Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

måndag 30 april 2012

Mellan styrsel och yrsel


Jag förstår inte vad som händer mig. Huvudet svirrar skumt fast jag inte åker enhjuling och jag pustar fast jag inte sprungit. Ringde mitt ex alldeles nyss, bara för att höra av mig. Nej. Du vet. Ibland ringer man bara för att och så finns det ändå en hemlig agenda långt, långt bak i skallen, den här gången i form av en teoretisk tankelek om hur vi skulle kunna komma tillbaka till varandra. Det förstod jag i och för sig var uteslutet så fort jag hörde hennes röst men jag blev ändå slagen ur banan när hon började prata om en annan. En annan som hon gick och suktade efter. Det var då det började snurra i skallen.
– Har du några känslor? frågade hon.
Öppet. Nyfiket. Odramatiskt.
– Neej, sa jag mörkt.
(Det skulle ha varit du, sa jag inte.)
(Jag sa inte att i teorin är vi gjorda för varann.)
(Jag lyckades avsluta samtalet till slut)

Nu sitter jag med telefonluren i handen och balanserar mellan styrsel och yrsel. Jag vill inte ha henne men jag vill inte heller att någon annan ska ha henne. Är jag så lumpen? Är detta jag? Vad är det jag vill?

Jag är lycklig i min ensamhet så länge hon inte är ännu lyckligare med någon annan. Jag vill att vi båda ska vara ensamma till evig tid.

Det är vad jag vill i min småaktighet. Allt annat gör mig yr.

(Utmaning: skriv om yrsel)

ps. Uttrycket ”mellan styrsel och yrsel” har jag snott av Martina Lowden.

söndag 29 april 2012

Smygande skymning


Kvällar av vitt ljus. Runt dig smyger skymningen som en doft, som en vålnad – aldrig riktigt där, aldrig riktigt gripbar. Det är ljust långt efter att du kapitulerat, tänt lampan – du ser inte vad du håller på med men himlen är ännu ljus.

Vårskymningen gör dig rastlös. Du vill vandra bland block av betong. Tar fram en smutsig remsa, åker in till stan. Hötorget blir bra. Det går ilningar i luften, antydningar om ett förestående möte. Löften, rentav. Nog måste ni vara två som känner till vårens drifter? Minst två bland dessa sena vandrare... Det gäller bara att hitta den andra.

Du går varken fort eller långsamt. Vandrar bland höga hus. En hjärtskärande ensamhet, en lika hjärtskärande känsla av att höra till. Kanske är det vad ilningarna i luften vill säga dig: inte att du ska möta någon utan att du hör ihop med alla, med den här världen, med myrslokarna och vitsipporna och...

Det är ett hårt och svårt budskap, som kräver att du behåller öppenheten i all tid, i stället för att hitta någon, fästa dig, sluta dig igen. Det är ett hårt och svårt budskap och det enda som ger frihet. Plötsligt inser du att du gått i mörker en stund. Skymningen har än en gång gäckat dig. Det är natt.

(Utmaning: skriv om att smyga)

lördag 28 april 2012

Från kub till kub


Som alla andra på kontoret sitter hon halvt instängd bakom glas. Där slutar alla likheter. Inte bara är hon vackrare än någon han någon gång sett, hon är så sexig när hon ställer sig i rökrutan och tar ett bloss, vilket hon gör två gånger om dagen: efter förmiddagsfikat och efter eftermiddagsfikat. Fast de senaste dagarna har hon mest suttit i sin glaskub och bitit på naglarna.

När han ser hennes vånda tar han tre cigarretter, slår in dem fint i ett lindlöv och lägger dem på hennes stol vid ett tillfälle när hon inte är på sitt rum. Sen ändrar han sig. Hon är i och för sig överjordisk men hon kan ha råkat prutta på stolen. Vem vill röka sitt eget prutt? Inte han och förmodligen inte hon. Han flyttar gåvan till skrivbordet och smyger ut.

Det är hans första uppvaktning av henne. Från sin kub har han spanmöjlighet på hennes kub. Han ser när hon kommer tillbaka. Ser hur hon brister i gråt och så småningom rödmosig går iväg till rökrutan och röker en av hans cigarretter. Han vågar sig ut ur kuben och strosar sakta på nålfiltsmattan så att hon måste stöta ihop med honom på tillbakavägen. Medan han väntar övar han på sin replik: ”Inte behöver du gråta av tacksamhet, jag ska nog förse dig med cig.” men när hon kommer säger han bara fåraktigt:
– Det var jag!
– Var det du som..? säger den överjordiska.
– Jaa.
Han är delirisk av lycka, tänker nästan berätta hur han besparat henne hennes prutt men avstår i sista stund, innan örfilen landar tungt men ändå snärtigt på hans kind.
– Du har förstört allt... säger hon när hon sexigt går tillbaka till sin kub.
Hon säger mera också men det hör inte han. Han vet bara att han är långt från hennes gunst – ja, att han kanske aldrig kommer att nå den – och att han från och med nu bara törs titta trånande på henne från kub till kub, aldrig vågar stiga ut och vara med när hon är med där ute. Han söker fram ”Yesterday” på Spotify och sätter på den. Det är det enda som kan trösta litet nu. ”Yesterday” och statistiken för tredje kvartalet. Han ritar ett fint cirkeldiagram i lila.

(Utmaning: skriv om att uppvakta)

fredag 27 april 2012

Kockens yngste


Jag är kockens yngste gosse och jag är så liten att jag inte syns. I förväg smet jag till kapellet, bara för att jag tyckte att fröken Eyre var så vacker – en dag i sitt liv så vacker – i sin vita, enkla klänning och den lilla slöjan. Jag tyckte om fröken Eyre. Följde ofta efter henne och hon såg mig inte. Hon såg mig inte heller när hon störtade in i kapellet, andfådd, vid herr Rochesters hand. Slöjan satt litet grand på sned men hon var ostyrigt vacker, med röda kinder och bröst som hävde sig. Jag undrade om det var sant, det som de brukade säga om natten efter bröllopet. Jag är för liten för att egentligen veta.

Vigseln hade redan börjat när de två svartklädda herrarna trädde in. Då stod jag mitt i gången, förtrollad av fröken Eyre och av aktens bleka skönhet, så de såg mig men det gjorde ingenting, för de visste inte vem jag var.

Sen hände allt så fort och skönheten var borta. Herr Rochester var som grön och röd och svart i ansiktet av vrede. Jag såg över axeln när jag rusade ifrån kapellet hur han själv störtade ut därifrån, med fröken Eyre i ett hårt grepp som en liten svans efter sig, och prästen, och herrarna. Det enda jag tänkte på var att förvarna, så att inte buffén skulle ställas fram och tjänstefolket hurra och allt bli pinsamt. Som om det inte redan var pinsamt. Mer än så. Skandalöst förödmjukande. Min stackars fröken Eyre!

”Det är inställt!” flåsade jag när jag kom fram till fru Fairfax, som stod i sin finaste hätta strax intill raden av tjänstefolk som skulle gratulera. ”Det kom två herrar som kunde anföra hinder”, fortsatte jag. Och så sa jag det oerhörda men jag viskade det bara i fru Fairfax öra: ”Herr Rochester har redan en fru! Här i huset! Här på Thornfield!”

Nu hördes skrapandet av steg på gruset. Fru Fairfax hann bara klappa i händerna och säga till tjänstefolket att skingras innan herr Rochester med följe svepte in i salen där vi stod och vidare uppför trapporna mot vinden. Fru Fairfax grät faktiskt. Det gjorde jag med, när jag gått och lagt mig på kvällen. Jag tänkte på stolta fröken Eyre som utstått sådan smälek och undrade vad som skulle behövas för att hon skulle resa sig igen.

Det har jag aldrig fått veta. På morgonen var hon borta. Hon hade klättrat ut genom sitt fönster. Blev hon ett med hedarna? Fick hon en fristad någonstans? Det grubblar jag på varje natt när jag inte kan sova. Och så tänker jag på hur vacker hon var bakom slöjan och på allt hon skulle ha gjort med herr Rochester på nätterna och så blir jag full av sorg, så full av sorg att jag går ut och ropar hennes namn. Men då ropar jag inte ”fröken Eyre”, utan jag tar mig ohörd friheten att kalla: ”Jane, Jane” och det känns mäktigt och stort i mitt inre.

(Utmaning: skriv om en förvarning)

torsdag 26 april 2012

Släktingen på vägen


Flickan går på den raka vägen i sommarhettan. Att det är så varmt?! Det är ju i Norrland, tänker hon. Hon ska till affären åt farmor och hon vet precis vad som händer när hon kliver in på Konsum inne i byn. Då kommer tanterna i affären att säga att Arvida – det är farmor, det – har ringt och sagt några varor som hon hade glömt att säga till flickan. Flickan blir alltid generad över detta, samtidigt som hon tycker att det är litet kul. Alla får skratta åt farmor.

Men än är det en lång bit kvar till Konsum. Små, små pärlor av svett tillrar utför flickans ryggrad. Hon börjar önska att hon tagit lillebror med. Han går långsamt men han är ett sällskap, i alla fall. De hade kunnat stanna och leka litet när de blev trötta. Eller så kunde hon ha tagit farmors gamla cykel men den är så otäckt stor.

Det är så varmt att luften liksom står och vibrerar ovanför marken. Nu, ur den vibrerande luften framför henne, kommer en man rakt emot henne. En liten, tjock man, precis som farfar. Men det är inte farfar. Mannen ser overklig ut där han kommer ur den vibrerande luften. När han lyfter på hatten för henne är det som om någon på film lyfter på sin hatt. Hon stannar, räcker fram en osäker hand.
– Är vi släkt? frågar hon.
– Jaa, säger mannen.
– Farfar säger att alla är släkt häromkring.
– Och farfar har rätt. Vem är din farfar?
– Verner Eriksson i Söderfors.
Mannen skrattar.
– Nog är vi släkt, nog. På mödernet och på fädernet.
– Är du dubbelkusin, precis som Ragnar och Paul?
Han har manövrerat sig bredvid henne och lägger nu armen om henne.
– Ska vi gå upp i skogen och röka en cigarrett?
Han säger det kelet, som om de gjort det hundra gånger förut.
– Jag röker inte, säger flickan principfast och lirkar sig ur hans grepp.
– Men vi kan gå upp i skogen i alla fall. Jag kan ta dig till Konsum sen och köpa karameller.
– Jag är just på väg till Konsum.
Hon börjar gå igen och han går med. Det är i och för sig svalare i skogen men vem vill sitta där med en fet farbror som man i och för sig är släkt med på fädernet och mödernet men inte riktigt bekant med?
– När jag kommer hem till farfars igen ska jag fråga vem du är, lägger hon till. Vad heter du?
– Eberhard, mumlar han och börjar med ens gå fortare. Hon skulle inte hinna med även om hon ville.
– Tyvärr, flickan min, du missade just paradisets port, ropar han bakåt till henne.
– Och du går fel, ropar hon tillbaka. Du kom från det där hållet!
Flickan skäms. Det här ska hon inte berätta för någon. Att hon har klantat till det och missat paradisets port fastän hon är så stor, behöver ingen veta.

(Utmaning: skriv om släktskap)

tisdag 24 april 2012

Glad påsk


”Och i den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sa: 'Detta är min kropp som är utgiven åt er...'”
Skärtorsdagskväll. Lisa skruvar på sig i kyrkbänken. Hon vet inte varför. Hon älskar ju mässan, älskar att följa Jesus på hans väg genom Stilla veckan, föreställer sig att han vet. Men nu känns det bara obehagligt och det har inte med Jesu förestående lidande att göra. Någonting är fel. Någonting gör att hon inte kan gå in i påskens mysterium.

Det är Pelle som ger oron dess riktning men först på kvällen på Långfredagen. ”Har du hört av Filippa? Kommer inte hon över någonting i påsk?” Lisa tittar på honom, flackar med blicken i ett försök att ta in vad det är hon har känt det senaste dygnet. ”Nej, jag har inte hört av Filippa.” Hon tycker själv att det borde låta ödesmättat men Pelle säger bara: ”Ja, då vill hon väl vara i fred, som vanligt.” ”Jag har inte hört av Filippa och det är fel!” utbrister Lisa. Hon förvånas själv av sin gälla röst. Det är för att Pelle säger ”Ta inte i så!” som hon inte gör något med en gång, annat än att försöka ringa Filippa.

Den natten slumrar hon bara i korta stötar. Tänker på väninnan, hur hon magrat de senaste månaderna, blivit ännu ledsnare, suttit och gråtit i många timmar, blottande sin dåliga självkänsla och sina högt uppbyggda skuldkänslor. Hur hon ändå har en fristad här, hos Lisa och Pelle, dit hon tittar in på sina långa promenader, som är det enda, säger hon, som skingrar ångesten. Promenaderna och besöken här, vill Lisa tro.

