När man får skrubbsår går man på dass och torkar av med ett tidningspapper. Sen sätter man ett groblad på såret och så upp på cykeln igen. Mammas cykel. Jag är liten, ska snart fylla sju. Det är lättare att komma på cykeln om jag kliver upp på brunnen. Många vurpor blir det denna soliga sommar mitt i kriget. Många skrubbsår, många groblad. Men till slut kan jag cykla. Den stora ramen kränger åt sidan för varje tramptag jag tar och jag har friheten. Två år senare, sommaren 1944, ska vi cykla till Luleå och jag får en egen cykel med svanhals. När jag äntligen kan sitta ner och trampa äger jag världen. Och inga skrubbsår mer. Jag är herre över min kropp.
(Utmaning: skriv om skrubbsår)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner av den underbara fina sommaren eller somrarna och den härliga frihetskänslan när man lärde sig något nytt, jungfrulig.
SvaraRaderaSamma känsla som när man för första gången körde iväg med bilen utan någon bredvid sig, total frihet. Efter bara ett par ord får man en bra känsla för texten. Du är duktig på att skapa stämning och tidsperspektiv utan att behöva ta till storsläggan.
SvaraRaderaSå himla bra beskrivet, den där första härliga tiden då man bemästrar något.
SvaraRaderaGroblad används flitigt i familjen Meijer-Östlund. Även om mannen i familjen är frågande om det verkligen hjälper.
Fin beskrivning av härliga sommarminnen ! =)
SvaraRaderaHåller med, fin känsla i berättelsen.
SvaraRaderaFint skrivet, nostalgi, jag minns mina första cykelförsök med mormors cykel.
SvaraRaderaCykel med svanhals. Det har jag en. :)
SvaraRaderaDu har tagit den barnsliga veckan på allvar och jag är förtjust i hur du låter barnen tala i dina texter.