Utmaning 291 - I Tyresta

Hon hattar efter honom på snorhala tallrötter i Tyrestaskogen, hattar hela dagen, vristerna alltmer som fettucini. Han går med långa, såsiga kliv, som om han vallade en treåring eller en skock getter.
- Hur går det för taxbenen? frågar han kärvänligt. Han är inte ett dugg irriterad över att hon går så långsamt. Hon tar fyra steg när han tar två. Det är ett slags rytm. Ständigt hans ryggtavla en bit framför. Hojtande för de ett samtal som kanske i någon mån handlar om demokrati och yttrandefrihet men mest är de tysta. Till och med den brända delen av reservatet är vacker. Berg i dagen. Såphalt. Släpig eftermiddagssol.
- Om allt skulle ställas på sin spets i Sverige, skulle vi förstå vad som hände och klara det... säger han.
- ... eller skulle vi... snubbla? skriker hon, samtidigt som fötterna försvinner under henne och hon kanar nerför den släta bergryggen ner mot sjön.
- Jag är inte så säker, skrattar hon där hon hänger med fötterna i vattnet och de bara händerna kramande om en späd tallgren.
- Inte jag heller, säger han när han försäkrat sig om att hon mår bra.
- "Han är i och för sig diktator men han har en kompost", säger hon spefullt, outgrundligt. Det är plaskvått i kängorna nu. Sex kilometer kvar. Nu går det sex av hennes steg på två av hans. Dessutom klafsar hennes steg. Det är en sorts rytm.

(Utmaning: skriv om att snubbla)