Lisa stiger upp klockan fem på Påskaftons morgon, lagar te och plockar fram nödpaketet med smuliga, gamla cigarretter. Klockan åtta ringer hon Stefan. ”Glad påsk. Du, har du hört något från Filippa på ett tag?” ”Neej. Nej, det kan jag inte säga.” ”Inte vi heller och hon svarar inte!” ”Men det är väl normalt,” säger Filippas ex-man luttrat. ”Den här gången är det inte normalt!” Återigen rösten sådär gäll. ”Jag vill att du åker dit, du som har nyckel”, säger Lisa och försöker låta betvingande.

Senare, när ambulansen kommit och gått och när Stefan städat undan det värsta i Filippas lägenhet, sitter han skakande vid Lisas och Pelles köksbord och blir debriefad. Filippa hade barrikaderat dörren, så Stefan hade varit tvungen att göra åverkan för att komma in. Då förstod han äntligen vad Lisa hade känt på sig. Filippa hade legat framstupa i soffan, på soffbordet en flaska whisky och ett glas med en bottenskyla av intorkade, krossade tabletter. När han lyckades vända på henne – hennes kroppstemperatur hade redan sjunkit och hon var stel – var hon grisig av spyor och hade ett trycksår i ansiktet av kudden. ”Men hon levde. Hon levde! Fast det skulle hon inte ha gjort länge till.” Han vänder sig till Lisa. ”Hur visste du? Hon kan ju lätt vara onåbar i en vecka?” Lisa skruvar på sig besvärat. ”Jag bara visste. Nu koncentrerar vi oss på Filippa.”

(Utmaning: skriv om intuition)

måndag 23 april 2012

Drift


Soffan som är nedsutten och klädd i storblommig, solkig kretong hittades i en container och bars till kollektivet en stilla natt av alla fyra medlemmarna. Nu halvligger Svante i den med datorn i famnen och en påse ostbågar bekvämt placerad på golvet. Jonatan kommer in, flämtande och blöt.
– Sprungit långt? frågar Svante men han vänder inte blicken från datorn.
– Nån dryg mil, pustar Jonatan. Och så litet intervallträning i Blekholmsbackarna på det...
– Vad driver dig? stöter Svante fram och nu är hans uppmärksamhet fokuserad på kamraten.
Jonatan ser förvånad ut.
– Det har jag ju sagt! Jag ska springa Lidingöloppet!
Svante smackar irriterat.
– Det är knappast någon djupare motivation. Om jag ställer frågan såhär, då: varför ska du springa Lidingöloppet?
– För att det är kul... För att det är en prestation... För att komma igång... Äsch. jag vet inte. Jag tror att motivation är en efterhandskonstruktion.
Jonatan börjar jogga på stället.
– Det är för att du är en snurrig humanist som kokat huvudet i för mycket kultur. Drifterna är biologiska.
– Tror du på Freud? På libido? Att allt är sex? frågar Jonatan medan han börjar göra diskreta åkarbrasor.
Han har slutat flåsa nu.
– Tills jag såg dig börja träna skulle jag ha sagt att det handlar om att söka njutning och undvika lidande. Du omkullkastar den ganska solida teorin, säger Svante och tar en näve ostbågar.
– Jag går inte på de där enkla modellerna. Visst, rent biologiskt är vi här enbart för att föra våra gener vidare men nu har vi ju blivit de här komplexa varelserna med massor av olika drifter: makt och status och kärlek och...
– Och du menar att inte allt det där är sex, om man renodlar?
– Ja, det menar jag.
Nu har han börjat darra.
– Du, säger han. Jag måste gå och duscha.
– OK. Och varför vill du det? frågar Svante och kniper med ena ögat.
– Söka njutning, undvika lidande, svarar Jonatan dovt.

(Utmaning: skriv om motivation)

söndag 22 april 2012

En liten grej bara

Jag finner ingen annan utväg än att ringa brorsan.
– Du, hur känns det att få en kallsup?
– Det vet väl varenda människa?
– Bra! Berätta då!
– Men har du aldrig fått en kallsup?
– Jo, men jag har glömt hur det känns. Visst spänner det liksom åt sidorna i halsen?
– Så där detaljerat vet jag inte. Det känns hemskt. Det känns som en kallsup.
– Thanks for nothing!
– Varför vill du veta det?
– Research.
– Research för vad?
– Äsch, en liten grej bara. Jag tänkte fylla badkaret och hoppa i och ge mig en kallsup men jag har inte tid att bada. Dessutom kräver det 14 kilowattimmar att fylla ett badkar med varmvatten. Visste du det?
– Nä.
– Att torka en tvätt i torktumlare tar 2,2 kilowattimmar.
– Det måste ju vara fel?!
– Det stod så i DN.
– DN har blivit som en kvällstidning. Byt till Svenskan. De granskar alliansen.
– Är det kvällstidningsmässigt att berätta hur mycket el som går åt för olika hushållsgrejer?
– Nej, inte direkt. Men har de kollat sina siffror ordentligt? En torktumlare måste ju ta en massa ström.
– Ja, jag reagerade också på det. Det är därför jag har kommit ihåg det. Men OK, nu måste jag jobba vidare.
– En söndagsmorgon? Med vad då?
– Äsch, en liten grej bara.

(Utmaning: skriv om en kallsup)

lördag 21 april 2012

Grus grus

Jag vet ingenting om världen men världen vet om mig. Undrar hur stor den är? Räcker det med den här jorden, som tryggt håller mig kvar fast jag stretar och vill ut i atmosfären? Den är hård i år, jorden. De säger att det har varit för litet snö. Tjälen har nått djupt utan lagret av vit isolering. Jag kastar planteringsspaden och går ut, utanför gärdsgården, över ängen och in i den fuktigt välkomnande skogen, böjer knä inför en plätt med blåsippor. Jeanstyget suger upp vätan men det struntar jag i. Mitt våroffer. Allt jag vill är att samspråka med blommorna en stund. Befästa våren. Ja, jag är en banal typ. Blir låg på hösten och glad på våren. När vårsolen tänds vid påsktid, tänds lampan också i mig och jag ger mig ut att finna tussilago, markplanets lilla sol, den gladaste av dem alla. Som en femåring. Fast buketterna har längre stjälkar. Nu är knäna riktigt blöta och kalla. Jag skakar litet grand. Bereder mig på att stiga upp när jag hör ett knarrande, melankoliskt anrop från mossen i dalen på andra sidan skogslyckan. Jag är urusel på fåglar. Stor eller liten? Går den att få syn på? Jag rantar iväg genom skogen, kortaste vägen, gör mig riktigt andfådd tills jag kommit en bit nerför åsens andra sida. Där saktar jag in och börjar smyga. Nere i skogsbrynet nu. Jag hade inte behövt smyga. De är fullt upptagna av sin stiliserade dans, de två grånade dansmästarna som för länge sen slutat ha något att bevisa. Ett par som skyr trängseln vid Hornborgasjön, som vet vad svängrum gör för extasen. Har de tagit sig hit upp tillsammans eller råkade de träffas på den här mossen av en slump? Hur känns en tranas åtrå? Jag börjar fråga, som vanligt, i stället för att betrakta. Är det därför jag känner mig så osäker på min plats på jorden? Nu ställer jag frågor igen. De uråldriga dinosauriesläktingarna ute på mossen – deras samspel är makalöst, de kommer att hålla på till denna tidsålders slut och så länge de dansar håller de fast våren och hjälper jorden att spinna i rätt takt. Så att jag kan hållas kvar. (Utmaning: skriv om ett lockrop)

fredag 20 april 2012

Språkets mjukaste ord

Något mjukt landade invid mig på sybordet som jag satt på. Det var i augusti nittonhundrasextiosex och jag hade bruna ben och sommarvitt hår. Jag minns inte att jag kände på honom men jag förstod i alla fall att han var mjuk, fast han var röd och liten som en fågel. Jag var två och ett halvt. Han bara låg. ”Lägg ner honom på golvet, så att han får krypa.” begärde jag myndigt, om och om igen, med högre och högre röststyrka. Jag visste. Bebisar kröp. All min exklusiva kunskap om bebisar sammanflöt i detta: att de kan krypa. Det kunde inte han, sa de. Min ilska var som ofta parad med sorg.

Men jag lekte med honom, den lilla mjuka. Han var så liten att han satt i baby-sitter men han fick vara med i mina lekar. Den hösten var det cirkus, mest. Så småningom blev det alla möjliga rollekar, Röda och Vita rosen, poker, med andra och med varandra. Det tog inte lång tid, så hade han växt om mig. Först fysiskt, sen mentalt.

Vi ses inte så ofta som jag skulle vilja. Det blir inte av. Men när vi träffas är det som om vi har alla åldrar i oss. Till och med litet av cirkusåldern, när han satt och vaggade i baby-sittern och jag red baklänges på gunghästen. På det sätt som jag kan, älskar jag honom. ”Syskon” är språkets mjukaste ord. Det låter som små kullriga, ludna varelser som ligger hopkrupna i samma säng. ”Syskon”.

(Utmaning: skriv om något mjukt)

torsdag 19 april 2012

Städningens hemlighet:

Det handlar om blicken. Blicken för sakerna omkring sig. Man får inte hamna i halvt förandligat tunnelseende, fokuserad på sina projekt. Det gör Gerda. För henne är det rent fysiskt smärtsamt att vidga synfältet. Om hon någon gång märker att det är grus och damm på golvet – och i så fall är det mycket grus och damm – ser hon det dessutom som en personlig förolämpning. Ännu ondare gör det henne att faktiskt ta itu med städningen. Det är som om hon aldrig gjort det förut, som om lyftandet av varje pryl som ligger fel är en plåga. Hon får städa många gånger om, först de gånger hon planerar och tänker på det, sedan när hon sent omsider börjar.

Det är heller inte bra att ha en vad vi kallar hemmafruneurotisk blick för ytorna och tingen. Det har Stig. Föremålen i hans hem skulle lika gärna kunna vara omgärdade av rep, som på ett museum. Inte ett dammkorn får finnas. Inga tecken på mänskligt liv. Böckerna i alfabetisk ordning i bokhyllan, små dukar under varje prydnadsanka. En gång i veckan tar han fram pincetten och plockar frömjöl och annat skräp ur spåren som glasen glider i på den inglasade balkongen.

Efrosyna har det bäst. Hon ser inte bara sitt eget själsliv, inte heller bara den materiella världen. För henne är ordning någonting organiskt och därför lätt att upprätthålla. Resultatet blir ett levande och vackert hem som aldrig lyckas bli ostädat. Dammsugaren och wc-ankan tar hon fram en gång i veckan, dammtrasan varannan och moppen litet då och då. Städning är en syssla mitt i livet, varken självändamål eller mentalt hot.

Men allra bäst har förstås Merete det. Hon har ett litet troll som städar åt henne när hon sover.

(Utmaning: skriv om att städa)

onsdag 18 april 2012

Att leva

Frukostbrickan är vit med koboltblått, snirklande blommönster. Georg dukar fram yoghurt med en slatt svartvinbärssylt och mycket bran flakes. Kollar att kaffet inte är för varmt innan han häller det i pipmuggen. Hon kommer att kasta sig över kaffet. Alltid så förtjust i det. ”God morgon, Estrid!” säger han i dörren. Hon är på bra humör, kuttrar ett djupt ”Jaa”. ”Ja” och ”nej” är allt hon kan säga. Allt hon kunnat säga i sju år.

Brickan på sängbordet. Höja huvudänden. Svänga sängbordet in över sängen. Estrid greppar pipmuggen. ”Idag är det lördag”, säger han. ”Vi får rå oss själva hela dagen.” Inget spring av hemtjänstpersonal, ingen oro att något trots allt ska hända när han är på jobbet. ”Jag tänkte att vi kunde sitta en stund i trädgården, mot väggen. Gräsmattan är full av scilla och det är varmt där det är lä.” Hon tar pipmuggen från läpparna för att säga ”Ja!” Trädgården var hennes hem och stolthet och hon älskar naturens skönhet. Hon är med. Hon är otvetydigt med. Georg får tårar i ögonen. Om ett par år går han i pension. Hur hade de inte sett fram emot pensionen – de få gånger de tänkte på den. De var bara femtiofem när Estrid blev sjuk. Mitt uppe i. Ett liv som var som det skulle vara. Och så detta. Han börjar bläddra bland sina nu invanda klyschor. Det finns inga garantier. Kommer dag, kommer råd. Ingen får mer än han eller hon kan bära. Och varje gång någon frågar honom hur han härdar ut, kontrar han: ”Hur härdar hon ut?”

