Utmaning 316 - Om en dahlia

När jag tänker på mig själv som plantering tänker jag dahlior. Det är på grund av dahliornas färgprakt, tror jag, och deras daterade charm. Jag var aldrig riktigt up-to-date, särskilt inte på den tiden när kinesiska underrättelsetjänsten tog kontakt med mig en varm höstdag för jämnt tjugofem år sedan. Jag läste statskunskap då för Leif Lewin i Uppsala, såg framför mig en bana som diplomat. Jag kunde redan engelska, franska, tyska, mandarin och afrikaans och avsåg att stoppa in fler språk eftersom.

Det var en sen novemberafton och jag var på hemväg till min lilla lägenhet på Rackarberget när jag hörde herr Lis milda röst för första gången. Han stod under en gatlykta och rökte. Av högen vid hans fötter kunde jag slutleda att han stått där ett tag. Det var så härligt att få tala kinesiska igen! Herr Li fick ur mig allt som fanns att veta om professorn och om mina kamrater. Om mig själv visste han redan mer än jag trodde det gick att ta reda på. Jag minns att han uppväckte minnet av tuberkulosutbrottet på min mellanstadieskola 1974.

Jag hade inga betänkligheter mot våra samtal, som kom att upprepas med ett par månaders intervall under hela studietiden och tätare när jag började på UD. Då fick jag också lära mig att fotografera av dokument och banda samtal, bådadera med numera ålderstigen, otymplig apparatur. Hur lätt ska det inte vara att vara spion idag, med telefoner som är digitalkameror och med mp3-spelare i alla möjliga utföranden.

Jag talade bara med herr Li. Det var för herr Lis skull jag gjorde det. Jag såg mig inte någonsin som en spion, möjligen som just en plantering. Herr Lis lilla blomma. Dahlian. Jag njöt av att göra honom nöjd. Förde långa kinesiska samtal med mig själv för att bereda mig för våra möten. Blev djärvare och djärvare på UD, bröt mig in och stal koder som jag vidarebefordrade till herr Li.

När jag posterades i Johannesburg, tog jag för givet att herr Li skulle flytta med mig men jag hade fel. I stället blev min motpart en slyngel från Shanghai, Cheng. Herr Li brydde sig inte ens om att säga adjö. Han lät mig tro att vi inte skulle skiljas åt.

Lika tjänstvillig som jag varit mot herr Li, lika bedräglig var jag mot Cheng, och jag upptäckte tjusningen med att producera desinformation. Detta var under det skickelsedigra året 1993-1994, när det demokratiska Sydafrika skulle födas. Jag fann ut att om jag tonade ner de svenska insatserna, gav kineserna mer. Det kunde de gott ha. Det gav mig tillfredsställelse att få en av världens värsta diktaturer att finansiera demokratiska institutioner i den gamla apartheidstaten. För första gången hade jag en egen agenda.

I Sydafrika skulle jag ha kunnat stanna till evig tid men jag saknade herr Li. För hans skull lät jag mig hemförlovas 1996 igen men han var inte här. Förflyttad till inre tjänst 1993. Då brast allt för mig och jag bekände för departementsledningen. Därför sitter jag här på Hinseberg. Nästa år har halva strafftiden gått, då ska jag ansöka om benådning. Tills dess odlar jag mina blomsterbäddar. Jag har anlagt dem i form av det kinesiska piktogrammet "sanning". Mittpartiet är fullt av dahlior.

(Utmaning: skriv om en plantering)