Som ett litet, bräckligt ostracon ligger hon på sin bädd av hygienisk bomull. Farmor, som har levt tills hon är 101. "Nu är det inte lång tid kvar" har vi sagt i snart tjugo år men hon håller sig fast vid livet, en liten steglitsa på sin kvist. Det är en högtidsstund när vi kommer. Då får hon sushi - farfar var en gång charge d'affaires i Tokyo. Hon äter med fingrarna - "det får man visst göra" - och berättar i förbluffande detalj om biträdenas kärleksliv och hemliga studiedrömmar. Sen rapar hon wasabi och tittar drömmande på Peters cigarrettetui. När personalen har gått för att fika tar vi helt resolut sängen och kör ut den utanför sjukhemmets port. Hon ratar mina Level, vill ha Peters Camel utan filter. Berättar om Nisse, en 91-årig man, som förbjudits att röka av sina barn, för att de är rädda om honom. "Rädda!" fnyser hon och drar upp benen under sig. Benrangel i motljus. "Han gråter i koridorerna och tjuvröker på toaletterna. Vad är det för ett liv?" Lojt räcker hon armen snett bakåt, fångar upp ytterligare en cigarrett. Ljuset målar oss. Här ska vi vara kvar tills vi blir utskällda och infösta.
(Utmaning: skriv om något skört)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Härlig farmor! Håller med, vad är det för liv att vara tvungen att tjuvröka när man är 91 år ;-)!?
SvaraRaderagillade farmor fast synd med tjuvrökeriet klart hon ska röka om hon vill lever ju ändå på lånad tid.
SvaraRaderabra text
underbart - va härligt att ni kan ge farmor ett roligt liv in i slutet,
SvaraRaderanär man är 91 är man vuxen nog att bestämma över sej själv o sitt liv, himla översittarfasoner!
va fint
SvaraRaderaRoligt, vackert, bildligt. Bra helt enkelt
SvaraRaderaHelt underbar text.
SvaraRadera