Väggen bredvid sängen är fulltapetserad med bilder. På barnen. De nya barnbarnen. Sånt Estrid tycker om. Äldsta dottern Cecilia är mycket noga med att bilderna byts ut efter ett par månader. Det är nog en bra idé. Men tänk om Estrid, likt ett barn, fäst sig särskilt för ett visst foto på en viss plats på väggen och inte kan förmedla det. Tänk om hon brukar ligga och smeka det fotot med fingertopparna när hon ska sova. Tänk om det är hennes trygghet. Cecilia tar god tid på sig när hon byter bilder, frågar mamman för varje bild: ”Får jag ta ner den?” Ibland, bara ibland, får hon ”Nej” till svar.

Georg har blivit gråtmild de senaste åren. Starkare, säger vissa. Ödmjukare, säger en del. Själv tycker han att han främst är gråtmild. Självömkan ligger inte för honom, tårarna kommer när han tänker på andra som drabbats långt mer. De som har partners som blivit personlighetsförändrade. Aggressiva. Och han tänker på Cecilias kompis Anna, som blivit utförsäkrad och lever på soc. Det är en lång historia, han skojar med henne och säger att hon är som Job i Bibeln. Henne beundrar han mest. Hon är inte alltid glittrande glad men hon är grundnöjd med sitt liv och tar motgångar sakligt och med litet ego. Anna har inget kuvat över sig, verkar varken slagen av ödet eller nedtryckt av att inte ha någonting att röra sig med. Georg undrar om han överhuvudtaget skulle ha sett Annas situation lika tydligt om inte Estrid och han drabbats som de gjort. ”Genom att uthärda hjälper vi varandra att uthärda, håller du med om det?” frågar han Anna när hon och Cecilia anslutit sig till Estrid och honom vid väggen i vårträdgården. Anna svarar inte omedelbart. ”Jo... jo, så är det väl,” säger hon efter en stund, inte särskilt intresserat. När hon ser att han blir ledsen, tillägger hon: ”Jag gillar inte ordet 'uthärda'. Jag skulle inte ha klarat mig alla år om jag sett det som att 'uthärda'. Jag vill leva så fullt jag kan, oavsett omständigheter. Men visst hjälper vi andra att leva sina liv genom att ta ansvar för våra egna, ” avslutar hon litet tröstande, vänder sig mot honom som för att klappa honom på armen men ångrar sig och klappar Estrids. Björkens knoppar är sprickfärdiga och scillan lyser blå. ”Ja!” säger Estrid.

(Utmaning: skriv om att uthärda)

tisdag 17 april 2012

Borta

Vi som har städat. Vi som har planterat. Vi som har skött om vårt hus. Ledsna blir vi när vi får höra hur mycket som måste åtgärdas. Murbruket som kalvar på garagets vägg . Bastudörrens list som är fuktskadad nedtill. Droppet från taket över förstubron. Han visste ju vad som måste göras, och hur, även om han inte alltid kom till skott. Nu var det länge sedan det fanns någon i huset som kunde hantera verktyg ordentligt. Som kunde skarva i trettio centimeter tryckimpregnerad trälist så att det knappt syntes. Det märks på ett hus när den som tar hand om strukturen är borta, även om vi tyckte att han var ganska lat. Det liksom suckar, huset. Suckar och kröker rygg. Ser ut som om det inte är riktigt omhändertaget, hur mycket vi än städar.

(Utmaning: skriv om att åtgärda)

måndag 16 april 2012

Måste mycket längre

Historien visar:
när man blir avfärdad,
tystad och förlöjligad
har man kommit ganska långt.

En slav som klär upp sig!
En kvinna som talar!

Århundraden av icke-varo,
av förtystnande, ligger bakom.
Århundraden när vi i samförstånd
byggde våra mentala fängelser.

Ja, när man blir avfärdad
har man kommit långt.

Mycket längre måste man komma.
Smygförtystnandet brer ut sig
under jämställdhetens svala kappa.
Minns systrarna från förr!

(Utmaning: skriv om att avfärda)

ps. ”förtystnande” är ett ord jag hittade på själv. Har någon ett befintligt ord som skulle kunna passa? ds.

söndag 15 april 2012

Drabbande möte i tågkupé

Låtsas med mig. Låtsas stilla och mjukt: att världen snurrar runt sin axel. Att vi ska mötas igen. Att denna resa ska vara för alltid. Min mobiltelefon plötsligt tung av ditt nummer. Jag försöker förklara men det blir barnsligt. Vem kan förklara det barnsliga? ”Vi säger att du var... och jag var...”

Att låtsas är barnsligt. Vi gör det varje stund. Men skit i det: nu börjar vardagen och du är inte där i min och jag finns inte i din. Fortfarande, när vi befinner oss i vår kupé, framstår detta som ett helgerån, som att sätta sig upp mot gudarna

När jag kommer hem kan jag näppeligen låtsas. Jag kan inte säga till min fru: ”Vi låtsas att du är hon som jag mötte på tåget från Stockholm” Och så sexuell vidlyftighet på det. I hela lägenheten.

Du har ingen partner. Det har du sagt. Du sa det och så gav du mig ditt telefonnummer. När jag hade lagt in det, gav jag dig mitt. Jag tordes inte fråga om din telefon antog en högre specifik vikt. Kanske hade jag bara låtsats att min blev tung?

Så här är det: två personer har bevisligen mötts på Stockholmståget. De har bytt några fraser och till och med en kyss när ingen såg på. Det låter litet sjaskigt. Det är inte jag. Jag drömmer. Kanske ska det tas ifrån mig? Det vore en gåva.

På perrongen säger jag adjö. Solkig snö här och där gör dig också fläckvis solkig. Jag kysser dig abrupt. Sen går jag. Jag låtsas att mina ben kan bära mig, att jag är bekymmerslös och fri.

(Utmaning: skriv om att låtsas)

lördag 14 april 2012

Lämnad att förstå

Det var länge sedan. Det fanns inga mobiltelefoner. Men Poste Restante fanns på varje huvudpostkontor. I Madras, Bombay, New Delhi och Calcutta. Kathmandu. På en massa andra ställen också, förstås, men det var de här städerna jag hade angivit till dem därhemma, med en ungefärlig vink om när jag skulle komma att passera.

Det var roligt att söka i de stora lårarna med brev. Först på efternamn, sen på förnamn. Det hade ju kunnat komma fel. Roligt och skräckinjagande. Hade han inte skrivit hit heller? Nej. Han hade inte skrivit hit. I Delhi fick man gå till posten i gamla Delhi också, för att vara säker. Där vittjade jag en god skörd. Åtta brev, tror jag. Inget från honom. Ett från mormor förstås. Minst ett från mormor på varje plats.

Jag borde ha dragit slutsatsen där och då. I Delhi.

Han skriver inte, han är inte intresserad längre. Vad som helst kan hända på några månader.

Men jag hängde mig felaktigt fast vid detta ”vad som helst”. Vad som helst kan göra att man inte har tid att skriva till sin flickvän på några månader.

Själv skrev jag. Mindre och mindre allteftersom resan fortsatte men jag skrev då och då. Iakttagelser, korta betraktelser. Inga ord om min smärta.

Till slut kom jag hem. Åkte ny, fin flygbuss in till stan. Den skandinaviska tystnaden som ett dämpande täcke. Ringde. Ja, förnedrade mig till att tro att allt skulle vara som vanligt. Ringde omedelbart. Förnedrade mig till att bjuda hem honom till mina föräldrar – jag bodde ingenstans än.
Nu skulle allt bli som förr.

Men det blev inte så. Jag borde ha dragit slutsatsen där och då. I Ludvika. Bara en idiot drar inte sådana slutsatser.

Det tog en sommar. Han lämnade åt mig att förstå att han hade gjort slut. Jag förstod det väl ganska fort men jag kände mig så förnedrad. Hur skulle jag ha kunnat förstå i Madras eller Calcutta? Nu var det en annan sak. Men ändå. Jag var så seg på att dra rätt slutsats för att jag inte trodde honom – inte trodde någon och allra minst honom – om ett sådant strutsbeteende.

Man måste förstå för att kunna leva bland människorna. Den som inte förmår dra rätt slutsatser är löjlig.

(Utmaning: skriv om en slutsats)

fredag 13 april 2012

På Ithaka

Natt på Ithaka. Penelope repar stilla upp sin väv. Tålmodigt, som om det vore första gången, lösgör hon inslag efter inslag. Det prasslar i borgen av friare på helspänn, friare som turas om att hålla vakt. Bara i sitt tornrum är hon säker undan allas blickar.

Hon var ung en gång, då, när han reste. Det är hon inte nu. Brösten hänger och det har kommit silver i hennes hår. Thelemakos är en ung man och Penelope har besvär med reumatismen. Hon lägger sig ensam på sin hårda bädd när trådarna är ordentligt nystade igen. Hon är redo. Vävramen är redo. Allt är iordningställt för ännu en tröstlös dag. Hon väntar på ett besked som hon anar aldrig skall komma.

På morgonen efter frukost klyver hon havet av män i den stora salen med den kvarvarande kraften av sin kropp. Vävramen bärs bakom henne av en piga. Penelope sätter sig på den lilla estraden i salens ände, tar upp tråden, uppruggad efter att ha varit i vävramen många gånger, och fortsätter väva. Att det kommit en ny luffare till salen har hon inte sett, fast hennes klädnad har rört vid honom när hon passerat och han har känt hennes doft. Hur ska hon orka ge akt på varenda vandringsman, när hon så desperat väntar på ord från Odysseus? Tävlingen skall äga rum idag.

Så är det, förstår du: vi kan längta så hett efter besked att vår älskade äntligen är på väg tillbaka från striden, att vi inte ser att vi har honom mitt för ögonen. Och Penelope skall komma att erfara att ordspråket är sant: ”Allt kommer till den som väntar, men när det kommer är man inte längre densamma.”

(Utmaning: skriv om ett besked)

torsdag 12 april 2012

Handlingens lov

När jag ber henne köpa något billigt går hon förbi pölsan och isterbanden och strömmingen och köper hårda, böjda tunnbröd som smakar härsket. ”Men det är ju tacos,” säger hon. Tackos. Vem har hört talas om tackos? Och osten och pepparsåsen och ett paket köttfärs och litet smått och gott. Det blir många sköna slantar. ”Jag bad om något billigt,” säger jag. ”Det här är lättlagat och relativt billigt,” svarar hon. Hon menar inte att låta snorkig.

När jag ber henne köpa något gott går hon förbi grisfötterna och ungnötlevern och laxen och köper – tackos. ”Du vänjer dig vid smaken,” säger hon. Hon måste leva på tackos. Jag försöker lära mig att vara tydlig när jag beställer. Men om jag ber henne köpa stekfläsk och det råkar vara slut, kommer hon hem utan någonting alls. Hur kan jag då göra palten? Grisfötter finns nästan aldrig. Jag ber henne hålla utkik. Varje gång får jag säga vad hon ska köpa, med tillägget: ”men om det finns grisfötter, köp det i stället.” Man vill inte att någonting ska förfaras. Efter varje tackokväll får jag äta torr, stekt köttfärs i tre dagar.

Jag har inte hjärta att säga till henne om tackosen. Hon vill mig väl och handlar åt mig av egen fri vilja. Måndag och fredag, vecka ut och månad in. Innan diabetesen gjorde att de fick kapa benet på mig, tog jag handlandet för givet. Jag var ironisk om det, till och med. Om jag haft mina skånkar kvar idag, skulle jag ha sagt om Handels strejkvarsel att det var ett hot mot vår kulturs innersta kärna. Ironiskt, förstås. Ja, jag äcklades av kommersen. Nu är en av mina högsta önskningar att själv få gå i affärerna, känna på tomater och klädkvaliteter, inspektera köttbitar och tulpanbuketter, handla med sinnena, som jag gjorde utan att veta om det. Åka särskilt till Bromma Chark för att få tag på dem, grisfötterna. Men jag sitter med min stump och mina hundrafemtio kilo i en värld av handel och kan inte handla. Torr köttfärs är min arvedel. I morgon är det fredag, då säger jag till henne.

(Utmaning: skriv om att handla)

tisdag 10 april 2012

stolt och rakt och torrt

I andra halvlek av månaden juli...
nappar abborren
bränner solen
biter myggen...

… och gräset står högt och stolt och rakt och torrt
– det är slagfärdigt!

(Utmaning: skriv om slagfärdighet)

måndag 9 april 2012

Meditationsinstruktion

Tystna in mot dig själv.
Tystna in mot din egen tystnad.
Mot hjärnans tomma aptjatter:
”Hur ska jag sy den där gardinen?”
”Vad ska jag mer göra idag?”
Tystna. Ge akt
på andningen och acceptera tjattret.
Så ska det stillna en dag.

