Under Mariornas välde

Maria E är snyggast av Mariorna. Det är Mariorna som styr våran klass. Maria E, Maria 1 och Maria 2. Maria 1 och Maria 2 blev Maria 1 och Maria 2 när vi började ettan, sen kom Maria E i början av tvåan – hon kom från Hunnebostrand – och när fröken tog för givet att hon skulle bli Maria 3, så... så ”knyckte hon spotskt på nacken”, som det brukar stå i mammas gamla flickböcker som jag läser på somrarna under snedtaket på vinden till mormors hus.

Hon vägrade, Maria E. ”Bara Maria,” sa hon. Fröken sa att det inte gick. Efter tre dagar gick hon med på att heta Maria E.

Nu går vi i femman och har magister. Mariorna styr våran klass. Håkan eller Lasse skulle kanske kunna göra det men de tänker bara på fotboll och ishockey. Magistern säger att killar är mindre inriktade på relationer. Jag tror att det är det som gör att Håkan eller Lasse inte styr klassen. Mariorna, dom är inriktade på relationer, dom. Förut var det mest för att styra och ställa. ”Spring till Karin och säg att hon inte får vara med oss längre,” sa de till mig, eller: ”Säg åt Louise att skaffa tajtare jeans.” Nu har de blivit mer inriktade på sina egna relationer. ”Gå till Claes och fråga chans.” Eller Tomas eller Jörgen. Alltid någon tuff kille i sexan som man inte törs prata med. Men jag går. Det är jobbigt men jag går alltid.

Jag är inte snygg. Jag styr ingenting. Men alltid när jag dyker upp vet kamraterna i klassen att det är ord från regeringen som jag ska lämna. Mariorna bestämmer över vilka som ska bjudas till varje födelsedagskalas – inte bara sina egna kalas, alltså, utan alla tjejernas. Det är både för att styra och ställa och för Mariornas egna relationers skull. För de bestämmer vilka lekar vi ska leka – Svarta Madame och Ryska Posten – och vem som ska få sitta bredvid vem. De bestämmer, jag ger besked.
Ibland springer jag redan innan de har bett mig. Jag vet så väl vad de ska säga.

En enda gång har jag sagt nej. Det var när Maria 1 och Maria 2 mycket hemlighetsfullt bad mig komma till skogsbacken bakom skolan och sa att jag skulle säga till Maria E att hon fick skaffa sig nya kamrater. De var trötta på att hon bestämde allt. Jag stirrade på Maria 1 och Maria 2. Jag var inte van vid att säga emot dem men nu sa jag: ”Nej.” De försökte hota mig och locka mig men jag sa nej. Och jag önskade att jag kunde få orden att visa mina tankar men det är så sällan jag säger vad jag själv tänker, går mest med ord åt andra, åt Mariorna, Mariorna som är allt under himlen men som inte skulle vara någonting, inte någonting, utan Maria E. Att de inte såg det: att de höll på att förgöra sig själva, och 5B, och hela skolan, och mig – vad skulle det bli av mig om Mariorna splittrades?

(Utmaning: skriv om en kurir)