Förändrad

Jag minns den här dagen i fjol. Det var sista gången pappa satt uppe ordentligt. I timmar satt han längst upp vid långbordet, mot det grå skåpet, och var glittrande värd, tacksam jubilar. Ovanligt många hade kommit för att uppvakta. Pappa försökte vara som vanligt. Men som vanligt blev det något helt annat än vanligt när han försökte. Han var för trevlig. För flabbig. För trött.

Det var många bilar på gården. Jag minns att när Folke och Birgitta skulle fara, körde de fast. Ja, det var ordentligt med snö i Dalarna den 15 mars i fjol. Vi var ett par stycken som gick ut för att hjälpa till. Gamla gubbar och jag. Förra året, förrförra, ja, alla år, skulle pappa ha varit den förste att springa ut och heroiskt och dumdristigt baxa loss bilen på något sätt. Nu höll han sig inte ens orienterad om hur det gick! Gav inga råd! Beskrev inga verktyg i garaget som man kunde försöka använda! Med frenesi höll han sig kvar i sin födelsedagsbubbla. Det var allt han orkade med, inifrån sin hjärntumörsbubbla. De sista hade inte gått innan han drog sig tillbaka till sängen, stångande rollatorn mot varje dörrpost, som han hade tagit för sed.

Sen låg han till sängs tills han dog åtta månader senare. Allt längre försvann han ifrån oss in i bubblan. Vi frågade allt mindre för att han skulle slippa nesan av att inte veta sådant han alltid vetat. Han satte agendan: inget tal om döden, inget tal om nästan någonting. Kycklingklubborna, som var det enda han ville äta. Andaktsböckerna, som han tyckte var så bra. Gamla sånger, som vi fick leta fram på datorn. Då blev det också ibland ”Guben i låddan” eller ”Fågelskådaren”. Gamla humornummer som han hade varit så bra på att minnas efter en lyssning.

Den sista tiden fick han bajsa på ett bäcken i sängen, för att hans benstomme var för skör för att han skulle kunna forslas med travers till toaletten. Den sista tiden var lång. Han låg på vårdhem då.

Det var ett drygt år bara som pappa inte var ”som vanligt”. Vi säger så när någon förändras i en snabbare takt än brukligt. Alla är vi stadda i ständig förändring; det är därför vi brukar uppleva varandra som statiska. ”Hon har förändrats,” säger vi och menar det som kritik.

Pappa gick från machoman till invalid på några månader men inne i mig lever han som den han var när han var 30, 40, 50, 60, 70, 75. Olika men samma. Idag är det hans födelsedag. Jag ska ställa fram hans foto och tända ett ljus. Ett värmeljus blir lagom. Det brinner ner på några timmar.

(Utmaning: skriv om förändring)