Stilla, fullt vaken tystnad
är det heligaste
och mest helande
av alla tillstånd.

Tystna nu.

(Utmaning: skriv om att tystna)

söndag 8 april 2012

Måste

Tröstlös höst. Pubertala hormoner. Luften så tjock att det knappt går att gå uppför backen vid Vasaskolan. Så tjock att den trycker ner tankar och känslor. Bara optimistiska idioter kan tro att varje seg minut för närmare våren.

Hon går med näsan mot marken. Backen är oändlig. Mittför Bergwalls prudentliga villa hör hon snett uppifrån en röst. Tant Esters.
– Hej Marika!
– Hej.
– Hur är det med mamma?
– Det är väl ganska oförändrat...
Hon gör en rörelse med höften i ett försök att visa att hon har bråttom men kommer inte förbi tant Esters svällande kropp. Tant Ester, som i ett deltagande kuttrande säger:
– Du måste vara så orolig för din mamma.
Det spänner i halsen. Hon nickar bara.

”Orolig?” tänker hon när hon lösgjort sig. Hon är en intelligent person, snart tretton. Hon vet att tanternas fras inte är en uppmaning, utan bara ett uttryck för medkänsla. Ändå blir hon glödande het i bröstet av det där uttrycket: ”Du måste vara så orolig...” Måste vara. Alla andra kan tänka på killar och skoldanser och kläder och plugg, i den ordningen eller någon annan, men hon måste vara orolig för sin mamma. Hon måste vara orolig för sin mamma i en ålder när varenda människa gör allt för att låtsas att de inte har några föräldrar alls. Då ”måste” hon vara orolig för sin mamma. Måste. Och det spelar ändå inte någon jävla roll. Snart kommer hon inte att ha någon mamma kvar, så då kan man säga att hon får vad alla önskar, slippa morsan för gott, men det är inte så enkelt, man ska ha dom och hata dom och låtsas att de inte finns, men de får inte sluta finnas. Det är inte tänkt så.

Långsamt har hon tagit sig upp till krönet. Nu är det bara backen ner. Luften lägger åter lock på tankar och känslor. Hon går segt som en myrslok. Bara de mest sorglösa optimister kan tro att våren så småningom närmar sig. Allt leder fram till en stor vinter och i den kommer alla klockor att stanna. Där tar det slut.

(Utmaning: skriv om att uppmana)

lördag 7 april 2012

Sagan om prinsessan och den fagre gossen

Hon var en vacker prinsessa, utsänd av sin moder drottningen att beskåda det rike som en gång skulle bli hennes. Till sin tjänst hade hon en grym hund och en förtrollad häst. Det var på grund av dessa djurs sammantagna krafter som drottningen tordes skicka ut den vackra prinsessan ensam på vägarna. Många var de unga män som försökte få makt över prinsessan – ja, också de inte alls så unga slog sina lovar – men hundens list och råstyrka och hästens magiska krafter höll henne bättre skyddad än en kohort av stridande.

En afton i skymningen kom prinsessan ridande på sin häst till ett litet värdshus invid en flodmynning och hunden var i följe. Alldeles utanför värdshusporten mötte de en fager gosse. Han var tvättad och vårdad men ack, så trasig i sina kläder, ty han bodde i landets kanske mest förfallna ruckel ett stenkast uppåt floden. Gossen mötte prinsessans underligt havsblå blick, han såg hennes gräddmjölksvita hy och håret som ebenholts. ”En så vacker flicka har jag aldrig sett,” tänkte gossen och var med ens utlämnad åt henne, som många män och gossar före honom. Han försökte nalkas prinsessan men hunden kom ondskefullt morrande mot honom med blottade huggtänder.

Men denne gosse var inte bara fager och utblottad, han hade även den sällsynta gåvan att kunna lyssna till drömmar, så när prinsessans hund hade fallit i sömn om natten smög pojken fram och lyssnade. Men se, under hela natten drömde hunden blott om mat. Så vid dagbräckningen gick gossen och grävde i tunnan bakom slakteriet och hittade ett saftigt märgben. Detta kastade han till hunden när följet gav sig av men han kunde ändå inte komma åt prinsessan, ty när prinsessan satt på hästen var hon skyddad av en järnslagen osynlig ring.

Även nästa natt sov prinsessan på värdshuset vid flodmynningen. Hunden låg nöjd med tassarna på sitt halvätna ben och gossen smög så nära hästen som han vågade för att lyssna till dess drömmar. Men hästen hade inga drömmar, ity han var förtrollad. Bävande klättrade gossen upp till prinsessans fönster för att lyssna där. Och prinsessan drömde! O, så hon drömde! Bland alla vackra drömtrådar kunde gossen trassla fram följande: att om man lyckades binda hästen med sig själv, så var dess förtrollning bruten. ”Binda hästen med sig själv?” Ja, just så drömde prinsessan och eftersom gossen inte bara var fager och utblottad, utan även mycket klipsk, begav han sig till stallet för att fundera.

Om morgonen stod gossen vid hästens sida när prinsessan kom ner till stallet. Det bekom henne föga, ty hon var van vid att beundrare stod där men att de stöttes bort av den osynliga ringen så snart hon svingade sig upp på hästryggen. Hon satt upp. Gossen stod kvar och smekte hästens manke. ”Får jag rida med dig, sköna prinsessa?” frågade han och försökte buga. Utan skydd av hästens förtrollning såg prinsessan hur omåttligt fager gossen var, trots paltorna, och hon lät honom sitta upp bakom sig. Och de red och red, ständigt var de tillsammans och en dag, när de varit gifta i trehundra nätter, frågade prinsessan: ”Hur hävde du förtrollningen av min häst?” Och prinsessgemålen viskade: ”Jag band den med sig själv!” ”Men hur går sådant till?” sa prinsessan och hennes make berättade hur han smitit fram och dragit tre tagel ur hästens svans. Av dessa hade han flätat en vacker fläta med alla sina önskningar i. Sedan hade han slängt flätan runt hästens hals. ”Du är allt både fager och klipsk!” sa prinsessan ömt.

(Utmaning: skriv om tagel)

fredag 6 april 2012

Vad hon inte visste

Vad hon inte visste när hon förberedde sig för cocktailen, var att det hade viss betydelse om hon valde sin röda sari eller det utsökta fodralet i svart. Hon tillbringade en halvtimme med en diskret makeup, synade sina skor och tog en taxi till Arcadia Building. Det var ett stort party. De flesta kände hon inte men hon rörde sig avspänt mellan grupperna, presenterade sig och konverserade, behagfullt avslappnad i vetskapen om att hennes yta möjligen var så perfekt som den kunde bli. Först gick hon fram till värden, Mr. Lal Tennekoon, och uttryckte sin tacksamhet, värdigt, utan later. Han var korrekt men det fanns ett leende på botten av hans ögon.

Vad hon inte visste var att hon var iakttagen. Att det i nästan varje samspråkande sällskap fanns en person, oftast en man, som var avdelad att uppmärksamma varje hennes rörelse, varje ord. Nej, hon trodde att hon var en outsider, en person på marginalen. Någon som knappt hörde dit. Hon var nyss hemkommen från sin mastersutbildning i England, statskunskap och psykologi – med en sådan kombination befinner man sig på marginalen. Hon var nöjd med det.

Vad hon inte visste var att hennes liv snart skulle komma att förändras. Hon visste inte att det storståtliga cocktailpartyt var arrangerat bara för henne, för att hon skulle synas i varje söm. När hon sjönk ner i den fjädringslösa taxin för att åka hem till Mount Lavinia kunde hon glädja sig åt en ovanligt trevlig afton med ovanligt många regeringstjänstemän. Hon visste inte att hon snart skulle få ett erbjudande som hon inte skulle kunna säga nej till. Att hennes utbildning, hennes härkomst – hälften tamil, hälften singales – och nu hennes sätt att föra sig gjort att hon blivit handplockad för en tjänst på inrikesministeriet som integrationssamordnare.

Hon visste ingenting. Hon visste inte att hon skulle komma att känna sig bunden till händer och fötter. Att hennes rörelseutrymme skulle bli intet. Och att hon skulle komma att dö för en kula i huvudet vid trettiofem – om avfyrad av någon tamilsk gruppering eller av högerpopulistiska singaleselement skulle aldrig komma att säkerställas. I taxin rörde hon vid det frasande klänningstyget, kände kuvertväskans trygga tyngd och visste – det visste hon – att hon varit värd att titta på.

(Utmaning: skriv om att skärskåda)

torsdag 5 april 2012

Under Mariornas välde

Maria E är snyggast av Mariorna. Det är Mariorna som styr våran klass. Maria E, Maria 1 och Maria 2. Maria 1 och Maria 2 blev Maria 1 och Maria 2 när vi började ettan, sen kom Maria E i början av tvåan – hon kom från Hunnebostrand – och när fröken tog för givet att hon skulle bli Maria 3, så... så ”knyckte hon spotskt på nacken”, som det brukar stå i mammas gamla flickböcker som jag läser på somrarna under snedtaket på vinden till mormors hus.

Hon vägrade, Maria E. ”Bara Maria,” sa hon. Fröken sa att det inte gick. Efter tre dagar gick hon med på att heta Maria E.

Nu går vi i femman och har magister. Mariorna styr våran klass. Håkan eller Lasse skulle kanske kunna göra det men de tänker bara på fotboll och ishockey. Magistern säger att killar är mindre inriktade på relationer. Jag tror att det är det som gör att Håkan eller Lasse inte styr klassen. Mariorna, dom är inriktade på relationer, dom. Förut var det mest för att styra och ställa. ”Spring till Karin och säg att hon inte får vara med oss längre,” sa de till mig, eller: ”Säg åt Louise att skaffa tajtare jeans.” Nu har de blivit mer inriktade på sina egna relationer. ”Gå till Claes och fråga chans.” Eller Tomas eller Jörgen. Alltid någon tuff kille i sexan som man inte törs prata med. Men jag går. Det är jobbigt men jag går alltid.

Jag är inte snygg. Jag styr ingenting. Men alltid när jag dyker upp vet kamraterna i klassen att det är ord från regeringen som jag ska lämna. Mariorna bestämmer över vilka som ska bjudas till varje födelsedagskalas – inte bara sina egna kalas, alltså, utan alla tjejernas. Det är både för att styra och ställa och för Mariornas egna relationers skull. För de bestämmer vilka lekar vi ska leka – Svarta Madame och Ryska Posten – och vem som ska få sitta bredvid vem. De bestämmer, jag ger besked.
Ibland springer jag redan innan de har bett mig. Jag vet så väl vad de ska säga.

En enda gång har jag sagt nej. Det var när Maria 1 och Maria 2 mycket hemlighetsfullt bad mig komma till skogsbacken bakom skolan och sa att jag skulle säga till Maria E att hon fick skaffa sig nya kamrater. De var trötta på att hon bestämde allt. Jag stirrade på Maria 1 och Maria 2. Jag var inte van vid att säga emot dem men nu sa jag: ”Nej.” De försökte hota mig och locka mig men jag sa nej. Och jag önskade att jag kunde få orden att visa mina tankar men det är så sällan jag säger vad jag själv tänker, går mest med ord åt andra, åt Mariorna, Mariorna som är allt under himlen men som inte skulle vara någonting, inte någonting, utan Maria E. Att de inte såg det: att de höll på att förgöra sig själva, och 5B, och hela skolan, och mig – vad skulle det bli av mig om Mariorna splittrades?

(Utmaning: skriv om en kurir)

onsdag 4 april 2012

Tillfoga smärta

Träd varsamt. Vad du gör, träd varsamt. Att vara levande innebär att tillfoga de levande smärta. Men tag inte denna maxim till intäkt för att vara vårdslös. Hur vanvettigt paradoxalt det än kan tyckas, skall din främsta föresats vara att inte åsamka smärta. Hopplöst? Tröstlöst? Nej, du skall komma att lyckas. Men det är inget att slå sig för bröstet för. Blott i osagd ödmjukhet kan du verkligen undvika skada. Dessutom, hur många kvalster tror du inte gör illa sig, rentav dör, när du hamrar mot ditt t-shirtbröst?

(Utmaning: skriv om smärta)

tisdag 3 april 2012

Gott och ont

Ska vi försöka tänka? Ska vi säga att ingenting och ingen är alltigenom god eller ond, att det bara finns mer eller mindre vettiga sätt att handskas med känslor, tankar, föremål, personer, rum? Att om du börjar tänka ”gott”, måste du också tänka den andra delen av dikotomin: ”ont”. Det går inte att ta på den ena linsen utan den andra och så filtreras sinnesintrycken genom dessa glasögon. Då räcker det inte att vara god; en förutsättning för godheten är att slåss mot det onda, som givetvis finns utanför oss själva. Så föds krigen, det minst goda, ur önskan om godhet. Alexander Solsjenitsyn skrev:

”Om det bara fanns onda människor någonstans som lömskt utförde onda gärningar och om allt som var nödvändigt var att skilja ut dem från alla oss andra och förgöra dem. Men skiljelinjen mellan gott och ont skär genom hjärtat hos varje människa. Och vem är villig att förstöra en del av sitt eget hjärta?”

