Suckarnas familj

Dottern hade tagit till att sucka. Närsomhelst, under en måltid eller en omgång alfapet, en tom blick ut genom fönstret följd av en djup suck.
– Vad suckar du för? frågade modern bekymrat.
Dottern var sjutton år och gick humanistisk linje. Bara en sådan sak. Hon kanske var förläst.
– Du vet, jag tillhör suckarnas familj! var svaret – till en början alltid glatt och vänligt, sedermera irriterat och snäsigt.
Hon hade rätt. Hon var en suckare på fädernet. Hennes gammelfarmor hade haft en bälg, hon. Suckarnas familj.
Det fortgick ett par månader, uppemot tre. Sen kom dottern inte upp till frukost en morgon. Modern gick ner till bottenvåningen för att väcka henne, noterade braslukt, vilket inte var ovanligt, knackade på utan att få svar, gick in efter tre knackningar och en extra liten väntan.

Dottern hängde från lampkroken i en elsladd som hon väl hittat i garaget.
Dottern hängde från lampkroken i en elsladd som hon väl hittat i garaget.
Dottern, hennes dotter, hängde död från taket.

Modern fastnade i ögonblicket. Tänkte: här stannar tiden. Det här kommer jag aldrig i från. Hon stod med öppen mun och handen på handtaget i flera bråkdelar av en sekund. Sen skrek hon, skrek gällt och ylande, och bjöd tiden att fortsätta igen. Sonen kom rusande. Lillebror. Hon hörde hans steg i trappen och vände sig om. Instinkten var att hindra honom från att se. Det blev en kamp. Han var starkare. Fick se. Kräktes.

Snart trampade främmande människor i deras hus. Ambulanspersonal, läkare, polis. Allt var förgäves och för sent. Modern och sonen satt hopkrupna i gillestugan vid en falnande brasa, där dottern måste ha bränt papper hela natten. Skuldkänslorna hade ännu inte kommit. Än fanns bara det råa, köttiga såret, ingen tankestruktur att ta till - ”det var mitt fel...”, ”jag skulle ha...”. Ingen spindelväv av tröst.

(Utmaning: skriv om en suck)