Utmaning 324 - Flykten

Det bultade vid tinningarna. Munnen smakade blod. I en rännil bak i halsen kände hon hur svetten rann. Uppför och uppför sprang hon, intill det att hon måste ifrågasätta om det någonsin fanns någon vila. Alla berg har förvisso ett krön men i det här fallet kanske hon skulle stupa innan hon nådde toppen.

Hon var den absolut sista av sin ätt. Det visste hon med bestämdhet. Aurore, hennes vapensyster, hade stupat vid bergets fot samma morgon, efter att de levat fredlösa i marsklandet, bara de två, hela sommaren. Hon ville gråta. Krigare gråter inte. Hon ville utföra de sista riterna men hennes försprång var inte stort. Minst lika ljudlig som hennes egen andhämtning var främste förföljarens, en kaxig liten skit, knappt tonåring. Det var en tidsfråga hur länge hon skulle kunna upprätthålla försprånget.

Då hördes ett avgrundstjut och hon förnam hur förföljaren försvann i just avgrunden. Tumlade, försvann, tumlade försvann - och det var tyst så att det ekade. Långt nedanför sig såg hon de mer trögfotade förföljarna avteckna sig som insekter. Plötsligt var hon räddad av slumpen. Nu gällde det bara att hitta en grotta. Vildkvinnans tid var inne.

(Utmaning: Skriv om att fly)