Att leva

Frukostbrickan är vit med koboltblått, snirklande blommönster. Georg dukar fram yoghurt med en slatt svartvinbärssylt och mycket bran flakes. Kollar att kaffet inte är för varmt innan han häller det i pipmuggen. Hon kommer att kasta sig över kaffet. Alltid så förtjust i det. ”God morgon, Estrid!” säger han i dörren. Hon är på bra humör, kuttrar ett djupt ”Jaa”. ”Ja” och ”nej” är allt hon kan säga. Allt hon kunnat säga i sju år.

Brickan på sängbordet. Höja huvudänden. Svänga sängbordet in över sängen. Estrid greppar pipmuggen. ”Idag är det lördag”, säger han. ”Vi får rå oss själva hela dagen.” Inget spring av hemtjänstpersonal, ingen oro att något trots allt ska hända när han är på jobbet. ”Jag tänkte att vi kunde sitta en stund i trädgården, mot väggen. Gräsmattan är full av scilla och det är varmt där det är lä.” Hon tar pipmuggen från läpparna för att säga ”Ja!” Trädgården var hennes hem och stolthet och hon älskar naturens skönhet. Hon är med. Hon är otvetydigt med. Georg får tårar i ögonen. Om ett par år går han i pension. Hur hade de inte sett fram emot pensionen – de få gånger de tänkte på den. De var bara femtiofem när Estrid blev sjuk. Mitt uppe i. Ett liv som var som det skulle vara. Och så detta. Han börjar bläddra bland sina nu invanda klyschor. Det finns inga garantier. Kommer dag, kommer råd. Ingen får mer än han eller hon kan bära. Och varje gång någon frågar honom hur han härdar ut, kontrar han: ”Hur härdar hon ut?”

Väggen bredvid sängen är fulltapetserad med bilder. På barnen. De nya barnbarnen. Sånt Estrid tycker om. Äldsta dottern Cecilia är mycket noga med att bilderna byts ut efter ett par månader. Det är nog en bra idé. Men tänk om Estrid, likt ett barn, fäst sig särskilt för ett visst foto på en viss plats på väggen och inte kan förmedla det. Tänk om hon brukar ligga och smeka det fotot med fingertopparna när hon ska sova. Tänk om det är hennes trygghet. Cecilia tar god tid på sig när hon byter bilder, frågar mamman för varje bild: ”Får jag ta ner den?” Ibland, bara ibland, får hon ”Nej” till svar.

Georg har blivit gråtmild de senaste åren. Starkare, säger vissa. Ödmjukare, säger en del. Själv tycker han att han främst är gråtmild. Självömkan ligger inte för honom, tårarna kommer när han tänker på andra som drabbats långt mer. De som har partners som blivit personlighetsförändrade. Aggressiva. Och han tänker på Cecilias kompis Anna, som blivit utförsäkrad och lever på soc. Det är en lång historia, han skojar med henne och säger att hon är som Job i Bibeln. Henne beundrar han mest. Hon är inte alltid glittrande glad men hon är grundnöjd med sitt liv och tar motgångar sakligt och med litet ego. Anna har inget kuvat över sig, verkar varken slagen av ödet eller nedtryckt av att inte ha någonting att röra sig med. Georg undrar om han överhuvudtaget skulle ha sett Annas situation lika tydligt om inte Estrid och han drabbats som de gjort. ”Genom att uthärda hjälper vi varandra att uthärda, håller du med om det?” frågar han Anna när hon och Cecilia anslutit sig till Estrid och honom vid väggen i vårträdgården. Anna svarar inte omedelbart. ”Jo... jo, så är det väl,” säger hon efter en stund, inte särskilt intresserat. När hon ser att han blir ledsen, tillägger hon: ”Jag gillar inte ordet 'uthärda'. Jag skulle inte ha klarat mig alla år om jag sett det som att 'uthärda'. Jag vill leva så fullt jag kan, oavsett omständigheter. Men visst hjälper vi andra att leva sina liv genom att ta ansvar för våra egna, ” avslutar hon litet tröstande, vänder sig mot honom som för att klappa honom på armen men ångrar sig och klappar Estrids. Björkens knoppar är sprickfärdiga och scillan lyser blå. ”Ja!” säger Estrid.

(Utmaning: skriv om att uthärda)