Ren

Hon kan inte ljuga.

Därmed avses förstås inte att hon är ontologiskt oförmögen att ljuga, utan helt enkelt och fastmer: hon har inte handlingsutrymme att ljuga för hon har inget minne. Jag kan förklara. Ponera att hennes väninna ämnar avlägga ett besök hos tandläkaren i fastigheten som ligger jämte hennes jobb och därför telefonledes föreslår henne att de ska äta lunch tillsammans efteråt på en närbelägen restaurang. Hon kan inte ljuga och säga att hon just då har ett viktigt möte på fjortonde våningen i den skyskrapa hon tillbringar arbetstiden i, enär hon löper risken att (ett) ha glömt hela samtalet och (två) möta väninnan på gatan, kanske säga: nejmen är du här, skönt väder, jag har tagit mig en macklunch nere vid kanalen. Detsamma gäller för alla möjliga situationer.

Hon kan således inte ljuga.

Vilket har gjort att hon fått upp ögonen för vad hon kallar ärlighetens charm. Hon talar alltid sanning – i den mån hon kan bedöma vad sanning är – och hon har även slutat snatta. Det senare är inte logiskt försvarbart men det ger henne tillfredsställelse. Hon har inte slutat knarka och hora men hon är skrupulöst ärlig om det och det förtar all sjaskighet.

Hon är ren.

(Utmaning: skriv om ärlighet)