Tjugo år och tusen mil

Det var en dag under novembers magra sol. Jag flydde dig som betydde mest för mig, för jag visste inte förrän långt senare att det var du. Du som var den. Jag var ytterligt ung och skamligt ensam och jag flaxade räddhågat upp till ytan. Valde den enkla vägen. Valde honom som ingenting krävde just då, som också var ung som jag.

Jag minns dagen. Den smala strimman i det gråa. Löftet om vargavinter. Du skrev så vackra ord. Jag rodnade och hjärtat rusade. Inte värdig dig.

Jag bjöd dig på middag sen. Allt var som förut. En annan sorts intimitet, mindre skräckinjagande. Som mellan två som överlevt på ett isflak tillsammans, blivit räddade.

Långt senare skrev jag också till dig, tjugo år och tusen mil emellan. Jag skrev om passion då. Det var så dags. ”Never felt so passionately...” skrev jag. Det är jag, det. Tjugo år eller tusen mil hit och dit. Jag förväntar mig att människor är samma. Bär alla mina möten i mig. Alla åldrar.

Om jag nu åker dessa tusen mil – ska ditt oskrivna svar fladdra upp och slå mig i ansiktet, som du en gång blivit slagen av mitt? Eller ska vi stå som räddade från ett isflak i en annan ocean, söka och finna koderna för att tala de överlevandes språk?

(Utmaning: skriv om att svara)