(Utmaning: skriv om något gott)

måndag 2 april 2012

Hos Oraklet

På den andra dagen i mars träffade jag Oraklet. Oraklet var den dagen inte begiven på kryptiska svar, utan på gåtfulla frågor. Det viskades mig att hon skulle ställa tre sådana frågor, sedan skulle jag, om jag klarade dem, nå ära och frihet i aldrig anat mått.

Oraklet var inte ung och vacker, som jag slentrianmässigt trott. Hon var liten, mycket liten, fick plats i en stor urna, och var gång hon andades frigjordes ett moln av det stoft hon verkade vara byggd av. Hon höll tydligen på att andas sig till döds.

Den första frågan var en skrattretande enkel ordlek. ”Vilken är din bästa fåle?” frågade Oraklet och jag svarade: ”Den kamp jag för varenda dag för att nå frihet.” Hon tittade nöjt upp över urnkanten, fnasig och nästan död.

Så kom den andra frågan: ”Vilken fågel flyger högst?” Triumferande svarade jag raskt: ”Den fågel som är ute efter rov.”

Då slocknade alla lyktor och urnan med Oraklet i förpassades in i en grottmynning och försvann. Jag ansågs ha stupat! Jag fick inte ens argumentera för min sak. Någon av mina många ciceroner viskade till mig att svaret som sökts var ”Den fågel som avsagt sig sin längtan” men jag viskade tillbaka att de som flyger högst är rovfåglarna, som längtar i och med att de söker byte, och de stora sträckfåglarna, som gäss och tranor, som har en högst påtaglig längtan till sitt andra hemland.

Jag stampade med foten. Jag grät och krävde att få träffa Oraklet igen men alla omkring mig var som väggar, stumma och ställda i konstiga vinklar. Jag nådde ingen. Först när jag modfälld började vandra ned mot staden igen, följde några av dem med mig.

Jag söp mig full på ouzo och vaknade som vanligt nästa morgon till en blå himmel. Oraklet var inte glömt men liksom en erfarenhet långt, långt borta. Äran och friheten var ouppnåeliga, vad spelade det för roll? Som den människa jag var hade jag under den alkoholdränkta natten omedvetet putsat min erfarenhet och vänt om förtecknen för den. Det var allt tur att jag inte uppnått ära och frihet. Vem var jag att klara frihetens börda, ärans plikter? Jag var glad åt att vara en spelevink av de lägre graderna. Det om någonting är väl frihet! De följande tre nätterna ägnade jag åt att brodera flygande fåglar på min mantel. Högt och lågt flög de, som av ingen anledning alls, och i mitten en lärka som steg på sin pelare av luft och vräkte ur sig skönsång. Dagen efter tog jag mig namnet Lärkvinge, skaffade förnödenheter för min vandring och lämnade staden för att aldrig återvända.

(Utmaning: skriv om att stupa)

söndag 1 april 2012

Ett citat

"Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek - det blir alltid blånader. (Elmer Diktonius)

(Utmaning: skriv om att manipulera)

tisdag 27 mars 2012

Ren

Hon kan inte ljuga.

Därmed avses förstås inte att hon är ontologiskt oförmögen att ljuga, utan helt enkelt och fastmer: hon har inte handlingsutrymme att ljuga för hon har inget minne. Jag kan förklara. Ponera att hennes väninna ämnar avlägga ett besök hos tandläkaren i fastigheten som ligger jämte hennes jobb och därför telefonledes föreslår henne att de ska äta lunch tillsammans efteråt på en närbelägen restaurang. Hon kan inte ljuga och säga att hon just då har ett viktigt möte på fjortonde våningen i den skyskrapa hon tillbringar arbetstiden i, enär hon löper risken att (ett) ha glömt hela samtalet och (två) möta väninnan på gatan, kanske säga: nejmen är du här, skönt väder, jag har tagit mig en macklunch nere vid kanalen. Detsamma gäller för alla möjliga situationer.

Hon kan således inte ljuga.

Vilket har gjort att hon fått upp ögonen för vad hon kallar ärlighetens charm. Hon talar alltid sanning – i den mån hon kan bedöma vad sanning är – och hon har även slutat snatta. Det senare är inte logiskt försvarbart men det ger henne tillfredsställelse. Hon har inte slutat knarka och hora men hon är skrupulöst ärlig om det och det förtar all sjaskighet.

Hon är ren.

(Utmaning: skriv om ärlighet)

lördag 24 mars 2012

Pythagoras och jag

Om jag blev liten igen, eller riktigt stor, skulle jag sätta mig i lära hos en matematiker. Och jag skulle rita i sanden och hänga vid hennes läppar och äntligen förstå.

Ta något så enkelt som bevisen för Pythagoras sats.

Något så enkelt.

Kan inte.

Jag har nämligen lärt mig algebra för sig och geometri för sig. Eller vad det nu är för fel. Jag har aldrig haft en visionär lärare som lossat haspen till den dörr som döljer sambanden i matematik. Inte ens en lärare som ritat ut kvadraterna på triangelns sidor, så att man ser med sitt eget öga att kvadraterna på katetrarna borde motsvara kvadraten på hypotenusan. Sådant grundar, ger starka ben. Jag har bara haft lärare som lärt mig rabbla ”a upphöjt till två plus b upphöjt till två är lika med c upphöjt till två” – och det har ändå inte varit urusla lärare.

Jag vill ha en mattelärare som låter mig bygga med klossar. Åtminstone när vi nalkas den tredje dimensionen. Jag är säker på att det inte behövs så mycket för att jag ska finna ut vad jag håller på med och därmed bli bättre förankrad i världen.

Jag tror på matte. Jag gör verkligen det.

Men jag minns så litet.

Jag minns faktiskt att Pythagoras sats är ett särfall av cosinussatsen. Cosinussatsen gäller alla trianglar, inte bara rätvinkliga. Man bygger in information om vinkeln mellan ”katetrarna” i ekvationen och vips går den att använda på varenda triangel. Det känns kul och tryggt.

Mindre tryggt är det att jag inte har den blekaste längre om vad cosinus och sinus är. Jag kan rita en sinusformad kurva men vad är det för något? Om ni så stängde in mig i en mörk och fuktig källare i timmar och satte elektroder mot mina bröstvårtor skulle jag inte minnas ett dyft från åren på Naturvetenskaplig linje. Ja, om ni tog ut mig ur källaren och matade mig med solvarma smultron – jag skulle inte kunna säga ett vettigt ord om vad cosinus egentligen är.

Jag behöver en matematiker i mitt liv.

Jag kommer knappt ihåg någon franska heller.

(Utmaning: skriv om att räkna)

fredag 23 mars 2012

Att få vakna

Tänk att få vaknaaa tidigt en mo-o-orr-on utan att saknaaa natten som var... Det är sjuttiotal och ”Morning has broken” är populär, även på svenska. Men inte hos lillebror. Absolut inte hos lillebror.
– Tanten pratsjunger, säger han.
Storasyster förstår kanske vad han menar, men säger ändå:
– Näh.
– Jo!
– Nä!
- Jo!
– Nä!
– Jo!

Så det blir till att gå till mamma. Mamma som stryker mjölhänderna mot förklädessidorna och tittar strängt på lillebror och säger.
– IngaMay Hörnberg sjunger innerligt. Hon pratsjunger inte.
Storasyster går tillbaka till sitt rum och sätter på kassettbandspelaren igen. ”Innerligt”! Lillebror har ingen kassettbandspelare, han är för liten, så han går ut i vardagsrummet och börjar mixtra med radion i stereon. Mest av misstag hamnar han på mellanvågsbandet, genom ett flax hittar han Radio Luxembourg! Han har bara rattat på radion i desperat önskan att finna någon utanför familjebubblan, någon som kanske är lik honom själv, och hans önskan verkar ha uppfyllts mer än väl. Smart nog har han de stora hörlurarna på sig hela tiden. Inte ett ljud kommer ut som skulle kunna ge mamma huvudvärk. Men ljud kommer in i honom, ljud han aldrig hört men liksom anat att de skulle kunna finnas: dunkande baskaggar, distade elgitarrer, elbasekvilibrism. Denna dag, den 23 mars 1975, blir en vändpunkt för lillebror. Det blir dagen han genom att säga ifrån till sin storasyster – men ändå nästan slumpartat – träder in i musiken. Den riktiga musiken, den som inte är hyvlad vare sig på höjden eller på botten. Han kommer aldrig att komma ut därifrån. Ingenting kommer att vara detsamma. Han har valt.

– De kan ha sina barnvisor för vuxna, tänker han – utan agg, mer som ett sorgmodigt konstaterande.
Föräldrarna är körda, det är syrran han skulle kunna tänka sig att rädda. När han tar av sig lurarna på mammas uppmaning och går till badrummet för att tvätta händerna inför kvällsmaten hör han fortfarande inifrån storasysters stängda dörr: Tänk att få vaknaa tidigt en mo-o-orr-gon utan att saknaa... Syrran går förmodligen inte att rädda, hon heller. Men han lovar sig själv heroiskt att försöka.

(Utmaning: skriv om att sakna)

torsdag 22 mars 2012

Sortera drag

Vi är inga pimplare. Inte så förtjusta i att sitta still på vintern. På vintern åker vi skidor – ja, eller skoter. Då sitter man förstås still men det är kul ändå. Pimpla är för gamla gubbar.
– Och gummor! säger Elvira, som menar att hon är feminist.

Under den långa istiden träffas vi ibland i hennes rum för att sortera och reparera fiskeutrustningen. Hennes utrustning behöver knappt ses till. Den är i skitbra skick, varje drag ligger i sitt lilla fack och väskan är ren från fjäll och fiskblodsstänk. Men hon sorterar ändå, plockar i och plockar ur och det glittrar av snygga färger.

Mina drag glittrar också men jag lyckas aldrig ha dem i ordning.
– Ha jiggar för sig och vassdrag för sig och sådär, säger Elvira hjälpsamt. Och så i bokstavsordning efter tillverkare.
Jag försöker en stund men tittar sen hjälplöst upp.
– Nej, men! utbrister hon. Nu har du en ABU Jazz bland spinnarna! Varför har du ABU Jazz? Det är ju ett havsöringsdrag.
Hon kan allt. Jag har ABU Jazz, om det är så den heter, för att den är fin. Och som jag minns det har jag fått gädda på den. Inget av detta säger jag till Elvira.

Jag gillar spinnare. Hon wobbler. En enda wobbler är allt jag har. Den minns jag till och med namnet på: Wally Diver. Elvira skrattar rått när jag liksom händelsevis håller upp den framför mig, som om jag skulle utforska konstruktionen.
– Har du en sån! Det är ju ett gösdrag!
Shit. Det hade jag ingen aning om. Nu vet jag vad hon kommer att säga. Hon säger det:
– Havsöring och gös finns inte direkt i Västerbottens inland.
Nej, i Västerbottens inland finns bara snö och is och jag längtar, längtar efter att slippa det tjejiga sorterandet och ge mig ut och fiska igen men det är minst tre månader kvar.

– Visst är det kul vad de heter? säger hon nu entusiastiskt, precis som om hon inte nyss har tryckt ner mig i jorden.
När hon inte får något svar fortsätter hon njutningsfullt:
– Savage Gear! Cannibal! Och den här heter Tormentor!
Hon håller upp en ledad wobbler och jag är helt borta. ”Cannibal” kan jag väl ana vad det betyder men det är också allt och jag vill inte be henne hjälpa mig. Jag vet inte om jag vill veta, heller. Att namnen kanske betyder något har jag aldrig tänkt på. Vad är det för tufft med att ett fiskformat drag heter ”kannibal” - om det nu är det det betyder?

Jag har sorterat färdigt mina spinnare. Det ser ut ungefär som det gjorde innan i väskan. Nu har jag kommit till mitt enda jerkbait. Det betyder väl något det också. ”Jerkbait”. Det här draget vet jag också vad det heter. Belly Buster. Det är ett vanligt drag men plötsligt ser det fruktansvärt ut. Jag antar att jag för första gången ser på det som om jag var en fisk. Jag lägger försiktigt ner det och snäpper ihop spännena på väskan.
– Jag går hem nu, säger jag tyst.
– Men Åke, vad är det? Vi skulle ju trassla ut din lina!
– En annan gång. Det är långt till sommaren.

