Sagan om prinsessan och den fagre gossen

Hon var en vacker prinsessa, utsänd av sin moder drottningen att beskåda det rike som en gång skulle bli hennes. Till sin tjänst hade hon en grym hund och en förtrollad häst. Det var på grund av dessa djurs sammantagna krafter som drottningen tordes skicka ut den vackra prinsessan ensam på vägarna. Många var de unga män som försökte få makt över prinsessan – ja, också de inte alls så unga slog sina lovar – men hundens list och råstyrka och hästens magiska krafter höll henne bättre skyddad än en kohort av stridande.

En afton i skymningen kom prinsessan ridande på sin häst till ett litet värdshus invid en flodmynning och hunden var i följe. Alldeles utanför värdshusporten mötte de en fager gosse. Han var tvättad och vårdad men ack, så trasig i sina kläder, ty han bodde i landets kanske mest förfallna ruckel ett stenkast uppåt floden. Gossen mötte prinsessans underligt havsblå blick, han såg hennes gräddmjölksvita hy och håret som ebenholts. ”En så vacker flicka har jag aldrig sett,” tänkte gossen och var med ens utlämnad åt henne, som många män och gossar före honom. Han försökte nalkas prinsessan men hunden kom ondskefullt morrande mot honom med blottade huggtänder.

Men denne gosse var inte bara fager och utblottad, han hade även den sällsynta gåvan att kunna lyssna till drömmar, så när prinsessans hund hade fallit i sömn om natten smög pojken fram och lyssnade. Men se, under hela natten drömde hunden blott om mat. Så vid dagbräckningen gick gossen och grävde i tunnan bakom slakteriet och hittade ett saftigt märgben. Detta kastade han till hunden när följet gav sig av men han kunde ändå inte komma åt prinsessan, ty när prinsessan satt på hästen var hon skyddad av en järnslagen osynlig ring.

Även nästa natt sov prinsessan på värdshuset vid flodmynningen. Hunden låg nöjd med tassarna på sitt halvätna ben och gossen smög så nära hästen som han vågade för att lyssna till dess drömmar. Men hästen hade inga drömmar, ity han var förtrollad. Bävande klättrade gossen upp till prinsessans fönster för att lyssna där. Och prinsessan drömde! O, så hon drömde! Bland alla vackra drömtrådar kunde gossen trassla fram följande: att om man lyckades binda hästen med sig själv, så var dess förtrollning bruten. ”Binda hästen med sig själv?” Ja, just så drömde prinsessan och eftersom gossen inte bara var fager och utblottad, utan även mycket klipsk, begav han sig till stallet för att fundera.

Om morgonen stod gossen vid hästens sida när prinsessan kom ner till stallet. Det bekom henne föga, ty hon var van vid att beundrare stod där men att de stöttes bort av den osynliga ringen så snart hon svingade sig upp på hästryggen. Hon satt upp. Gossen stod kvar och smekte hästens manke. ”Får jag rida med dig, sköna prinsessa?” frågade han och försökte buga. Utan skydd av hästens förtrollning såg prinsessan hur omåttligt fager gossen var, trots paltorna, och hon lät honom sitta upp bakom sig. Och de red och red, ständigt var de tillsammans och en dag, när de varit gifta i trehundra nätter, frågade prinsessan: ”Hur hävde du förtrollningen av min häst?” Och prinsessgemålen viskade: ”Jag band den med sig själv!” ”Men hur går sådant till?” sa prinsessan och hennes make berättade hur han smitit fram och dragit tre tagel ur hästens svans. Av dessa hade han flätat en vacker fläta med alla sina önskningar i. Sedan hade han slängt flätan runt hästens hals. ”Du är allt både fager och klipsk!” sa prinsessan ömt.

(Utmaning: skriv om tagel)