Drabbande möte i tågkupé

Låtsas med mig. Låtsas stilla och mjukt: att världen snurrar runt sin axel. Att vi ska mötas igen. Att denna resa ska vara för alltid. Min mobiltelefon plötsligt tung av ditt nummer. Jag försöker förklara men det blir barnsligt. Vem kan förklara det barnsliga? ”Vi säger att du var... och jag var...”

Att låtsas är barnsligt. Vi gör det varje stund. Men skit i det: nu börjar vardagen och du är inte där i min och jag finns inte i din. Fortfarande, när vi befinner oss i vår kupé, framstår detta som ett helgerån, som att sätta sig upp mot gudarna

När jag kommer hem kan jag näppeligen låtsas. Jag kan inte säga till min fru: ”Vi låtsas att du är hon som jag mötte på tåget från Stockholm” Och så sexuell vidlyftighet på det. I hela lägenheten.

Du har ingen partner. Det har du sagt. Du sa det och så gav du mig ditt telefonnummer. När jag hade lagt in det, gav jag dig mitt. Jag tordes inte fråga om din telefon antog en högre specifik vikt. Kanske hade jag bara låtsats att min blev tung?

Så här är det: två personer har bevisligen mötts på Stockholmståget. De har bytt några fraser och till och med en kyss när ingen såg på. Det låter litet sjaskigt. Det är inte jag. Jag drömmer. Kanske ska det tas ifrån mig? Det vore en gåva.

På perrongen säger jag adjö. Solkig snö här och där gör dig också fläckvis solkig. Jag kysser dig abrupt. Sen går jag. Jag låtsas att mina ben kan bära mig, att jag är bekymmerslös och fri.

(Utmaning: skriv om att låtsas)