Ja, det är tur: det är långt till sommaren. Då kanske jag kan stå där som vanligt, sorglös, och kasta in mot vassruggen. Och Elvira kan som vanligt ägna mer tid åt att byta drag än att fiska. Och som vanligt får jag mera fisk och som vanligt säger hon:
– Du hade tur på det skitdraget!
Så blir det. Som vanligt.

(Utmaning: skriv om drag)

onsdag 21 mars 2012

Mitt åldrande jag och jag

Mitt åldrande jag är hon som inte riktigt hittar sin balanspunkt. Det märks bara när jag försöker åka skidor. Annars bor mitt åldrande jag i framtiden men hon har slängt ut två blixtar som fastnat som gråa slingor på mitt huvud. Det kan hända att jag kommer ifatt henne någon dag – om jag inte faller död ner i förtid.

Jag är intresserad av mitt åldrande jag. Jag försöker umgås med henne som jag i minnet gör med mitt barnajag. Jag tänker krämpor, jag tänker Operan, jag tänker mandelkubb. Känner du doften av bittermandel? Varför mitt åldrande jag skulle börja baka kaffebröd begriper jag inte. Jag tycker inte om det. Men kanske har hon många gäster? Små barn som vill ha mandelkubb och mjölk. Och mitt åldrande jag står inte alls förvirrad men ändå litet brydd: ”Få se, du är barn till.... som är barn till... Nu klarnar det!”

Vad jag inte tänker är orden som slutar på ”ens”. Inkontinens. Demens. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom men det är ju mina år som försvinner, tänker jag litet egennyttigt. Och att gå omkring och lukta kiss...

Mycket skrämmer med ålderdomen. Det är därför jag kallar fram mitt åldrande jag ibland, för att vänja mig i fantasin. Jag tror att hon stryker mig över pannan och säger: ”Allt blir bra. Långsammare men bra.”

”Men om jag inte kan ta hand om mig själv?” säger jag. ”Om jag hamnar i urintunga Caremablöjor?”

Då vänder hon sig bort. Jag tror hon gråter en skvätt. ”Vi har alltid kunnat ta hand om oss själva i vår släkt,” säger hon.

Klen tröst. Jag vet vad min bank alltid skriver på fondpapperen: ”Lägg märke till att historisk avkastning inte nödvändigtvis är en trovärdig indikator för framtida avkastning.” Och tänk på alla andra! De som ligger där i sina utsöndringar. De är jag, för jag skulle kunna vara de. En melodi formas i mitt huvud och till den läggs enkla ord: ”Leva varje dag så värdigt som jag kan.” Börja nu, för att vara beredd ifall jag blir ett paket.

(Utmaning: skriv om att åldras)

tisdag 20 mars 2012

Ansvarets gräns

Han säger det man egentligen inte kan säga. ”Där går gränsen för mitt ansvar,” säger han. Jag lystrar, kastar ner en anteckning i mitt block: ”Gränsen för ansvaret,” skriver jag. Han är kyrkorådets ordförande och vill inte ställa om till alkoholfritt vin vid nattvarden för nyktra alkoholisters skull. Själv är jag representant för ett litet obskyrt lokalt parti. Jag vet ingenting om kyrkan och har ingen åsikt i frågan. Det vore väl gott med en slurk vin? Om man gick i kyrkan. Men frågan om ansvar har väckt mitt intresse, så jag begär ordet. ”Hur kan man säkerställa var gränsen går för ens ansvar?” frågar jag. Jag har ofta funderat över detta, för ansvar gör mig matt. Därför är jag ensam i livet.

Eftersom han inte svarar på en gång, fyller jag i: ”Är vi då inte var och en förbundna med varandra?”

Debatten blir ganska lång. Det alkoholfria vinet vinner. Efteråt kommer en av de folkpartistiska ledamöterna och tackar mig. Det är hon som drivit frågan. Hon tycks mena att jag hjälpt hennes sida. Jag har inte hjärta att säga att jag inte gjorde något inlägg, utan bara frågade för min egen skull.

Allt gör jag för min egen skull. I bussen på vägen hem kollar jag igenom mina anteckningar för att slänga dem. Men det kan jag inte göra. Först måste jag skriva av något jag rafsat ned i ett hörn och ringat in: ”ansvar – answer” står det. Och ”pensel – pencil”. Klottrade bevis på sådana där aha-upplevelser inför orden som gör mig så upprymd. Umgänget med orden är den enda lätta samvaron. När jag kommer hem till mig själv ska jag gå direkt till Svensk etymologisk ordbok och etymonline.com.

(Utmaning: skriv om ansvar)

måndag 19 mars 2012

Kärringkättja

Sorterar skrupulöst sina sopor. Allt hamnar på samma ställe redan när sopbilen hämtar.

Åker in till stan för att köpa sin tredje iPhone på två år. Måste hänga med.

Killen på the Phone House har simmarmuskler och kysstäck mun. Erbjuder honom frankt en fika efter jobbet. Han blir besvärad, mumlar ner i sitt tangentbord: ”Jag är hälften så gammal som Ni.”

Tänker ett ögonblick, säger: ”Ja, det rör sig nog om den storleksordningen.” För hon har inte fyllt femti och han är minst tjufem.

Säger: ”Man kan ju bara fika.” För nu vill hon älska. Hon vill ha med sig denne milde kärleksgud hem till sin säng. Som hon brukade hämta dem förr om vårarna, när hon var i deras ålder, kanske yngre, och inte gammal nog att vara deras mor.

”Tyvärr, min flickvän väntar,” hasplar han ur sig. ”Vi ska titta på en lägenhet. Den är ett klipp, kostar bara tre miljoner och är rent teoretiskt inom tullarna. Kristineberg.”

Det är för mycket fakta för att kunna vara påkommet i stunden. Men vad ska hon göra med sitt dunkande hjärta, sina blodfyllda slemhinnor?

Går hem med sin iPhone. Kan inte ens glädja sig till fullo åt den. Men den är i alla fall något att pilla på.

(Utmaning: skriv om något dåraktigt)

söndag 18 mars 2012

Vår i Kairo

Hon har sansat sig. Numera tillåter hon inte sig själv att sätta upp saker med häftmassa på de tapetserade väggarna, fastän de redan är förstörda med hål eller klibbiga rester. Dörrarna, även ytterdörren, och skåpluckorna förslår dock väl. Dem använder hon som anslagstavlor för roliga bilder och klipp om allt som intresserar henne.

Det största klippet är inte ett klipp utan ett helt mittuppslag från Fria Tidningen. Det har suttit på badrumsdörren i över ett år. Hon har inte hjärta att ta ner det. Det är en häftig bild som ger gåshud. Ett foto ur fågelperspektiv på alla de tusenden som samlades på Tahrirtorget i februari 2011. Fortfarande inger det hopp. Fortfarande önskar hon lycka åt var och en på bilden varje gång hon går på toa.

Det finns en stund i varje revolution som är helt ren. Det fanns en lång stund i den arabiska våren som bara var entydig och hoppfull. Vi ville i alla fall uppfatta det så. Men demokrati är en lång sång. Det vet vi från vårt eget land. Och vi skulle aldrig applicera alla våra drömmar på Reinfeldt eller Löfven, politiker som står med demokratins sega deg upp till knävecken. Det är inte romantiskt. Men ligger det tillräckligt långt borta och är motståndaren tillräckligt demonisk, närs vårt hopp till den grad att vi snabbt regredierar till politisk infantilitet. Sydafrika för tjugo år sedan. Libyen och Egypten nu.

Hon var inte medveten om allt detta när hon satte upp den stora bilden. Hon är medveten om det nu. Men bilden får sitta kvar, en hoppets månghövdade ikon. En dag i historiens gryning – för ett år sedan – gav sig alla dessa människor ut på gatan för att erövra sin frihet. De flesta av dem lever än. Oavsett vad de har för agenda, oavsett vilka föreställningar de är fast i, önskar hon var och en av dem lycka varje gång hon träder in på avträdet. Efter ett år ser hon bilden utan att se. Men ibland stannar hon upp inför den, betraktar – och får gåshud.

(Utmaning: skriv om ett klipp)

lördag 17 mars 2012

Boss

Jag är högbrynt och sofistikerad. Mig har man inte där man ställer mig! Jag parerar livets törnar med utstuderad finess. Ja, jag förutser livets törnar. Jag är boss över mitt liv.

(Utmaning: skriv om något naivt)

Ett citat

Piet Hein skrev: ”Det är naivt att tro att detta liv kan levas om man inte är naiv.”

(Utmaning: skriv om något naivt)

fredag 16 mars 2012

Jojo

”Jojo” kallar kompisarna honom, han som lämnar sin fru och sen vänder tillbaka, lämnar och återvänder. De törs inte säga öknamnet inför honom, utan kallar honom det på ryggen. Men de är reko polare. Finns i vått och torrt – när han är hos henne och när han stuckit. Varje fredag tar de en bira innan de går hem efter jobbet. ”Var bor du nu?” är det alltid någon som säger till honom och alla garvar. Snällt.

Det är Torgny som är på Jojo mest om hans flyktiga natur. Torgny lever med Kajsa, sju år äldre och plufsig efter tre täta barnafödslar. Torgny känner ömhet och gemenskap i sitt förhållande men skulle vilja ha ett uns attraktion. Det är därför han beundrar Jojo. Som tagit steget. Båda stegen. Därifrån och tillbaka. Tänk om den rörelsen skulle vispa upp något även för honom, Torgny. Han längtar efter känslor. Om han vågade. Men tre ungar. Det vore bra egoistiskt.

– Du har tur som inte har barn, säger han apropå ingenting till Jojo.
– Vadårå? säger Jojo nästan hätskt.
– Med din livsstil.
– Om vi hade barn skulle jag aldrig kunna lämna henne.
Han drar en hand genom håret och tittar åt ett annat håll. Sen fortsätter han:
– Det är därför jag går. För att hon inte vill ha barn.
Han ser förtvivlad ut. Torgny är på vippen att sträcka ut sin hand men de andra killarna sitter ju alldeles bredvid.
– Och varför vänder du tillbaka?
Jojo bara höjer hakan och ruskar på huvudet. Det kan betyda vad som helst. Det kan betyda att han inte har någonstans att bo. Det kan betyda att hon ger med sig – men sedan ändrar sig igen. Det kan till och med betyda: ”Jag kan inte leva utan henne”.

”Om vi visste,” tänker Torgny när han cyklar hemåt. ”Om vi visste när vi började bli kära i tonåren vilken prägel förhållandena har på hela våra liv! Två jämbördiga individer ger sig in i något vars förtecken är kärlek och båda hamnar i en despotisk diktatur...” Han rättar sig sen. ”Nu utgår jag förstås från min egen situation. Jag undrar om man riktigt kan se någon annans. Mitt liv färgar nog av sig när just jag betraktar andra.” Han anar något han aldrig tänkt på förut och går dröjande, i funderingar, från cykelstället till ytterdörren. Redan när han sticker nyckeln i låset hör han steg i hallen.
– Är det här en tid att komma hem på?
Hon slår ner på honom när han kliver över tröskeln.
– Nu har vi haft fredagsmys alldeles själva. Skynda dig, det finns kanske några chips kvar. Men först måste du rensa avloppet på toan. Det luktar rutten bäver.

(Utmaning: skriv om att vända)

torsdag 15 mars 2012

Förändrad

Jag minns den här dagen i fjol. Det var sista gången pappa satt uppe ordentligt. I timmar satt han längst upp vid långbordet, mot det grå skåpet, och var glittrande värd, tacksam jubilar. Ovanligt många hade kommit för att uppvakta. Pappa försökte vara som vanligt. Men som vanligt blev det något helt annat än vanligt när han försökte. Han var för trevlig. För flabbig. För trött.

Det var många bilar på gården. Jag minns att när Folke och Birgitta skulle fara, körde de fast. Ja, det var ordentligt med snö i Dalarna den 15 mars i fjol. Vi var ett par stycken som gick ut för att hjälpa till. Gamla gubbar och jag. Förra året, förrförra, ja, alla år, skulle pappa ha varit den förste att springa ut och heroiskt och dumdristigt baxa loss bilen på något sätt. Nu höll han sig inte ens orienterad om hur det gick! Gav inga råd! Beskrev inga verktyg i garaget som man kunde försöka använda! Med frenesi höll han sig kvar i sin födelsedagsbubbla. Det var allt han orkade med, inifrån sin hjärntumörsbubbla. De sista hade inte gått innan han drog sig tillbaka till sängen, stångande rollatorn mot varje dörrpost, som han hade tagit för sed.

