Så konstaterade romantikern Carl Jonas Love Almqvist på 1800-talet: ”Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det överstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt.” På 1950-talet antog modernisten Gunnar Ekelöf, av alla, utmaningen. 1955 utkom hans Strountes. Det var nonsens men inte bara nonsens och det var riktig poesi – vad nu ”riktig poesi” är. Hans säregna röst var förstås där, mitt i dikter som var som skrivna av skrivpuffsbloggaren disco. Jag tänker främst på ”Ögon döda”.
Det som åldrats mest är förhållningssättet till mat. De lättsinniga fantasierna och betraktelserna över revbensspjäll och lammkotletter är omisskännligt för-ekologiska. Mat är bara mat, oladdad, utan sammanhang och proveniens.
Gunnar Ekelöf avtäcker sig modigt i Strountes som i nästan ingen annan samling, träder fram i allt sitt gamängaktiga svårmod. Avtäcker sig till utplåningens gräns: ”Löv blundar över hans öron/Det surrar i hans jordöra, han har fått tåget/i huvudet/som molar och molar, som rullar och rullar/likt en tordyvel den enda tanken:/Att smälta samman näsa och mun!/Varför skall evigt de två vara åtskilda/utan att veta så mycket ens av varandra/som droppen och tungspetsen! Tänk/att få utsläta dragen med famlande hand/och avlysa ansiktet/så att det blir vad det är: en gråsten/regnvåt, med stannat vatten i skrevor/bara ett skalligt huvud i mossan och/lingonriset/utan samband med bål och ben/eller mål eller mening (ur ”Ögon döda”)
För de stora kanske det är svårt att skriva strunt. För alla oss andra? De som har följt de senaste veckornas uttagning till Eurovision Song Contest kanske har synpunkter på det. Jag vill inte slå mig för bröstet men jag vet i alla fall att jag har skrivit mycket strunt: när texterna har legat för nära mitt hjärta – eller för långt ifrån. När jag i hybris trott att allt som väller ur mig är av värde. Jag har inte många decennier kvar på jorden. Tiden kommer inte att räcka till att med avsikt skriva strunt. Det är nog förbehållet dem som tycker det är svårt. De stora.
(Utmaning: skriv om strunt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du tillhör de stora vad du än påstår om dig själv.
SvaraRaderaSatt just och läste förordet av Almqvist i Strountes och funderade på om jag skulle kunna inspireras till en smart text. Tur nu när du formulerat dig så väl på samma tema, att jag avstod och valde en enklare väg. Puh!
SvaraRadera