Måste

Tröstlös höst. Pubertala hormoner. Luften så tjock att det knappt går att gå uppför backen vid Vasaskolan. Så tjock att den trycker ner tankar och känslor. Bara optimistiska idioter kan tro att varje seg minut för närmare våren.

Hon går med näsan mot marken. Backen är oändlig. Mittför Bergwalls prudentliga villa hör hon snett uppifrån en röst. Tant Esters.
– Hej Marika!
– Hej.
– Hur är det med mamma?
– Det är väl ganska oförändrat...
Hon gör en rörelse med höften i ett försök att visa att hon har bråttom men kommer inte förbi tant Esters svällande kropp. Tant Ester, som i ett deltagande kuttrande säger:
– Du måste vara så orolig för din mamma.
Det spänner i halsen. Hon nickar bara.

”Orolig?” tänker hon när hon lösgjort sig. Hon är en intelligent person, snart tretton. Hon vet att tanternas fras inte är en uppmaning, utan bara ett uttryck för medkänsla. Ändå blir hon glödande het i bröstet av det där uttrycket: ”Du måste vara så orolig...” Måste vara. Alla andra kan tänka på killar och skoldanser och kläder och plugg, i den ordningen eller någon annan, men hon måste vara orolig för sin mamma. Hon måste vara orolig för sin mamma i en ålder när varenda människa gör allt för att låtsas att de inte har några föräldrar alls. Då ”måste” hon vara orolig för sin mamma. Måste. Och det spelar ändå inte någon jävla roll. Snart kommer hon inte att ha någon mamma kvar, så då kan man säga att hon får vad alla önskar, slippa morsan för gott, men det är inte så enkelt, man ska ha dom och hata dom och låtsas att de inte finns, men de får inte sluta finnas. Det är inte tänkt så.

Långsamt har hon tagit sig upp till krönet. Nu är det bara backen ner. Luften lägger åter lock på tankar och känslor. Hon går segt som en myrslok. Bara de mest sorglösa optimister kan tro att våren så småningom närmar sig. Allt leder fram till en stor vinter och i den kommer alla klockor att stanna. Där tar det slut.

(Utmaning: skriv om att uppmana)