Smygande skymning

Kvällar av vitt ljus. Runt dig smyger skymningen som en doft, som en vålnad – aldrig riktigt där, aldrig riktigt gripbar. Det är ljust långt efter att du kapitulerat, tänt lampan – du ser inte vad du håller på med men himlen är ännu ljus.

Vårskymningen gör dig rastlös. Du vill vandra bland block av betong. Tar fram en smutsig remsa, åker in till stan. Hötorget blir bra. Det går ilningar i luften, antydningar om ett förestående möte. Löften, rentav. Nog måste ni vara två som känner till vårens drifter? Minst två bland dessa sena vandrare... Det gäller bara att hitta den andra.

Du går varken fort eller långsamt. Vandrar bland höga hus. En hjärtskärande ensamhet, en lika hjärtskärande känsla av att höra till. Kanske är det vad ilningarna i luften vill säga dig: inte att du ska möta någon utan att du hör ihop med alla, med den här världen, med myrslokarna och vitsipporna och...

Det är ett hårt och svårt budskap, som kräver att du behåller öppenheten i all tid, i stället för att hitta någon, fästa dig, sluta dig igen. Det är ett hårt och svårt budskap och det enda som ger frihet. Plötsligt inser du att du gått i mörker en stund. Skymningen har än en gång gäckat dig. Det är natt.

(Utmaning: skriv om att smyga)