Pythagoras och jag

Om jag blev liten igen, eller riktigt stor, skulle jag sätta mig i lära hos en matematiker. Och jag skulle rita i sanden och hänga vid hennes läppar och äntligen förstå.

Ta något så enkelt som bevisen för Pythagoras sats.

Något så enkelt.

Kan inte.

Jag har nämligen lärt mig algebra för sig och geometri för sig. Eller vad det nu är för fel. Jag har aldrig haft en visionär lärare som lossat haspen till den dörr som döljer sambanden i matematik. Inte ens en lärare som ritat ut kvadraterna på triangelns sidor, så att man ser med sitt eget öga att kvadraterna på katetrarna borde motsvara kvadraten på hypotenusan. Sådant grundar, ger starka ben. Jag har bara haft lärare som lärt mig rabbla ”a upphöjt till två plus b upphöjt till två är lika med c upphöjt till två” – och det har ändå inte varit urusla lärare.

Jag vill ha en mattelärare som låter mig bygga med klossar. Åtminstone när vi nalkas den tredje dimensionen. Jag är säker på att det inte behövs så mycket för att jag ska finna ut vad jag håller på med och därmed bli bättre förankrad i världen.

Jag tror på matte. Jag gör verkligen det.

Men jag minns så litet.

Jag minns faktiskt att Pythagoras sats är ett särfall av cosinussatsen. Cosinussatsen gäller alla trianglar, inte bara rätvinkliga. Man bygger in information om vinkeln mellan ”katetrarna” i ekvationen och vips går den att använda på varenda triangel. Det känns kul och tryggt.

Mindre tryggt är det att jag inte har den blekaste längre om vad cosinus och sinus är. Jag kan rita en sinusformad kurva men vad är det för något? Om ni så stängde in mig i en mörk och fuktig källare i timmar och satte elektroder mot mina bröstvårtor skulle jag inte minnas ett dyft från åren på Naturvetenskaplig linje. Ja, om ni tog ut mig ur källaren och matade mig med solvarma smultron – jag skulle inte kunna säga ett vettigt ord om vad cosinus egentligen är.

Jag behöver en matematiker i mitt liv.

Jag kommer knappt ihåg någon franska heller.

(Utmaning: skriv om att räkna)