På Ithaka

Natt på Ithaka. Penelope repar stilla upp sin väv. Tålmodigt, som om det vore första gången, lösgör hon inslag efter inslag. Det prasslar i borgen av friare på helspänn, friare som turas om att hålla vakt. Bara i sitt tornrum är hon säker undan allas blickar.

Hon var ung en gång, då, när han reste. Det är hon inte nu. Brösten hänger och det har kommit silver i hennes hår. Thelemakos är en ung man och Penelope har besvär med reumatismen. Hon lägger sig ensam på sin hårda bädd när trådarna är ordentligt nystade igen. Hon är redo. Vävramen är redo. Allt är iordningställt för ännu en tröstlös dag. Hon väntar på ett besked som hon anar aldrig skall komma.

På morgonen efter frukost klyver hon havet av män i den stora salen med den kvarvarande kraften av sin kropp. Vävramen bärs bakom henne av en piga. Penelope sätter sig på den lilla estraden i salens ände, tar upp tråden, uppruggad efter att ha varit i vävramen många gånger, och fortsätter väva. Att det kommit en ny luffare till salen har hon inte sett, fast hennes klädnad har rört vid honom när hon passerat och han har känt hennes doft. Hur ska hon orka ge akt på varenda vandringsman, när hon så desperat väntar på ord från Odysseus? Tävlingen skall äga rum idag.

Så är det, förstår du: vi kan längta så hett efter besked att vår älskade äntligen är på väg tillbaka från striden, att vi inte ser att vi har honom mitt för ögonen. Och Penelope skall komma att erfara att ordspråket är sant: ”Allt kommer till den som väntar, men när det kommer är man inte längre densamma.”

(Utmaning: skriv om ett besked)