Språkets mjukaste ord

Något mjukt landade invid mig på sybordet som jag satt på. Det var i augusti nittonhundrasextiosex och jag hade bruna ben och sommarvitt hår. Jag minns inte att jag kände på honom men jag förstod i alla fall att han var mjuk, fast han var röd och liten som en fågel. Jag var två och ett halvt. Han bara låg. ”Lägg ner honom på golvet, så att han får krypa.” begärde jag myndigt, om och om igen, med högre och högre röststyrka. Jag visste. Bebisar kröp. All min exklusiva kunskap om bebisar sammanflöt i detta: att de kan krypa. Det kunde inte han, sa de. Min ilska var som ofta parad med sorg.

Men jag lekte med honom, den lilla mjuka. Han var så liten att han satt i baby-sitter men han fick vara med i mina lekar. Den hösten var det cirkus, mest. Så småningom blev det alla möjliga rollekar, Röda och Vita rosen, poker, med andra och med varandra. Det tog inte lång tid, så hade han växt om mig. Först fysiskt, sen mentalt.

Vi ses inte så ofta som jag skulle vilja. Det blir inte av. Men när vi träffas är det som om vi har alla åldrar i oss. Till och med litet av cirkusåldern, när han satt och vaggade i baby-sittern och jag red baklänges på gunghästen. På det sätt som jag kan, älskar jag honom. ”Syskon” är språkets mjukaste ord. Det låter som små kullriga, ludna varelser som ligger hopkrupna i samma säng. ”Syskon”.

(Utmaning: skriv om något mjukt)