Sen låg han till sängs tills han dog åtta månader senare. Allt längre försvann han ifrån oss in i bubblan. Vi frågade allt mindre för att han skulle slippa nesan av att inte veta sådant han alltid vetat. Han satte agendan: inget tal om döden, inget tal om nästan någonting. Kycklingklubborna, som var det enda han ville äta. Andaktsböckerna, som han tyckte var så bra. Gamla sånger, som vi fick leta fram på datorn. Då blev det också ibland ”Guben i låddan” eller ”Fågelskådaren”. Gamla humornummer som han hade varit så bra på att minnas efter en lyssning.

Den sista tiden fick han bajsa på ett bäcken i sängen, för att hans benstomme var för skör för att han skulle kunna forslas med travers till toaletten. Den sista tiden var lång. Han låg på vårdhem då.

Det var ett drygt år bara som pappa inte var ”som vanligt”. Vi säger så när någon förändras i en snabbare takt än brukligt. Alla är vi stadda i ständig förändring; det är därför vi brukar uppleva varandra som statiska. ”Hon har förändrats,” säger vi och menar det som kritik.

Pappa gick från machoman till invalid på några månader men inne i mig lever han som den han var när han var 30, 40, 50, 60, 70, 75. Olika men samma. Idag är det hans födelsedag. Jag ska ställa fram hans foto och tända ett ljus. Ett värmeljus blir lagom. Det brinner ner på några timmar.

(Utmaning: skriv om förändring)

onsdag 14 mars 2012

Och vad menar du med det?

”Bry dig inte,” sa mamma snäsigt. Hon tyckte att jag var ”om mig och kring mig” och menade därmed alls inte ”snål”, som Thore Skogman. ”Om sig och kring sig” är ett uttryck som används i så många olika betydelser, förutom det kanske ursprungliga ”snål”, att det är ovist att använda det utanför den egna familjen. Hos oss tolkade jag det som ”beskäftig”. En person som var om sig och kring sig var en som lade sig i det hon inte hade någonting att göra med.

De flesta som använder uttrycket ”bry sig” menar att vara empatisk. Inte mamma. Hon avsåg snarare att den som brydde sig var nyfiken och just lade sig i det han/hon/den/det inte begrep.

Tänk om alla små vardagliga uttryck är lika mångtydiga? Tänk om vi sitter på pubarna och sushiställena och pratar förbi varandra? Om vårt språk bara är förståeligt på det egna hemmanet? Eller, hemska tanke, om vi på sin höjd kan förstå oss själva, om ens det?

Det var en gång ett språk som var på utdöende. Bara två gamla gubbar fanns kvar som pratade språket. De sista trettio åren talade de inte med varandra, för de hade blivit osams. Tuvan som stjälpte lasset kanske var en sådan där betydelseglidning i ett uttryck, som gjorde att de i praktiken talade två olika språk.

(Utmaning: skriv om att bry sig)

tisdag 13 mars 2012

Sås

Hon är orädd. Hon har rökt sedan hon var arton. Först var det fem år, sedan tio, nu är det plötsligt hela livet. Så gott som. Hon måste förklara det för sig själv, ser sig inte som en inbiten rökare. Varje cigarrett kan vara den sista, kunde vara den första. Det är bara hemma hon kan röka inne. Borta får hon gå ut.

Hon kommer in efter före-maten-cigarretten hos Terje och Lilian och näsa och öga börjar jubla, munnen fylls med saliv. Terje rör i såsen, Lilian skär upp steken (en tjälknöl, den bästa tjälknöl hon har sett, rödrosa och grann, mör som glass) och klyftpotatisen doftar.

Såsen är kraftig, skulle ta död på vad som helst men tjälknölen klarar sig och smakerna gifter sig i stället för att gå isär. Hon höjer sitt glas:
– Skål för denna säreget goda sås! Vad har du haft i?
Terje ler belåtet.
– Inget märkvärdigt. Grädde och grönmögelost och en slatt balsamvinäger och ett par rutor choklad.

De pratar om symbolhandlingar. Terje är för, de andra är tveksamma. Så kommer någon av de andra med exempel på symbolhandlingar som varit bra. Då är Terje emot. Det är som vanligt och maten sjunger på tungan.

Nu har hon tagit udden av den värsta glupskheten. När hon ska ta sin andra portion, känner hon med sleven på såsen, rör runt i den. Den har börjat kallna litet. Tjockna ännu mer. Den är nästan svart. En hostattack kommer över henne och hon får en vision av att hennes lungor till en åttondel är fyllda med just en sådan här sås, trög och tjärsvart. Just en sådan här sås som den som Terje gör med ädelost, balsamvinäger och choklad. Hon äter långsamt, påminner sig vid varje tugga om hur mycket skit hon dragit i sig. Det gör maten mindre god men det får gå. Hon måste dra fördel av att hon fått tag i sitt äckel. I sin mentala att-göra-lista skriver hon ”sluta?”. Det är första gången.

När kaffet är urdrucket ursäktar hon sig. Ute är det stjärnklart. Av vana spanar hon in Cassiopeja. Hon tänder en cigarrett och tänker inte på någonting. Inte på någon sås i lungorna, inte på vad röken gör med hennes andningsorgan. Ordet ”sluta?” bleknar från listan eftersom tankarna hon hade för tjugo minuter sedan inte finns. Hon njuter. Det här skulle kunna vara hennes första cigarrett. Det är definitivt inte den sista.

(Utmaning: skriv om sås)

måndag 12 mars 2012

Mannen som kunde tala om människor

Tänk er en man som kan tala med hästar. Man brukar ta för givet att sådana inte gärna talar med sina artfränder. Men Ian McAllister, smal, senig, i rutig skjorta och wranglerjeans som alla andra, är annorlunda. Medsamma jag frågar honom om hästar, börjar han bubbla:
– När vi går ut för att tämja hästar måste vi veta att vi är flockdjur, liksom de, och att trygghet är vad de söker, liksom vi. Med allt det lugn som vår egen djurlighet kan frambringa, vänjer vi dem vid att vara nära. Sen är vi nära en lång stund. Varje känsla av stress är fatal. Det hjärta som ska slå i oss är ett hästhjärta. Och vi hukar oss ner på marken. Knäpper kanske litet med fingrarna. Sitter halvt bortvända med utsträckt hand. Låter hästen ta första steget. Medsamma vi har fått kroppskontakt med djuret, ska vi vänja det vid att bli smekt och klappat över hela kroppen. Det är grunderna i hästtämjning.
– Men det måste ju ta åratal att nå några resultat!
– En häst är inte annorlunda än en människa. Den lär hela livet men bäst när den är ung.
– Kan vem som helst...
– Vem som helst kan lära sig att läsa hästens kroppsspråk och imitera det. Men för att tämja en häst krävs timing, känsla och konsekvens. På det sättet är hästen som vilket djur som helst.
– Du säger hela tiden att människor är som hästar och vice versa. Nu säger du plötsligt att hästen är som vilket djur som helst. Är vi människor också djur?
– Svaret på den frågan vet du själv. Vi är Homo Necarans – det enda djuret som i stor skala dödar sina egna. Det enda djuret som undergräver möjligheten för sin egen existens på planeten. Vi är ett underligt djur. Jag själv är urtypen för det djuret. Jag har som levebröd att tygla och kontrollera en annan art. Ur den driften föddes vår storhet och vår undergång.
– Skulle du kunna sluta?
Han tittar upp på mig med huvudet på sned.
– Nej.

(Utmaning: skriv om att tämja)

söndag 11 mars 2012

Att skriva strunt

Så konstaterade romantikern Carl Jonas Love Almqvist på 1800-talet: ”Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det överstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt.” På 1950-talet antog modernisten Gunnar Ekelöf, av alla, utmaningen. 1955 utkom hans Strountes. Det var nonsens men inte bara nonsens och det var riktig poesi – vad nu ”riktig poesi” är. Hans säregna röst var förstås där, mitt i dikter som var som skrivna av skrivpuffsbloggaren disco. Jag tänker främst på ”Ögon döda”.

Det som åldrats mest är förhållningssättet till mat. De lättsinniga fantasierna och betraktelserna över revbensspjäll och lammkotletter är omisskännligt för-ekologiska. Mat är bara mat, oladdad, utan sammanhang och proveniens.

Gunnar Ekelöf avtäcker sig modigt i Strountes som i nästan ingen annan samling, träder fram i allt sitt gamängaktiga svårmod. Avtäcker sig till utplåningens gräns: ”Löv blundar över hans öron/Det surrar i hans jordöra, han har fått tåget/i huvudet/som molar och molar, som rullar och rullar/likt en tordyvel den enda tanken:/Att smälta samman näsa och mun!/Varför skall evigt de två vara åtskilda/utan att veta så mycket ens av varandra/som droppen och tungspetsen! Tänk/att få utsläta dragen med famlande hand/och avlysa ansiktet/så att det blir vad det är: en gråsten/regnvåt, med stannat vatten i skrevor/bara ett skalligt huvud i mossan och/lingonriset/utan samband med bål och ben/eller mål eller mening (ur ”Ögon döda”)

För de stora kanske det är svårt att skriva strunt. För alla oss andra? De som har följt de senaste veckornas uttagning till Eurovision Song Contest kanske har synpunkter på det. Jag vill inte slå mig för bröstet men jag vet i alla fall att jag har skrivit mycket strunt: när texterna har legat för nära mitt hjärta – eller för långt ifrån. När jag i hybris trott att allt som väller ur mig är av värde. Jag har inte många decennier kvar på jorden. Tiden kommer inte att räcka till att med avsikt skriva strunt. Det är nog förbehållet dem som tycker det är svårt. De stora.

(Utmaning: skriv om strunt)

lördag 10 mars 2012

Den som dömde dig

Den som dömde dig fanns inte i rättssalen.

Vi minns inte ditt ansikte, för på alla bilder bar du flätan, din karaktäristiska Margaretafläta, osannolikt prydlig. Inte ett hårstrå tittade ut. Du stod bland de orangea fanorna och du segrade för en tid. Flätan som ett kyskhetsbälte och vi drev gäck med dig litet.

Några år gick och du stod plötsligt inför rätta, anklagad för korruption. Vi tänkte väl ”ingen rök utan eld” och märkte inte så noga hur summarisk rättegången var, hörde inte rapporterna om tortyr. Ditt land är ju så rörigt politiskt. Vem håller reda på det? Din frisyr som en militärhjälm.

Du fick sju år. Den som dömde dig fanns inte i rättssalen. Du sitter inte i en mörk fängelsehåla, utan modernt och rätlinjigt. Lyset är på dygnet runt. Dygnet runt kameraövervakas du och filmas. Två gånger om dagen ser linsen dig lösa upp och fläta om din fläta. Dina fingrar spindelflinka. Flätan – en gloria?

Vi såg aldrig ditt ansikte. Du blev genast identifierad med din speciella frisyr. I höst är det val igen. Den som dömde dig fanns inte i rättssalen.

(Utmaning: skriv om att fläta)

fredag 9 mars 2012

Varje tugga

I en tid när det är ohyggligt svårt att leva hyggligt, skulle så mycket bli så mycket bättre om vi, var och en, började tänka på vad vi låter passera över våra läppar. Varje tugga. Också varje ord. Det är de små handlingarna av medvetenhet som får oss att inse de verkliga sammanhangen:

I varje bit bröd
jag tar i munnen, finns
alla människor
hela jorden, hela himlen
och alla stjärnorna
(Göran Sonnevi)

Kanske skulle vi då också återgå till den uråldriga praktiken att tacka. Tacka för vad vi får. I stället för att hetsäta fem bananer, skulle jag kanske äta en och tänka på de många miljögiftsstinna plantagearbetarna i Latinamerika som gjort det möjligt för mig att njuta denna exotiska smak. Om jag åt en banan och inte fem, skulle jag dessutom ha råd med ekologiskt.

Att tänka på varje tugga leder till varsamhet med vad vi har, gör att vi träder lättare på jorden. Det är precis vad Gaia behöver. Inte ”någon gång”, inte snart, utan nu. Precis nu.

(Utmaning: skriv om att äta)

torsdag 8 mars 2012

Poesi för livet

Min första kontakt med poesi fick jag genom radion. Inte den allra första radion jag lyssnade till, som var humleradion innanför brädväggen i det ruckel till torp som var vårt hem på sommaren. Humlor hade byggt bo och jag älskade att stå med örat mot panelen och lyssna. Om jag hörde poesi även där kan jag inte veta. Jag var för liten för att minnena hela ska kunna bärgas till nutid. Jag befann mig i det magiska landet barndom, där humlorna var radio och sädesärlorna på gården mina vänner.

