Utvald

Den trettonde november, en månad i förväg, börjar jag ta särskilt väl hand om mitt långa, blanka hår. Jag går inte till skolan utan att det är borstat med hundra tag och mamma hjälper mig göra en inpackning. ”Lucia ska vara blond” säger Maja. Alla i klassen lyssnar på Maja. Men fröken säger att den riktiga Lucia kom från Italien. Där är inte många blonda, precis.

Jag älskar fröken. Hennes kläder doftar lätt av liljekonvalj; små dräkter i strävt tyg. Fröken är liten men bestämmer allt.

I slutet av november börjar vi öva luciasångerna. Om man är lucia behöver man inte sjunga, då ska man stå med händerna ihop och stråla. Jag tar lätt på övningarna. Fröken säger att det jätteofta blir fel. Att man glömmer att det ska gå ner första gången och upp andra gången på luciasången. Vi övar ofta på det. Jag slänger med håret. Det är jag som har längst hår i klassen.

Fjärde, eller kanske femte, övningen ska vi börja med en ny sång. ”Vi komma, vi komma från pepparkakeland.” En gång sjunger vi igenom den, men så säger fröken att inte alla behöver kunna den. Det behövs bara tre pepparkaksgubbar. Och valet är ju lätt i den här klassen. Jag lyssnar inte så noga. Sitter och snurrar en test av mitt hår. Men så pekar hon på mig. På mig pekar hon först och säger att jag har fin pepparkakefärg. Så pekar hon på Matthew, som har en pappa som är från USA, och på Samuel, som är adopterad från Etiopien. ”Han ser nästan vidbränd ut”, säger Maja triumferande. Hon vet att hon blir lucia nu.

Jag minns ingenting av hur det gick sedan. Minns inte luciaomröstningen. Minns ingenting av uppträdandet i den löjliga pepparkaksgubbedräkten. Mamma hade kvittot kvar, så hon kunde lämna tillbaka mitt fina lucianattlinne på PUB.

(Utmaning: skriv om att vara utvald)