Utmaning 309 - Tore

Hon har permission över helgen. Ska återknyta banden med sina möbler, sina dagliga göromål och sin man. Han kommer så höviskt och hämtar henne, Peter, kör fram till ingången fast det är förbjudet. Ulster och Azzaro Now. Hon drar handen genom sitt hår, nytvättat i landstingets oparfymerade. Det känns som sträv plast.
- Nu ska vi bara ta hand om varandra, säger han. Du får så mycket ankleverpastej du vill ha. Jag har varit på hallen och köpt allt du tycker om.

Hon har varit på sjukhuset i en månad. Några korta promenader på området med personal. Fleminggatan är en utmaning, hela den trixiga vägen hem till Gärdet. Hon sjunker längre och längre ner i sätet, medan han pratar på sådär jovialiskt som han gör sedan hon blev inlagd. Hon känner sig stum som en teddybjörn.

På avdelningen går det att prata. I alla fall med Tomas och Gudrun. I alla fall vissa dagar.

- Gör dig hemmastadd, säger hennes man och bär in hennes väska i sovrummet. Hon står mitt på golvet i vardagsrummet, handen hängande vid sidan med sjalen i, stirrar sin tystnad i ögonen. Hon är på en främmande plats där hon levt i tre år av sitt liv. Böcker, skivor som är hennes strålar avståndstagande.

- Hej! låter det plötsligt, knirpigt, vasst och hon lystrar.
- Tore! ropar hon.
- Hej, hej!
Sjalen får falla till golvet. Raskt går hon mot ljudet, in i arbetsrummet, sticker in ett finger i buren.
- Har du alla getter hemma? frågar kakaduan smeksamt när hon stryker dess kind.
- Snart, viskar hon. Snart.

Tore får sitta på hennes axel hela måltiden. Peter säger inget om det, inte ikväll. Fågelns närvaro gör att hon mjuknar inifrån. Orden trevar sig fram. De snälla, lätta orden:
- Vad fint du ordnat!
- O, så mycket gott!
Peter vill så mycket. Vill så väl.

(Utmaning: skriv om ett ljud)