Mitt åldrande jag och jag

Mitt åldrande jag är hon som inte riktigt hittar sin balanspunkt. Det märks bara när jag försöker åka skidor. Annars bor mitt åldrande jag i framtiden men hon har slängt ut två blixtar som fastnat som gråa slingor på mitt huvud. Det kan hända att jag kommer ifatt henne någon dag – om jag inte faller död ner i förtid.

Jag är intresserad av mitt åldrande jag. Jag försöker umgås med henne som jag i minnet gör med mitt barnajag. Jag tänker krämpor, jag tänker Operan, jag tänker mandelkubb. Känner du doften av bittermandel? Varför mitt åldrande jag skulle börja baka kaffebröd begriper jag inte. Jag tycker inte om det. Men kanske har hon många gäster? Små barn som vill ha mandelkubb och mjölk. Och mitt åldrande jag står inte alls förvirrad men ändå litet brydd: ”Få se, du är barn till.... som är barn till... Nu klarnar det!”

Vad jag inte tänker är orden som slutar på ”ens”. Inkontinens. Demens. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom men det är ju mina år som försvinner, tänker jag litet egennyttigt. Och att gå omkring och lukta kiss...

Mycket skrämmer med ålderdomen. Det är därför jag kallar fram mitt åldrande jag ibland, för att vänja mig i fantasin. Jag tror att hon stryker mig över pannan och säger: ”Allt blir bra. Långsammare men bra.”

”Men om jag inte kan ta hand om mig själv?” säger jag. ”Om jag hamnar i urintunga Caremablöjor?”

Då vänder hon sig bort. Jag tror hon gråter en skvätt. ”Vi har alltid kunnat ta hand om oss själva i vår släkt,” säger hon.

Klen tröst. Jag vet vad min bank alltid skriver på fondpapperen: ”Lägg märke till att historisk avkastning inte nödvändigtvis är en trovärdig indikator för framtida avkastning.” Och tänk på alla andra! De som ligger där i sina utsöndringar. De är jag, för jag skulle kunna vara de. En melodi formas i mitt huvud och till den läggs enkla ord: ”Leva varje dag så värdigt som jag kan.” Börja nu, för att vara beredd ifall jag blir ett paket.

(Utmaning: skriv om att åldras)