Nej, poesin kom fyra gånger om dagen på den riktiga radion. Nu var jag kanske fem-sex och betagen i ord. ”Tyborön. Oksöy fyr...” ”Väderöarna, Måseskär...” Listan var lång, jag kunde den när jag hängde med uppläsaren men klarade den aldrig utantill. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

Fyra gånger om dagen, som sagt, mitt långa mantra, en bön som inte var en bön, den var mer än så, för den var ingen invokation utan ren poesi. ”Tyska bukten, Fiskebankarna, Syd-Utsira...” En synkoperad rytm som därför var skön. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

Observationerna och prognoserna hörde jag aldrig. Hör dem fortfarande inte. Jag har någon gång som vuxen varit på sjön och sjörapporten har högtidligen slagits på men jag har inget hört, utom min barndoms lyriska ramsa: ”Eggegrund, Kuggören...” ”Skagsudde, Holmögadd, Jämäsklubb...” Om jag så var i sjönöd skulle jag lyssna på rapporten som en tröstande strof att beledsaga mig på min hädanfärd, inte som något som konkret kunde vara till nytta. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

När jag en dag skall gå bort, om någon av er skulle vara i närheten, hitta en radio och placera den bredvid mitt huvud och hoppas med mig att jag får lämna livet just när sjöväderrapporten sänds. Trygg som ett foster kommer jag att höra de vackra namnen och kadenserna en sista gång och så äntligen, äntligen få ge mig iväg ut på de mytiska farvattnen utanför Jären och Lista.

(Utmaning: skriv om en lista)

onsdag 7 mars 2012

Ädelt

Helium är en ädelgas. Om man släpper en ballong med helium i så fastnar den mot taket. Gasfyllda föremål får inte medbringas på bussen. Därför är alla barn som åker kommunalt från Skansen ledsna. Men deras barn kanske inte behöver utstå traumat att en arg busschaufför portar deras ballonger, ty trots att helium är universums näst vanligaste grundämne håller det på att ta slut på jorden, eftersom vi bränner upp vår naturgas i stället för att utvinna helium ur den.

(Utmaning: skriv om något ädelt)

tisdag 6 mars 2012

Drömmen om en blå gud

Hon drömde, så hon drömde, om en gud som var skimrande blå och vänlig men liksom tankspridd. Gud höll fram ett häfte som mycket liknade det som brukade höra till mellanstadiets matteböcker och som låg inlåst i magisterns katederlåda. ”Du får rätta dig själv,” sa Gud. ”Var det allt det var? En skola??” stötte hon fram. ”Ja, det var allt,” sa Gud och log. Surmulet satte hon sig med facit. Hon hade precis klarat sig i medkänsla och disciplin men kört i uppmärksamhet och livsförståelse. ”Hur blir det nu då?” frågade hon, fortfarande avig men inte utan bävan, när hon kom tillbaka med häftet till den blåa guden, som strök henne över pannan och sa: ”Du får vila upp dig här ett tag, sedan skickar vi dig tillbaka. Ja, vi är så gammalmodiga, från ditt perspektiv sett, att vi låter en del – de flesta, faktiskt – gå om klassen.” Och hon blev tilldelad ett rött skynke, jättestort, som blåstes upp och blev som en mjuk tunnel. ”Får jag inte vara med andra?” ropade hon till Gud innan hon sögs in i tunneln. ”Nästa gång. Eller nästnästa. Någon gång. Nu ska du vila.” svarade han och hans rop blev svagare och svagare. Hon hann precis upptäcka att hon förnam en puls i tunnelväggen. Sen vaknade hon.

(Utmaning: skriv om facit)

måndag 5 mars 2012

Tjugo år och tusen mil

Det var en dag under novembers magra sol. Jag flydde dig som betydde mest för mig, för jag visste inte förrän långt senare att det var du. Du som var den. Jag var ytterligt ung och skamligt ensam och jag flaxade räddhågat upp till ytan. Valde den enkla vägen. Valde honom som ingenting krävde just då, som också var ung som jag.

Jag minns dagen. Den smala strimman i det gråa. Löftet om vargavinter. Du skrev så vackra ord. Jag rodnade och hjärtat rusade. Inte värdig dig.

Jag bjöd dig på middag sen. Allt var som förut. En annan sorts intimitet, mindre skräckinjagande. Som mellan två som överlevt på ett isflak tillsammans, blivit räddade.

Långt senare skrev jag också till dig, tjugo år och tusen mil emellan. Jag skrev om passion då. Det var så dags. ”Never felt so passionately...” skrev jag. Det är jag, det. Tjugo år eller tusen mil hit och dit. Jag förväntar mig att människor är samma. Bär alla mina möten i mig. Alla åldrar.

Om jag nu åker dessa tusen mil – ska ditt oskrivna svar fladdra upp och slå mig i ansiktet, som du en gång blivit slagen av mitt? Eller ska vi stå som räddade från ett isflak i en annan ocean, söka och finna koderna för att tala de överlevandes språk?

(Utmaning: skriv om att svara)

söndag 4 mars 2012

Suckarnas familj

Dottern hade tagit till att sucka. Närsomhelst, under en måltid eller en omgång alfapet, en tom blick ut genom fönstret följd av en djup suck.
– Vad suckar du för? frågade modern bekymrat.
Dottern var sjutton år och gick humanistisk linje. Bara en sådan sak. Hon kanske var förläst.
– Du vet, jag tillhör suckarnas familj! var svaret – till en början alltid glatt och vänligt, sedermera irriterat och snäsigt.
Hon hade rätt. Hon var en suckare på fädernet. Hennes gammelfarmor hade haft en bälg, hon. Suckarnas familj.
Det fortgick ett par månader, uppemot tre. Sen kom dottern inte upp till frukost en morgon. Modern gick ner till bottenvåningen för att väcka henne, noterade braslukt, vilket inte var ovanligt, knackade på utan att få svar, gick in efter tre knackningar och en extra liten väntan.

Dottern hängde från lampkroken i en elsladd som hon väl hittat i garaget.
Dottern hängde från lampkroken i en elsladd som hon väl hittat i garaget.
Dottern, hennes dotter, hängde död från taket.

Modern fastnade i ögonblicket. Tänkte: här stannar tiden. Det här kommer jag aldrig i från. Hon stod med öppen mun och handen på handtaget i flera bråkdelar av en sekund. Sen skrek hon, skrek gällt och ylande, och bjöd tiden att fortsätta igen. Sonen kom rusande. Lillebror. Hon hörde hans steg i trappen och vände sig om. Instinkten var att hindra honom från att se. Det blev en kamp. Han var starkare. Fick se. Kräktes.

Snart trampade främmande människor i deras hus. Ambulanspersonal, läkare, polis. Allt var förgäves och för sent. Modern och sonen satt hopkrupna i gillestugan vid en falnande brasa, där dottern måste ha bränt papper hela natten. Skuldkänslorna hade ännu inte kommit. Än fanns bara det råa, köttiga såret, ingen tankestruktur att ta till - ”det var mitt fel...”, ”jag skulle ha...”. Ingen spindelväv av tröst.

(Utmaning: skriv om en suck)

lördag 3 mars 2012

Oväsen

Jag skulle ha velat känna dig när du var trummis. Du visste att det skulle döda dina öron, ändå gjorde du det. Trummade för att musiken var ditt liv. Nu kan du bara slå en ljudlös paradiddel med fingrarna mot ditt belamrade soffbord. Buteljerna skyfflas inte undan i den takt det kommer nya. Du är fånge i en liten lägenhet. Grannarna vänder sig emot dig när du klagar på slamrande hissdörrar och klampande barn.

Jag skulle vilja sitta en kväll, en enda kväll, i ditt öra. För att förstå. Vi vågar oss ut ibland, som nu. Har inte råd med så mycket, det får bli en suspekt plankstek på Fridhem. När jag kommer är du redan där. Jag tittar automatiskt mot det bortersta hörnet men du har slagit dig ner alldeles bredvid stereon. ”Hur går det för dina öron?” frågar jag. ”Än så länge går det bra.” Men snart måste du flytta. Du försöker förklara. Jag fattar att vänstra örat är utslaget nu men fattar ändå inte. Vi har ju flyttat på oss. Okänsligt beställer jag in ytterligare en öl.

Jag skulle vilja kunna översätta till mig själv. Jag är också en kreativ människa. Skulle jag ha offrat mina sinnen, de jag använder, på att skriva? Skrivit mig blind och stum och döv? Utan fingrar, utan smak och lukt? Men det är inte samma sak. Om mina fingerblommor blev allergiska mot tangentbordet vore det bara att börja använda papper och penna. Om mina händer höggs av, skulle jag kunna använda munnen. Om jag blev blind skulle det finnas hjälpmedel till hands. Jag kan inte förstå.

Jag skulle vilja följa med dig hem, fortsätta prata. Men bussen står redan inne, jag hinner inte fatta något beslut. Pussar i luften, sen störtar du in. Du ser ut som en helt vanlig person. Ja, du ser faktiskt ut som om du har ett liv. Men du beskriver det som om du levt med pausknappen intryckt ända sedan du var tvungen att sluta med musiken. Som om den vi känner inte är du. Du står framför föraren med din remsa. Tryckluftspusten när bussdörren går igen. Och gesten kommer en nanosekund för tidigt. Gesten mot örat. För du är alltid, alltid beredd på ljud som slår sönder. Ljud som förstärker ditt bullerhelvete. En kväll, en enda kväll, skulle jag vilja sitta i ditt öra.

(Utmaning: skriv om oväsen)

fredag 2 mars 2012

Gulla

Karlar var mina snuttefiltar. Jag tog dem som hade gott hull. Så brukade jag suga mig fast vid halsen eller där nere, där magens lätta kurva börjar ovanför ljumsken. Det gjorde inget att de doftade olika. Människolukten lugnar alltid. Jag lurade dem i säng med ekivoka löften. Drog av dem deras skjortor, slipsar, skor och började sniffa, snusa, gulla, suga. I början var de brydda, sen tyckte de nog att det var litet skönt.

Det är längesedan nu som jag fått någon karl i säng. Jag har en skräckinjagande kroppshydda och påse på magen. De gillar inte när den daskar mot dem, påsen fylld med träck. Snuttar gör jag nu med halvädelstenar som är slipade till ägg. Jag har onyx i olika färger, ametister, månstenar och lapis lazuli. Stenarna ligger spridda i min säng. När jag behöver någon sträcker jag bara ut handen och vet utan att titta vilken jag fått tag på. Jag smeker med den stället mellan min överläpp och näsan och är ganska nöjd.

(Utmaning: skriv om en snuttefilt)

torsdag 1 mars 2012

Över en öl

Han var liten och bred och gubbig redan vid tjugofem. Han studsade när han gick. Redan vid tjugofem hade han gett ut en roman och höll på med den andra. De var vänner. Gick ut och tog en öl minst en gång i veckan. Redan vid tjugo var hon vilsen, mer vilsen än hon skulle bli. En kväll på V-Dala fattade hon modet och sa:
– Jag funderar också på att skriva en roman!
Hon trodde att han skulle bli glad men han sa i trött ton:
– Och vad skulle den handla om, då?
Hon var mån om att verka seriös, inte berätta för mycket.
– Den handlar om ett hyreshus ute i Gottsunda, knarkare och Svenssons som blir vänner. Hela husets liv. Liksom.
Han pustade ut.
– Det krävs en hel del mer än så av en romanidé, sa han.
Det var hur han sa det. Hon hade aldrig i sitt liv trott att han kunde vara nedlåtande. Det kunde han.
I häpnad och försagdhet lade hon ner sitt projekt. Såg inte åt skönlitterärt skrivande förrän hon inte hade något val.

Spår som korsas, följs och sedan slingrar sig ifrån varandra igen. Tjugo år senare har de både tappat kontakten, länge, och återförenats igen, sporadiskt. De sitter på Pressklubben med varsin skummig Orval. Hon vet att han sitter och trycker på hennes älskling - en tjock manuskriptbunt i en duvblå mapp. Hennes första. Hon är dräktig med hopp. Det pirrar i handflatorna.
– Jag har tittat på din text, säger han till slut.
– Ja.
– Du har skrivit en historia.
– Ja.
– Gör nu litteratur av den.

Till skillnad från vid sågningen i ungdomen går hon hem och gråter. Till skillnad från då släpper hon inte sin dröm. Hon tar den förhatliga pappersbunten, full med hans kommentarer och strykningar, läser och snyftar och arbetar om. Det tar ett halvår. När de träffas nästa gång har hon med sig en bukett anemoner till honom.
– Tack för allt ditt slit. Den har blivit antagen av Svante Weylers förlag.
Han studsar sittande. Hon kan inte avgöra om han ser glad ut eller inte. Det tar några minuter innan han undslipper sig ett ”grattis”.

Hon ska komma att leva och publicera sig i flera, flera år och varje gång hon är på ett visst stadium med en roman tänker hon de magiska orden. Hon tänker dem med hans röst: ”Gör nu litteratur av det”.

(Utmaning: skriv om att fälla)