Släktingen på vägen

Flickan går på den raka vägen i sommarhettan. Att det är så varmt?! Det är ju i Norrland, tänker hon. Hon ska till affären åt farmor och hon vet precis vad som händer när hon kliver in på Konsum inne i byn. Då kommer tanterna i affären att säga att Arvida – det är farmor, det – har ringt och sagt några varor som hon hade glömt att säga till flickan. Flickan blir alltid generad över detta, samtidigt som hon tycker att det är litet kul. Alla får skratta åt farmor.

Men än är det en lång bit kvar till Konsum. Små, små pärlor av svett tillrar utför flickans ryggrad. Hon börjar önska att hon tagit lillebror med. Han går långsamt men han är ett sällskap, i alla fall. De hade kunnat stanna och leka litet när de blev trötta. Eller så kunde hon ha tagit farmors gamla cykel men den är så otäckt stor.

Det är så varmt att luften liksom står och vibrerar ovanför marken. Nu, ur den vibrerande luften framför henne, kommer en man rakt emot henne. En liten, tjock man, precis som farfar. Men det är inte farfar. Mannen ser overklig ut där han kommer ur den vibrerande luften. När han lyfter på hatten för henne är det som om någon på film lyfter på sin hatt. Hon stannar, räcker fram en osäker hand.

– Är vi släkt? frågar hon.

– Jaa, säger mannen.

– Farfar säger att alla är släkt häromkring.

– Och farfar har rätt. Vem är din farfar?

– Verner Eriksson i Söderfors.

Mannen skrattar.

– Nog är vi släkt, nog. På mödernet och på fädernet.

– Är du dubbelkusin, precis som Ragnar och Paul?

Han har manövrerat sig bredvid henne och lägger nu armen om henne.

– Ska vi gå upp i skogen och röka en cigarrett?

Han säger det kelet, som om de gjort det hundra gånger förut.

– Jag röker inte, säger flickan principfast och lirkar sig ur hans grepp.

– Men vi kan gå upp i skogen i alla fall. Jag kan ta dig till Konsum sen och köpa karameller.

– Jag är just på väg till Konsum.

Hon börjar gå igen och han går med. Det är i och för sig svalare i skogen men vem vill sitta där med en fet farbror som man i och för sig är släkt med på fädernet och mödernet men inte riktigt bekant med?

– När jag kommer hem till farfars igen ska jag fråga vem du är, lägger hon till. Vad heter du?

– Eberhard, mumlar han och börjar med ens gå fortare. Hon skulle inte hinna med även om hon ville.

– Tyvärr, flickan min, du missade just paradisets port, ropar han bakåt till henne.

– Och du går fel, ropar hon tillbaka. Du kom från det där hållet!

Flickan skäms. Det här ska hon inte berätta för någon. Att hon har klantat till det och missat paradisets port fastän hon är så stor, behöver ingen veta.

(Utmaning: skriv om släktskap)