Oväsen

Jag skulle ha velat känna dig när du var trummis. Du visste att det skulle döda dina öron, ändå gjorde du det. Trummade för att musiken var ditt liv. Nu kan du bara slå en ljudlös paradiddel med fingrarna mot ditt belamrade soffbord. Buteljerna skyfflas inte undan i den takt det kommer nya. Du är fånge i en liten lägenhet. Grannarna vänder sig emot dig när du klagar på slamrande hissdörrar och klampande barn.

Jag skulle vilja sitta en kväll, en enda kväll, i ditt öra. För att förstå. Vi vågar oss ut ibland, som nu. Har inte råd med så mycket, det får bli en suspekt plankstek på Fridhem. När jag kommer är du redan där. Jag tittar automatiskt mot det bortersta hörnet men du har slagit dig ner alldeles bredvid stereon. ”Hur går det för dina öron?” frågar jag. ”Än så länge går det bra.” Men snart måste du flytta. Du försöker förklara. Jag fattar att vänstra örat är utslaget nu men fattar ändå inte. Vi har ju flyttat på oss. Okänsligt beställer jag in ytterligare en öl.

Jag skulle vilja kunna översätta till mig själv. Jag är också en kreativ människa. Skulle jag ha offrat mina sinnen, de jag använder, på att skriva? Skrivit mig blind och stum och döv? Utan fingrar, utan smak och lukt? Men det är inte samma sak. Om mina fingerblommor blev allergiska mot tangentbordet vore det bara att börja använda papper och penna. Om mina händer höggs av, skulle jag kunna använda munnen. Om jag blev blind skulle det finnas hjälpmedel till hands. Jag kan inte förstå.

Jag skulle vilja följa med dig hem, fortsätta prata. Men bussen står redan inne, jag hinner inte fatta något beslut. Pussar i luften, sen störtar du in. Du ser ut som en helt vanlig person. Ja, du ser faktiskt ut som om du har ett liv. Men du beskriver det som om du levt med pausknappen intryckt ända sedan du var tvungen att sluta med musiken. Som om den vi känner inte är du. Du står framför föraren med din remsa. Tryckluftspusten när bussdörren går igen. Och gesten kommer en nanosekund för tidigt. Gesten mot örat. För du är alltid, alltid beredd på ljud som slår sönder. Ljud som förstärker ditt bullerhelvete. En kväll, en enda kväll, skulle jag vilja sitta i ditt öra.

(Utmaning: skriv om oväsen)