Glad påsk

”Och i den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sa: 'Detta är min kropp som är utgiven åt er...'”

Skärtorsdagskväll. Lisa skruvar på sig i kyrkbänken. Hon vet inte varför. Hon älskar ju mässan, älskar att följa Jesus på hans väg genom Stilla veckan, föreställer sig att han vet. Men nu känns det bara obehagligt och det har inte med Jesu förestående lidande att göra. Någonting är fel. Någonting gör att hon inte kan gå in i påskens mysterium.

Det är Pelle som ger oron dess riktning men först på kvällen på Långfredagen. ”Har du hört av Filippa? Kommer inte hon över någonting i påsk?” Lisa tittar på honom, flackar med blicken i ett försök att ta in vad det är hon har känt det senaste dygnet. ”Nej, jag har inte hört av Filippa.” Hon tycker själv att det borde låta ödesmättat men Pelle säger bara: ”Ja, då vill hon väl vara i fred, som vanligt.” ”Jag har inte hört av Filippa och det är fel!” utbrister Lisa. Hon förvånas själv av sin gälla röst. Det är för att Pelle säger ”Ta inte i så!” som hon inte gör något med en gång, annat än att försöka ringa Filippa.

Den natten slumrar hon bara i korta stötar. Tänker på väninnan, hur hon magrat de senaste månaderna, blivit ännu ledsnare, suttit och gråtit i många timmar, blottande sin dåliga självkänsla och sina högt uppbyggda skuldkänslor. Hur hon ändå har en fristad här, hos Lisa och Pelle, dit hon tittar in på sina långa promenader, som är det enda, säger hon, som skingrar ångesten. Promenaderna och besöken här, vill Lisa tro.

Lisa stiger upp klockan fem på Påskaftons morgon, lagar te och plockar fram nödpaketet med smuliga, gamla cigarretter. Klockan åtta ringer hon Stefan. ”Glad påsk. Du, har du hört något från Filippa på ett tag?” ”Neej. Nej, det kan jag inte säga.” ”Inte vi heller och hon svarar inte!” ”Men det är väl normalt,” säger Filippas ex-man luttrat. ”Den här gången är det inte normalt!” Återigen rösten sådär gäll. ”Jag vill att du åker dit, du som har nyckel”, säger Lisa och försöker låta betvingande.

Senare, när ambulansen kommit och gått och när Stefan städat undan det värsta i Filippas lägenhet, sitter han skakande vid Lisas och Pelles köksbord och blir debriefad. Filippa hade barrikaderat dörren, så Stefan hade varit tvungen att göra åverkan för att komma in. Då förstod han äntligen vad Lisa hade känt på sig. Filippa hade legat framstupa i soffan, på soffbordet en flaska whisky och ett glas med en bottenskyla av intorkade, krossade tabletter. När han lyckades vända på henne – hennes kroppstemperatur hade redan sjunkit och hon var stel – var hon grisig av spyor och hade ett trycksår i ansiktet av kudden. ”Men hon levde. Hon levde! Fast det skulle hon inte ha gjort länge till.” Han vänder sig till Lisa. ”Hur visste du? Hon kan ju lätt vara onåbar i en vecka?” Lisa skruvar på sig besvärat. ”Jag bara visste. Nu koncentrerar vi oss på Filippa.”

(Utmaning: skriv om intuition)