Kockens yngste

Jag är kockens yngste gosse och jag är så liten att jag inte syns. I förväg smet jag till kapellet, bara för att jag tyckte att fröken Eyre var så vacker – en dag i sitt liv så vacker – i sin vita, enkla klänning och den lilla slöjan. Jag tyckte om fröken Eyre. Följde ofta efter henne och hon såg mig inte. Hon såg mig inte heller när hon störtade in i kapellet, andfådd, vid herr Rochesters hand. Slöjan satt litet grand på sned men hon var ostyrigt vacker, med röda kinder och bröst som hävde sig. Jag undrade om det var sant, det som de brukade säga om natten efter bröllopet. Jag är för liten för att egentligen veta.

Vigseln hade redan börjat när de två svartklädda herrarna trädde in. Då stod jag mitt i gången, förtrollad av fröken Eyre och av aktens bleka skönhet, så de såg mig men det gjorde ingenting, för de visste inte vem jag var.

Sen hände allt så fort och skönheten var borta. Herr Rochester var som grön och röd och svart i ansiktet av vrede. Jag såg över axeln när jag rusade ifrån kapellet hur han själv störtade ut därifrån, med fröken Eyre i ett hårt grepp som en liten svans efter sig, och prästen, och herrarna. Det enda jag tänkte på var att förvarna, så att inte buffén skulle ställas fram och tjänstefolket hurra och allt bli pinsamt. Som om det inte redan var pinsamt. Mer än så. Skandalöst förödmjukande. Min stackars fröken Eyre!

”Det är inställt!” flåsade jag när jag kom fram till fru Fairfax, som stod i sin finaste hätta strax intill raden av tjänstefolk som skulle gratulera. ”Det kom två herrar som kunde anföra hinder”, fortsatte jag. Och så sa jag det oerhörda men jag viskade det bara i fru Fairfax öra: ”Herr Rochester har redan en fru! Här i huset! Här på Thornfield!”

Nu hördes skrapandet av steg på gruset. Fru Fairfax hann bara klappa i händerna och säga till tjänstefolket att skingras innan herr Rochester med följe svepte in i salen där vi stod och vidare uppför trapporna mot vinden. Fru Fairfax grät faktiskt. Det gjorde jag med, när jag gått och lagt mig på kvällen. Jag tänkte på stolta fröken Eyre som utstått sådan smälek och undrade vad som skulle behövas för att hon skulle resa sig igen.

Det har jag aldrig fått veta. På morgonen var hon borta. Hon hade klättrat ut genom sitt fönster. Blev hon ett med hedarna? Fick hon en fristad någonstans? Det grubblar jag på varje natt när jag inte kan sova. Och så tänker jag på hur vacker hon var bakom slöjan och på allt hon skulle ha gjort med herr Rochester på nätterna och så blir jag full av sorg, så full av sorg att jag går ut och ropar hennes namn. Men då ropar jag inte ”fröken Eyre”, utan jag tar mig ohörd friheten att kalla: ”Jane, Jane” och det känns mäktigt och stort i mitt inre.

(Utmaning: skriv om en förvarning)