Ansvarets gräns

Han säger det man egentligen inte kan säga. ”Där går gränsen för mitt ansvar,” säger han. Jag lystrar, kastar ner en anteckning i mitt block: ”Gränsen för ansvaret,” skriver jag. Han är kyrkorådets ordförande och vill inte ställa om till alkoholfritt vin vid nattvarden för nyktra alkoholisters skull. Själv är jag representant för ett litet obskyrt lokalt parti. Jag vet ingenting om kyrkan och har ingen åsikt i frågan. Det vore väl gott med en slurk vin? Om man gick i kyrkan. Men frågan om ansvar har väckt mitt intresse, så jag begär ordet. ”Hur kan man säkerställa var gränsen går för ens ansvar?” frågar jag. Jag har ofta funderat över detta, för ansvar gör mig matt. Därför är jag ensam i livet.

Eftersom han inte svarar på en gång, fyller jag i: ”Är vi då inte var och en förbundna med varandra?”

Debatten blir ganska lång. Det alkoholfria vinet vinner. Efteråt kommer en av de folkpartistiska ledamöterna och tackar mig. Det är hon som drivit frågan. Hon tycks mena att jag hjälpt hennes sida. Jag har inte hjärta att säga att jag inte gjorde något inlägg, utan bara frågade för min egen skull.

Allt gör jag för min egen skull. I bussen på vägen hem kollar jag igenom mina anteckningar för att slänga dem. Men det kan jag inte göra. Först måste jag skriva av något jag rafsat ned i ett hörn och ringat in: ”ansvar – answer” står det. Och ”pensel – pencil”. Klottrade bevis på sådana där aha-upplevelser inför orden som gör mig så upprymd. Umgänget med orden är den enda lätta samvaron. När jag kommer hem till mig själv ska jag gå direkt till Svensk etymologisk ordbok och etymonline.com.

(Utmaning: skriv om ansvar)