Hos Oraklet

På den andra dagen i mars träffade jag Oraklet. Oraklet var den dagen inte begiven på kryptiska svar, utan på gåtfulla frågor. Det viskades mig att hon skulle ställa tre sådana frågor, sedan skulle jag, om jag klarade dem, nå ära och frihet i aldrig anat mått.

Oraklet var inte ung och vacker, som jag slentrianmässigt trott. Hon var liten, mycket liten, fick plats i en stor urna, och var gång hon andades frigjordes ett moln av det stoft hon verkade vara byggd av. Hon höll tydligen på att andas sig till döds.

Den första frågan var en skrattretande enkel ordlek. ”Vilken är din bästa fåle?” frågade Oraklet och jag svarade: ”Den kamp jag för varenda dag för att nå frihet.” Hon tittade nöjt upp över urnkanten, fnasig och nästan död.

Så kom den andra frågan: ”Vilken fågel flyger högst?” Triumferande svarade jag raskt: ”Den fågel som är ute efter rov.”

Då slocknade alla lyktor och urnan med Oraklet i förpassades in i en grottmynning och försvann. Jag ansågs ha stupat! Jag fick inte ens argumentera för min sak. Någon av mina många ciceroner viskade till mig att svaret som sökts var ”Den fågel som avsagt sig sin längtan” men jag viskade tillbaka att de som flyger högst är rovfåglarna, som längtar i och med att de söker byte, och de stora sträckfåglarna, som gäss och tranor, som har en högst påtaglig längtan till sitt andra hemland.

Jag stampade med foten. Jag grät och krävde att få träffa Oraklet igen men alla omkring mig var som väggar, stumma och ställda i konstiga vinklar. Jag nådde ingen. Först när jag modfälld började vandra ned mot staden igen, följde några av dem med mig.

Jag söp mig full på ouzo och vaknade som vanligt nästa morgon till en blå himmel. Oraklet var inte glömt men liksom en erfarenhet långt, långt borta. Äran och friheten var ouppnåeliga, vad spelade det för roll? Som den människa jag var hade jag under den alkoholdränkta natten omedvetet putsat min erfarenhet och vänt om förtecknen för den. Det var allt tur att jag inte uppnått ära och frihet. Vem var jag att klara frihetens börda, ärans plikter? Jag var glad åt att vara en spelevink av de lägre graderna. Det om någonting är väl frihet! De följande tre nätterna ägnade jag åt att brodera flygande fåglar på min mantel. Högt och lågt flög de, som av ingen anledning alls, och i mitten en lärka som steg på sin pelare av luft och vräkte ur sig skönsång. Dagen efter tog jag mig namnet Lärkvinge, skaffade förnödenheter för min vandring och lämnade staden för att aldrig återvända.

(Utmaning: skriv om att stupa)