för. När dödskraften steg, tog jag fram det. Inga ord, inga barriärer, bara älskade ansikten. Och: jag har lovat. Jag har lovat.

(Utmaning: skriv om att läka)