Karlar var mina snuttefiltar. Jag tog dem som hade gott hull. Så brukade jag suga mig fast vid halsen eller där nere, där magens lätta kurva börjar ovanför ljumsken. Det gjorde inget att de doftade olika. Människolukten lugnar alltid. Jag lurade dem i säng med ekivoka löften. Drog av dem deras skjortor, slipsar, skor och började sniffa, snusa, gulla, suga. I början var de brydda, sen tyckte de nog att det var litet skönt.
Det är längesedan nu som jag fått någon karl i säng. Jag har en skräckinjagande kroppshydda och påse på magen. De gillar inte när den daskar mot dem, påsen fylld med träck. Snuttar gör jag nu med halvädelstenar som är slipade till ägg. Jag har onyx i olika färger, ametister, månstenar och lapis lazuli. Stenarna ligger spridda i min säng. När jag behöver någon sträcker jag bara ut handen och vet utan att titta vilken jag fått tag på. Jag smeker med den stället mellan min överläpp och näsan och är ganska nöjd.
(Utmaning: skriv om en snuttefilt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant, flerdimensionell text.
SvaraRaderaEnsamhet, kontaktlöshet och törst ... intressant text.
SvaraRaderadu har en förmåga att snurra till dig väver ihop omöjligheter på ett flinkt sätt. Min gamla farmor hade sagt nått omdöme som hon har en levande författare inom sig
SvaraRaderaHelt underbar! Gestaltning i sitt esse: Show don't tell!
SvaraRaderaJag gillar att du aldrig blir för sliskig, det finns alltid en tagg, alltid en skevhet. Och magens lätta kurva, bäst idag.
SvaraRaderaIntressanta perspektiv verkligen.
SvaraRadera"...brukade jag suga mig fast..." haha
SvaraRaderaJag får en fin bild på näthinnan av den. En fisken Nemo i mänsklig tappning.
Oj, vilken text! Hit kommer jag tillbaka! Charlotte, på sin andra skrivpuff
SvaraRadera