Städningens hemlighet:

Det handlar om blicken. Blicken för sakerna omkring sig. Man får inte hamna i halvt förandligat tunnelseende, fokuserad på sina projekt. Det gör Gerda. För henne är det rent fysiskt smärtsamt att vidga synfältet. Om hon någon gång märker att det är grus och damm på golvet – och i så fall är det mycket grus och damm – ser hon det dessutom som en personlig förolämpning. Ännu ondare gör det henne att faktiskt ta itu med städningen. Det är som om hon aldrig gjort det förut, som om lyftandet av varje pryl som ligger fel är en plåga. Hon får städa många gånger om, först de gånger hon planerar och tänker på det, sedan när hon sent omsider börjar.

Det är heller inte bra att ha en vad vi kallar hemmafruneurotisk blick för ytorna och tingen. Det har Stig. Föremålen i hans hem skulle lika gärna kunna vara omgärdade av rep, som på ett museum. Inte ett dammkorn får finnas. Inga tecken på mänskligt liv. Böckerna i alfabetisk ordning i bokhyllan, små dukar under varje prydnadsanka. En gång i veckan tar han fram pincetten och plockar frömjöl och annat skräp ur spåren som glasen glider i på den inglasade balkongen.

Efrosyna har det bäst. Hon ser inte bara sitt eget själsliv, inte heller bara den materiella världen. För henne är ordning någonting organiskt och därför lätt att upprätthålla. Resultatet blir ett levande och vackert hem som aldrig lyckas bli ostädat. Dammsugaren och wc-ankan tar hon fram en gång i veckan, dammtrasan varannan och moppen litet då och då. Städning är en syssla mitt i livet, varken självändamål eller mentalt hot.

Men allra bäst har förstås Merete det. Hon har ett litet troll som städar åt henne när hon sover.

(Utmaning: skriv om att städa)